Den gröna milen

Den gröna milen är en roman av Stephen King som kom ut på svenska 1997. 1999 blev det  film av den med skådespelaren Tom Hanks i rollen som polisen Paul Edercombe och David Morse i rollen som Brutus Howell, vän och kollega. Den väldige färgade fången John Coffey, spelad av  Michael Clarke Duncan, är betydelsefull i berättelsen. Han besitter magiska krafter som han använder i goda syften. Han är dödsdömd för att ha förgripit sig på två små flickor och även dödat dem. Paul och han blir goda vänner och för Paul står det klart att John inte gjort det han anklagas för. Allt fler är av den åsikten. Men John är trött på livet; han har som glasskärvor i huvudet; och han är trött på att människor är elaka mot varandra och att han inte har någon vän. Men han ville gärna se en film och han vill ha köttfärslimpa och sås som sista måltid. Paul och Brutus är mänskliga poliser och gör vad de kan för John och vid hans avrättning gråter de. 108 år gammal bor han på hemmet och berättar sin historia för vännen Elaine. Som han också kommer att få sörja. Hans liv blir långt. Han behöver tid för att sona sina synder. Jag läser inte Stephen King, men jag har sett några av hans 60 filmade böcker som jag har tyckt om; Dolores Claiborne med , The Shining med Jack Nicholson och Lida med James Caan och Kathy Bates

Maurice

Ett romantiskt drama om Maurice Hall, utmärkt spelad av James Wilby, som år 1909 kommer till Cambridge där han förälskar sig i den rike och intellektuelle Clive Durham, som spelas av Hugh Grant. De två inleder en passionerad kärleksaffär men tvingas hålla sina känslor hemliga eftersom homosexualitet är olagligt i Storbritannien på denna tid. Så småningom bestämmer sig Clive för att han nog är heterosexuell i alla fall och gifter sig plötsligt. Maurice är chockad och helt oförstående. Han saknar sin vän och älskade. Men så dyker Alec Scudder upp. Han är skogvaktare på Wilbys gods och intellektuellt underlägsen Maurice. Det är bäddat för problem. Rollen som Scudder spelas av Rupert Graves. Filmen, i regi av James Ivory, bygger på en roman av E.M. Forster. Jag tycker att filmen är väldigt vacker. James Wilbys prestation är särskilt imponerande.

Tystnaden på Olympic Cinema

I Barnes ligger Olympic Studios där en mängd kända grupper gjort inspelningar. Numera kan en gå på bio där, äta och umgås. På Olympic Cinema såg dottern och jag Martin Scorseses filmatisering av av den japanske författaren Shusaku Endos roman Tystnaden, som jag nyligen läst. Om den tyckte jag så här. Filmen var med nödvändighet långsam, vackert filmad, brutal och gav liksom boken upphov till många tankar. En utmärglad Liam Neeson spelade rollen som avfällingen fader Ferreira. Den unge, naive jesuitprästen spelas av Andrew Garfield. Lite besviken blev jag över att inspelningen är gjord i Taiwan. Tortyrscenerna blev väldigt påtagliga i filmen även om de inte var så många och kändes mer utdragna än i boken. Inkvisitorn Inoue Masashige spelas av en framstående japansk skådespelare, Issei Ogata. Jag hade gjort mig en helt annan bild av inkvisitorn. genom boken, men Issei Ogatas tolkning fungerade förvånansvärt bra. Fin miljö, extrafint sällskap, en bra film  och ett glas vin på det lilla bordet vid fåtöljen gjorde det hela till en festlig upplevelse.

 

Hustrun

Meg Wolitzer är dotter till författaren Hilma Wolitzer. Båda skriver kvinnoskildringar. När jag läser Hustrun tänker jag att romanen egentligen borde hetat Joe för det är honom den handlar om. Joseph Castleman, den uppburne författaren, faderlös och av judisk härkomst uppvuxen i Brooklyn. Joan träffar honom när hon går på en av hans skrivarkurser. Han uppmärksammar hennes noveller och hon har läst en medioker novell av honom i en tidskrift. Han är gift med tråkiga Carol och de har ett litet barn. Joe lämnar hustrun och glömmer fort bort sitt lilla barn. Joan och Joe blir å andra sidan föräldrar till tre barn som ofta gråtande får vinka farväl till föräldrarna som reser runt på olika litterära evenemang och sammankomster. Joan väljer bort sitt skrivande och i någon mån även sina barn. Joes karriär kommer först. En blir lite fundersam. Det var ju Joan som var den begåvade. Hur tänker hon? Joe och Joan har en fortlöpande diskussion om det han skriver. Hon är rådgivare med mycket stor makt. Ibland är det rent av hon som skriver. Hur mycket i är frågan? Joan har gott om tid att iaktta bokbranschens olika aktörer bl. a. författarna och deras hustrur som alltid finns i bakgrunden. Mera sällan följer männen med sina författande hustrur. Joan identifierar lätt Joes olika älskarinnor och allt eftersom tiden går genomskådar hon honom mera och mera. 60- och 70 - talen är lätt igenkännliga om än summariskt beskrivna. Hustrun handlar naturligtvis mycket om skrivande och litteratur. Men främst är det Joes och Joans relation som står i fokus. När vi möter Joe och Joan är de på väg till Finland. Joe ska ta emot ett prestigefullt litterärt pris. Joan sitter på planet och har just bestämt sig för att hon efter mer än fyrtio år i Joes kölvatten tänker lämna honom. När festen är över försöker hon meddela honom sitt beslut. Joan har helt omvärderat sin man och innan boken är slut kommer hon  att göra det en gång till. Varför säger jag inte. Hustrun är en intressant och ibland bitskt rolig roman som en kan fundera på och diskutera.
Översättning: Peter Samuelsson; Wahlström & Widstrand
Hustrun håller nu på att bli film regisserad av Björn Runge och med Glenn Close i huvudrollen.