Hans officiella fästmö

Den brittiska författaren Amy Roberta "Berta" Ruck, föddes 1878 i Indien och dog 1978 i Wales. Hon har skrivit massor av böcker som fortfarande går att få tag i både på svenska och engelska till ganska höga priser. En och annan går också att få tag i antikvariskt. Jag har läst Hans officiella fästmö som kom ut 1914; i svensk översättning av Eva Wahlenberg 1928. Den är också filmad med Sickan Carlsson och Sture Lagerwall i huvudrollrollerna. William Watten jr, aka Lugnvatten, är chef på Österländska Skeppsagenturen Watten &

Sonett. Monica Trant, aka Noppan, är en av maskinskriverskorna, de s. k. "flickorna" på kontoret. Principalen har inte uppmärksammat dem var och en precis utan betraktar dem mera som maskiner. Monica är ganska nyanställd och har ännu inte lärt sig koderna. En förstår att Monicas familj har kommit på obestånd och att hon inte är så van vid att arbeta. En dag kommer chefen och ger Monica ett förslag som hon inte kan motstå. Hon ska vara hans fästmö på papperet under ett år. Hon ska få bra betalt och han ska förklara bakgrunden till sin ovanliga begäran. Monica har lite svårt för sin stele principal, men hon behöver pengarna. Hennes bror befinner sig i Sydamerika och hon måste hjälpa honom hem. Sedan blir det besvärligt för Monica på många sätt. Inte minst för att hon fäster sig så vid chefens mor och syskon. Jag avslöjar inte mer av händelseförloppet, men det är inte alls så enkelt som en skulle kunna befara. Hans officiella fästmö har en fräschör och ett driv som överraskar. Ibland går tankarna till Jane Austen. En får lära sig en hel del på kuppen; om kläder, etikett, klass och rangordning. Plymer, handskar och pälsverk är helt i sin ordning att ge en kvinna men inte kläder. Det serveras fiskkurry till frukost. Om en är lång i tänderna är en passé. Hos frissan får en håret toppsvett och klippt. Hans officiella fästmö är överraskande feministisk i resonemangen. "Å, vad jag avskyr när en flickas smak bara är ekot av den man hon är med!" -  "Jag tror att det någonstans längst in i varje mans innersta finns en fantasibild av honom själv i en sultans turban, vilken nedlåtande applåderar medan någon vacker danserska poserar och piruetterar för hans höga nöjes skull."  Monica är lika osentimental som hon är oromantisk. Hon ser männen för vad de verkligen är. Hon är kvick och rapp i repliken och för respekt med sig. Riktigt roligt att plötsligt läsa en feel - good - roman från förra seklets början. 

Titel: Hans officiella fästmö

Författare: Berta Ruck

Översättare: Eva Wahlenberg

Förlag: B. Wahlströms bokförlag

Tryckår: 1928

Antal sidor: 319

Samling

Natasha Brown väckte berättigat uppseende när hennes debutroman Assembly kom ut i juni 2021.  Romanen handlar om en ung, vacker, färgad kvinna i London som arbetar inom ett manligt område, nämligen finansvärlden. "Finansbranschen var den enda tillgängliga vägen uppåt. Jag hade bytt mitt liv mot en skärva av medelklassens bekvämlighet. Mot en framtid." Hon är namnlös; hon är född i London; föräldrarna är födda i landet; hon har arbetat hårt och medvetet för att göra sin klassresa. Men det kvittar hur framgångsrik hon är - hon är en outsider. Både på kontoret och överallt annars. Hon sitter i massor av "bullshitmöten" och det händer att ingen av männen kan hantera kaffeautomaten och vem får då servera kaffet? Hon får dela chefskap med Lou, som visserligen kommer från arbetarklass men han är vit, och när de ska åka på affärsresa ringer han till henne och ber att hon ska beställa biljetter eftersom assistenten är ledig. Det talas om assimilation, positiv särbehandling och kvotering. Hon har tagit något som borde varit någon annans. "För att skydda mig själv dissocierar jag," säger hon. Kvinnan har en pojkvän av fin familj. Hans föräldrar ska ha en trädgårdsfest till vilken hon tveksamt tackat ja. Romanen tilldrar sig under en enda dag. Berättartekniken är stream of consciousness; det händer inget speciellt och det finns ingen direkt handling. Här kan en ju tänka på en annan roman som tilldrar sig under en enda dag där det också planeras en fest, nämligen Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Rent språkligt är båda sparsmakade romanerna också släkt; inte ett ord för mycket.  Men medan Clarissa Dalloway tillfrisknat från en sjukdom bär huvudpersonen i Assembly på en allvarlig åkomma. Men det är hon som bestämmer om den ska behandlas. Assembly är en mycket stark roman som tål att läsas både en och två gånger. 

Titel: Samling (Assembly)

Författare: Natasha Brown

Översättare: Matilda Södergran

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2022

Antal sidor: 100

Skarpt ljus

Skarpt ljus är tredje delen av Elizabeth Hands böcker om antihjältinnan Cass Neary som hon beskriver så här: "Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer". I första delen Generation Loss möter en Cass Neary för första gången. Hennes mor är död och hennes far vill helst ha henne på håll. Hon har sumpat sin utbildning, men är en erkänt skicklig fotograf. Andra delen om Cass Neary heter Se mörkret. I alla romanerna om Cass Neary förkommer många intressanta reflektioner om ljus. Elizabeth Hand, som är författare, litteraturkritiker och lärare i creative writing måste känna till en hel del om fotografering. I Skarpt ljus kommer Cass Neary till London från Reykjavik på falskt pass. Hon tänker försöka få kontakt med sitt livs kärlek Quinn som också Interpool och ryska maffian är på jakt efter. Men han dyker inte upp och i stället blir Cass Neary indragen i diverse livsfarliga sammanhang när hon råkat hamna på fel fest. Hon driver omkring i Londons undre värld från risiga knarkkvartar till det fashionabla Canary Wharf. På något sätt landar hon alltid på fötterna hur eländigt hon än ligger till. Hon drivs med olika sorters tabletter som hon hivar in fyra åt gången. Cass Neary vet mycket om knark och sprit. På något sätt blir en alltid fascinerad av henne och hon har en hängiven fanclub. Jag vill gärna tro att hon har ett gott hjärta bakom sin kantiga, vaksamma approach. Att jämföra Elizabeth Hand med Gillian Flynn och Tana French tycker jag inte säger så mycket. Elizabeth Hands kan inte liknas vid någon annan författare. Tycker inte att det påminner så mycket om Twin Peaks heller. Nej, Elizabeth Hand och Cass Neary är alldeles unika.

Titel: Skarpt ljus

Författare: Elizabeth Hand

Översättare: Linda Skugge

Förlag: constant reader/ Lava förlag

Tryckår: 2017

Antal sidor: 313

Haven som skiljer oss åt

Året är 1941; platsen Croydon, London. I ett flyganfall bombas Jacks och Mollys hus. Jack är fem år; Molly är hans mamma; fadern har har blivit dödad i kriget. Jack och Molly förlorar kontakten med varandra. Jack hamnar på ett barnhem och väntar varje dag på att Molly ska hämta honom. Alla säger åt honom att inte vänta. Hans mamma är död. Men Jack tror dem inte. Molly hittas irrande omkring i en helt annan del av London. Hon är skadad och har tappat minnet. Molly har en vag aning om att hon saknar något men hon kan inte komma på vad. Så småningom får Jack och många andra barn ett erbjudande om att åka till Australien och vistas på en hästgård . Det sägs att de kommer att kunna plocka apelsiner direkt ifrån träden. Jack vantrivs i sin trista, grå och obehagliga vardag och tycker att erbjudandet låter lockande. Det ska visa sig att verkligheten ser helt annorlunda ut. Men Jack får i alla fall en vän i den judiske pojken Sam. Genom honom lär han känna antisemitismen. Han kommer också att få känna av rasism in på bara skinnet. Åren går. Jämförelsevis kommer Jack att få det ganska väl förspänt. Men han upphör aldrig att vänta på sin mor. Haven som skiljer oss åt omspänner åren 1941 till 2010. Berättelsen är kronologiskt ordnad. I början tyckte jag att berättelsen var lite valhänt, men ganska snart blev jag fångad av Mollys och Jacks öden. Själva storyn är välkomponerad. De många tusen barnen som åkte till Australien efter andra världskriget kallades barnemigranter och sades ha till uppgift att göra Australiens befolkning vitare. Romanen bygger alltså på verkliga händelser. Den trafiken hade för övrigt pågått sedan 20 - talet. Haven som skiljer oss åt är Gill Thompsons debutroman.  Den är välskriven men jag skulle önska fördjupning av person - och  miljöskildring i nästa roman, som jag givetvis kommer att läsa. Gill Thompson bor i London och undervisar på deltid. Resten av tiden är hon författare.

Titel: Havens som skiljer oss åt

Författare: Gill Thompson

Översättare: Eva Andreasson

Förlag: Historiska Media

Tryckår: 2021

Antal sidor: 412
 

Oskuld och erfarenhet

Oskuld och erfarenhet visade sig vara mer intressant än jag först trodde. Tracy Chevalier är väl mest känd för Flicka med pärlörhänge, en roman som utgår ifrån Vermeers målning med samma namn. Romanen blev sedan film med Scarlett Johansen och Colin Firth i huvudrollerna. Oskuld och erfarenhet lånar sin titel av poeten och konstnären William Blake, som också förekommer i romanen. Möbelsnickaren Thomas Kellaway och hans familj flyttar från Dorsetshire till London på uppmaning av cirkusdirektören Philip Astley som vill få ett antal windsorstolar gjorda. Maisie och Jem Kellaway möter omgående asfaltblomman Maggie Butterfield och hennes elake bror Charlie. Maggie är streetsmart och har en hel del att lära de lantliga syskonen Kellaway. De lär också känna konstnären Willliam Blake och hans hustru Catherine som är de främmande fåglarna på gatan. Det är oroliga tider; romanen omfattar tiden mars 1792 - juli 1793. Franska revolutionen är inte långt borta och även i London gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Det är hårda tider och svårt med arbetstillfällen. Familjen Kellaway har Thomas snickeri och Masies och hennes mors tillverkning av olika slag av dorsetknappar som inkomstkälla. Maggies far har inget arbete och är inte så angelägen om det heller, men modern tvättar sönder sina händer. Och Maggie skickas att arbeta hos en repslagare. Livet i London skildras levande. Tracy Chevalier har studerat tiden och miljön och livsvillkoren ingående. Maggie gömmer en mörk hemlighet som vänskapen med Jem gör att hon äntligen kan dela med någon. Maisie är oförlåtligt naiv och blåögd och det får hon betala dyrt. På det hela taget blir familjen Kellaways londonflytt ingen hit. William Blake är en verklig person liksom både Thomas Kellaway och Philip Astley. Omslagsbilden är delad i två; övre delen är en detalj av en tavla av Millais och nedre delen föreställer Charing Cross av Joseph Nickolls.

Titel: Oskuld och erfarenhet

Orig:s titel: Burning Bright

Författare: Tracy Chevalier

Övers: Anna Strandberg

Förlag: B Wahlströms

Tryckår: 2007

En smakebit på søndag

"Det fanns något förödmjukande över att sitta där och vänta i en kärra på en trafikerad londongata med familjens alla ägodelar travade omkring en, till öppet beskådande för nyfikna människor. Jem Kellaway satt bredvid stapeln med windsorstolar som deras far hade tillverkat för deras eget hem för flera år sedan, och han iakttog med bestörtning hur de förbipasserande öppet granskade kärrans last. Han var inte van vid att se så många främmande människor på en och samma gång - om en enda obekant person dök upp i deras by i Dorsetshire skulle det vara en händelse som diskuterades i dagar efteråt - och att dessutom vara så utlämnad åt deras uppmärksamhet och utforskande blickar. Han hukade sig ner bland familjens bohag och försökte göra sig mindre synlig. Jem, en gänglig pojke med smalt ansikte, djupt liggande blå ögon och ett rödblont hår som lockade sig nedanför öronen, var inte den som brukade dra blickarna till sig, och de folk kikade också mer på familjens tillhörigheter än på honom." 

Från sidan 9 i Oskuld och erfarenhet av Tracy Chevalier

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstår. Den här veckan håller Astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger i trådarna.
Fler smakebitar HÄR

De vackra döda

Modernista

Belinda Bauers senaste kriminalroman, De vackra döda, tyckte jag väldigt mycket om. Kanske för att jag verkligen gillade Eve Singer, TV - journalist, med specialitet  att rapportera ifrån brotts/mord - platser. Fotografen Joe och hon samarbetar väldigt bra. Chefen, som är en utpräglad buffel och mansgris,  beordrar dem att kombinera Eves fräscha uppenbarelse med liksäckar, blod och annat hemskt. Eve känner också att han spelar ut henne mot en ännu yngre kvinna. Ibland ifrågasätter hon sitt arbete. Hon lever på död och andras sorg. Eve har det väldigt trassligt hemma med sin demente far som hon envisas med att vårda själv. Han plockar loss handtagen på spisen så att hon inte kan laga mat när hon kommer hem; han rymmer gärna när tillfälle ges och han ställer till stora problem för sin dagvårdare. Däremellan glimtar det till av klar medvetenhet. Ibland kan det hända just när det behövs som bäst. Eve är 30 år och har ingen pojkvän vilket är något kollegerna aldrig försummar att påminna om. Ingen vet något om Eves far. Antagligen vill hon inte att någon ska tycka synd om henne. I De vackra döda arbetar Eve och Joe (och många andra) med en seriemördare. Det märkliga i situationen är att mannen ständigt ringer till Eve. Han lever av att döda andra och Eve lever ju också av andras död, påpekar han. Han känner att hon förstår honom. De tänker lika. Så småningom upptäcker hon att han faktisk annonserar sina mord. Hon beslutar att utnyttja hans besatthet av henne. En biter ständigt på naglarna och försöker varna Eve: Stäng dörren efter dig! Gå inte ensam hem i mörkret! Låt Joe följa med! Lura inte din livvakt! Tag på dig om fötterna! Ät ordentligt (det har hon inte gjort på länge)! Om du nu måste dricka så se till att du har något gott vin hemma i stället för smörja du inte ens tycker om! Det känns som om författaren sitter i soffan och berättar en historia för en. Hon är vardaglig och förtrolig; morden skildras sakligt och utan onödigt frossande i blod och våld. Det hela tilldrar sig dessutom i London.
Översättare är Leif Janzon. Modernista förlag 2017.
 
Av Belinda Bauer har jag tidigare läst Skuggsida, Mörk jord och Betraktaren.

Lessing och Diski

Ljuvaste dröm kom ut 2001 på svenska. Författaren Doris Lessing var då 82 år och en kan tänka sig att hon fått perspektiv på sitt liv. Romanen är till vissa delar självbiografisk. Romanens nav är den frånskilda Frances Lennox som lever i ett stort hus i London omgiven av två söner, svärmor och ett ständigt skiftande antal vinddrivna ungdomar. Ibland tittar hennes f. d. man, Johnny Lennox, in om inte annat så för att be om hjälp med sin nya fru och deras dotter. Han är en stor bluff som levt högt på sin charm och sin svada. Han är kommunisten som levt lyxliv och som påstår sig ha deltagit i spanska inbördeskriget. Frances bakar fiberrikt bröd och lagar nyttig mat till alla. Samtidigt skriver hon artiklar för en tidning för att få in lite pengar till det stora hushållet. En utav hennes söner har en skolkamrat som är väldigt illa ute och inte kan få hjälp av sina föräldrar. Kan hon möjligen få bo hos Frances? 15 år gammal kommer ännu en strulig flicka in i hushållet. Runt det stora matbordet diskuteras allt möjligt, som till exempel politik och sex. Ungdomarna berättar öppet att de själ friskt, kläder, böcker och allting. Det är deras sätt att undergräva kapitalismen. Och Frances är generös och tillåtande. Men kanske inte så moderlig. Jenny Diski har själv berättat om åren med Doris Lessing i sin bok Den sista resan. En kan nog konstatera att de båda damerna egentligen inte tyckte så väldigt mycket om varandra. Men de släppte aldrig kontakten. Jenny Diskis bok Den sista resan heter i original In gratitude. Hon påpekar att titeln också kan läsas som Ingratitude... Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007 och det betecknar hon älskvärt som "en jävla katastrof" som har dränerat henne så totalt på energi att hon inte orkar skriva fler böcker. (Tala om ingratitude!)

En trogen kvinna

Imperiets barn del två av Jane Gardam. En trogen kvinna heter den romanen och handlar om Elisabeth Feathers som är född i Kina och har suttit i japanskt fångläger och förlorat sina föräldrar i tidig ålder. Hon har ett arv att hämta ut när hon fyller trettio har hennes far meddelat. Pengar kommer hon att ha mer än nog av i hela sitt liv. I En engelsk gentleman mötte vi Edward Feathers som är jurist av den gamla skolan. Han har upplevt hemska saker under sin uppväxt i Wales och lärde sig tidigt att söka tröst i arbetet. Han var ett s. k. imperiebarn. Föräldrarna arbetade i kolonierna och lämnade barnen på hemmaplan hos människor där de kunde vara mer eller mindre oönskade. När nu Betty och Eddie  beslutar sig för att gifta sig med varandra vet Elisabeth att arbetet kommer först för Edward och att hon dessutom får avstå ifrån passionen. Men många barn tänker hon inte avstå ifrån. Det känns lite som resonemangsäktenskap ifrån båda håll, även om Edward snart inte vet hur han skulle klara sig utan Betty. Hon inser å sin sida att det är hon som måste ta befälet. Hela det engelska imperiet håller på att falla samman. Betty och Eddie bor tidvis i Hongkong på grund av Eddies arbete, men de börjar känna sig främmande där. När de åker runt i England för att söka ett boende känner de sig inte hemma där heller. Det visar sig att Eddie har undanhållit vissa väsentliga fakta för Betty. Bettys hemlighet är däremot inte så hemlig som hon trodde. Romanen handlar företrädesvis om Betty. Hon har på kvinnors vis ett socialt nätverk och har förmågan att glädja sig över småsaker. Hon är ganska chosefri och uppträder ibland inte enligt gällande regelverk. Och hon vet hur en ansar veken i en fotogenlampa och att en sätter tulpanlökarna djupt så kan en sätta lackvioler överst för de blommar först.  Jane Gardam berättar på ett charmfullt, engelskt sätt med humor och undertryckande av stora känslor. Det här är inte opera. Det är kammarspel. Jag tyckte om den här romanen också och undrar vad den tredje delen, De sista vännerna, som kommer ut i oktober, ska handla om.
Weyler förlag 2017.
Översättare:  Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl

Att återvända

Hisham Matar var nio år när hans familj tvingades i landsflykt från Tripoli i Libyen till Kairo i Egypten. Fadern var motståndare till Muammar al - Gaddafi som tagit makten i Libyen 1969 och styrde med järnhand under fyrtiotvå år. "Det finns inga alternativ", sa han, och gick skoningslöst fram emot sina meningsmotståndare. 1990 kidnappas Jaballa Matar och återfinns senare i det fruktade helvetesgapet,  Abu Salim - fängelset där dissidenter torterades, frös, svalt och ofta försvann för gott.  Därefter hördes han endast av vid ett par tillfällen innan det blev alldeles tyst. Medfångar sade sig ha sett honom så sent som 2002. Hisham Matar, som befann sig i London för studier när fadern fördes bort,  har i alla år och på alla upptänkliga sätt försökt få veta sanningen om faderns öde. Han har vänt sig till styrande i Libyen, Egypten och Storbritannien och bett om hjälp. Han har skrivit trehundra brev till makthavare i Libyen och Egypten utan att få så mycket som ett enda svar. Samtal med Muammar Gaddaffis son, Saif al - Islam, ledde inte heller så långt. Men han lyckades få ut en del farbröder och kusiner som suttit fängslade i tjugo år. Visserligen efter det att de skrivit under en offentlig ursäkt. Hisham Matars självbiografi, Att återvända,  inleds med att han, hans mor och fotograferande hustru Diana är på väg till Tripoli år 2012. Efter mycken tvekan har han bestämt sig för att återvända. Det Libyen han möter är naturligtvis mycket förändrat, men språket och sedvänjorna är han väl förtrogen med. Han går runt och hälsar på släkten. Att återvända är en mycket maskulin bok. Det är herrarna som träffas och samtalar. Allt sker på männens villkor. Skildringen av jakten på och längtan efter en fader är som en besatthet för Hisham Matar, vilket han också är medveten om själv. Boken är mycket gripande; skriven på ett poetisk språk  med många kloka tankar. Hisham Matar jämför sig med Odysseus´son Thelemachos som ständigt längtar efter sin far. Det finns över huvud taget många litterära allusioner i Att återvända. Samtidigt som familjen Matars historia berättas får en god inblick i Libyens nutidshistoria. 2017 fick Hisham Matar det 101:a Pulitzerpriset för The Return i kategorin biografi/autobiografi.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

Odla med Kulturkollo

Kulturkollo: Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen? Är det Kollo-Lottas gröna klänningar? Är det Monets prunkande trädgårdar? Kanske sveper din favoritfilm med kameran över böljande fält? Eller är det kanske rent av så att du är en hejare på att återvinna dina gallrade böcker genom att bygga odlingslådor av dem? Kort sagt, välj din kulturella favoritträdgård/växtlighet och delge oss ditt val! Som vanligt går det lika bra att posta på instagram som i egen blogg eller här i kommentarerna.

Nu grönskar det

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Långt bort från stadens gråa hus
vi glatt vår kosa styr,
och följer vägens vita band
mot ljusa äventyr.
Med öppna ögon låt oss se
på livets rikedom
som gror och sjuder överallt
där våren går i blom! 

Träd med kottar i Hyde Park samt smörblommor och hundkäx. Grönskan är underbart fräsch överallt. Och solen skiner. Text: Evelyn Lindström / Musik: J.S. Bach

The sixth day of Christmas

Ugglan&Boken: "Den sjätte versen i The Twelve Days of Christmas låter så här:

"On the sixth day of Christmas,
my true love sent to me
Six geese a-laying,
(Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree.")

Temat för The Sixth Day of Christmas blir därför gäss eller ägg, eller för er som är trötta på fåglar, varför inte tema föräldraskap.

Uppgiften för dig som vill vara med är alltså att tipsa om en bok på ett av dessa teman, antingen i bokens titel eller innehåll. Skriv ett eget inlägg om du vill, eller lämna en enkel kommentar här i inlägget."

Det känns som om jag förbrukat mina svanar och höns så jag väljer tema föräldraskap. Eller rättare sagt föräldraskap med visst förhinder. Nathan är frisör och bor med sin fru, socialarbetaren Leah, i Willesden i nordvästra London. De är två av fyra huvudpersoner i Zadie Smiths roman NW som jag just nu håller på att läsa eftersom den tilldrar sig i London. De här båda är mycket förälskade i varandra, men är inte riktigt alltid överens om hur de ska ha det. Till exempel så vill Nathan ha barn. Leah är tveksam och norpar i lönndom p - piller hos sina väninnor. Undrar hur de löser detta?

Minaret

1964 föddes den egyptisk - sudanesiska författaren Leila Aboulela i Khartoum. Familjen var välbeställd  och sekulariserad. När Leila var i tjugoårsåldern kom hon till London. Numera bor hon i Förenade Arabemiraten. Leila Aboulelahs bok, Minaret (Karneval förlag; 2008), handlar om unga Najwa och hennes tvillingbror olycksfågeln Omar och deras familj. Äldste sonen, Samir,  har misskött sina studier och får åka till London för att läsa vidare. Orättvist, tycker Najwa och Omar med rätta. När Najwa är i tjugoårsåldern får hon, modern och tvillingbrodern fly landet efter det att fadern fängslats. Till en början fungerar det ganska bra för Najwa i London. Hon kan fortsätta sitt tanklösa, privilegierade liv i korta kjolar och med många fester.  Efter moderns död bär det utför och Najwa finner sig plötsligt arbeta som hembiträde i en rik muslimsk, mycket modern och sekulariserad familj. Hon sänker blicken mot golvet och tänker på allt det tjänstefolk hon i alla tider tagit för givet. Najwa har en intressant pojkvän, den radikale Anwar som tillhör Demokratiska fronten och som efter en misslyckad statskupp också fått fly Sudan. Han avskyr allt vad religion heter; han sätter sig över samhällets regler och väntar på att få en möjlighet att återvända till hemlandet. Allt medan Najwa alltmer närmar sig islam, går i koranskola och prövar olika slag av slöjor. Hon tänker att hon egentligen aldrig var intresserad av studierna vid universitetet i Khartoum. Hon ville bara gifta sig och få barn. I arbetsgivarfamiljen finns en ung man, Tamer, som föräldrarna tvingat läsa ekonomi trots att han själv allra helst vill ägna sig åt religionen. Tamer är mycket konservativ. Trots att Najwa är betydligt äldre än han blir de förälskade. Jag tänker inte avslöja resten. Minaret är en idéroman. Vad händer människor i ett så oroligt land som Sudan. Hur lever människor i exil? Vilken roll spelar islam? Vad driver människor åt de ena eller andra hållet. Hur har kvinnorna det? När jag började läsa Minaret tyckte jag att berättelsen var platt och ytlig. En stund funderade jag på att överge projektet. Det är jag glad för att jag inte gjorde. Romanen utvecklar sig till en intressant historia som ställer många frågor. Ordförklaringarna på slutet kunde gärna varit mer omfattande.

Till önskelistan

MED KARTAN SOM GUIDE TILL VIRGINIA WOOLF
är titeln på dagens understreckare av Arne Melberg. Han skriver om Lisbeth Larssons nya bok Promenader i Virginia Woolfs London ( Bokförlaget Atlantis). Virginia Woolf älskade London och att ströva omkring i staden. 1800-talsflanören var ju annars en man. Kvinnorna kunde inte röra sig ensamma ute p gatorna utan att få intressanta förslag från hugade män, som antog att de var gatflickor. (Något som t. ex. Cora Sandels Alberte fick erfara när hon strövade omkring i Paris.) Att V Woolf var medveten om att det kunde vara skrämmande att vandra om kring på gatorna antyds i titeln Street haunting. På svenska heter essän Att strosa omkring på gatorna. Den finns också att läsa i V Woolf, London, utgiven av ellerströms förlag 2009. Det är där hon skriver att Londons gator är som bäst under vintern på kvällarna med champagnefärgat ljus  och umgängesliv. "Med kvällstimmen  kommer också den oansvarighet som mörker och lyktsken skänker". V Woolfs dröm var att kvinna och man skulle kunna gå jämsides, men därtill var trottoarerna för smala. Kartan har blivit ett redskap i litteraturvetenskapen. Virginia Woolfs strövtåg och adresserna i de olika romanerna beläggs med kartor och nätdresser i Lisbeth Larssons bok. "Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway. "Det är faktiskt bättre än på landet." Promenaderna satte igång tankeverksamheten och gynnade därmed skrivandet. Det har ju också många andra författare vittnat om. Säkert är det flera än jag som sätter den här läckra boken på önskelistan?

Utgallrat

Igår besökte jag ett bibliotek som placerat sina utgallrade böcker precis utanför ingången. Jag försökte gå förbi med högburet huvud, men skymtade ett välkänt namn i ögonvrån:  Carina Burman. Sedan var det kört.Tre titlar 10 kr. Billigare kan det inte bli, men det löser ju inte platsfrågan. Snart måste jag dessutom upprätta en Burman - hörna i hyllan. Babylons gator; ett Londonmysterium kom ut 2004 och är en kriminalroman i historisk miljö med en myckenhet litteraturhistoria i. 1800 - talsförfattarinnan Euthanasia Bondeson agerar detektiv. Året är 1851.

Vit som marmor; ett romerskt mysterium kom ut 2006. Euthanasia Bondeson löser problem i Rom.
Latin, arkeologi och italiensk mat är de stora intressena just nu. Året är 1852 och EB rör sig bland svenska konstnärer och arkeologer i den eviga staden.
I tredje romanen om Euthanasia Bondeson, 
Hästen från Porten; ett österländskt äventyr, 2008,  kommer EB från den syriska öknen till Konstantinopel, staden som ligger mellan öst och väst. Hon har ett försvinnande att utreda. Året är 1853. EB möter egendomliga resenärer, besvärliga poliser och hjälpsamma haremsdamer.
Samtliga titlar är utgivna på Albert Bonniers förlag.

Saffransköket av Yasmin Crowther handlar om en kvinna, Maryam, som lever ett gott liv i London med man och dotter långt ifrån sitt iranska ursprung.

I samband med att en systerson kommer till London för att bo hos familjen och en systers död i Iran känner Maryam att hon vill återse hemlandet. Hon åker iväg och träffar ganska omgående den man som som varit hennes första kärlek i ett tidigare liv..   

I London sitter dottern, Sarah, och är bitter över moderns ovilja att komma tillbaka "hem" . Sarah åker till Iran och ju mer hon uppdagar av förhållandena i moderns tidigare liv desto mera förstår hon moderns agerande. Maryam har levt ett liv utåt och ett annat inombords.

Saffransköket handlar om identitet, familj, svårigheterna att tillhöra två kulturer och vad som är hemma.

Saffransköket är Yasmin Crowthers debutroman.

Livets ånger, skuld och längtan

Förvånad slår jag igen boken. Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger.
Jag läste aldrig storsäljaren Tidsresenärens hustru när den kom för sex år sedan. Frågan är om jag inte kommer att ompröva beslutet.
Jag har sträckläst Själens osaliga längtan. Den är romantisk och realistisk; en blandning av gotisk berättelse, spökhistoria och alldeles vanlig relationsroman. Välskrivet är det också.
Highgate Cemetary i London och ett hus i dess omedelbara närhet är den centrala miljön. London känns över huvud taget mycket levande.
I huset bor några aparta människor, bl. a. ett par amerikanska tvillingar i tjugoårsåldern och en sympatisk man som lider av tvångssyndrom samt en man som skriver en avhandling om Highgate Cemetery och har varit gift med den moster Julia och Valentina inte visste att de hade.
Redan från början tycker jag att Julia och Valentina är alldeles ovanligt genomskinliga och alltför barnsliga. De är också spegelvända och den ena är inte hel utan den andra.
Bakom dessa tvillingar finns ännu ett par tvillingsystrar, Edie och Elspeth, en generation tidigare. Och dolda familjehemligheter på gränsen till avslöjande anas på ett tidigt stadium i romanen. Hemliga dagböcker och brev hjälper till att skingra dimmorna.
Boken överraskar till sista meningen.
Två slutsatser kan dras:
1/Var försiktig med dina önskningar. De kan bli uppfyllda.
2/ Highgate Cemetery är en trevlig, romantisk plats man gärna skulle vilja besöka.

I slutet av boken vädjar författarinnan om bidrag till skötseln av Highgate Cemetery. Det kostar 11 000 kr om dagen att hålla den i stånd. Audrey Niffenegger har själv varit guide här och är väl förtrogen med historien och alla kända personer som ligger begravda här.

AUDREY NIFFENEGGER
är född 1963 och bor nu i Chicago med sina två katter.

Music hall och Kungliga operan, London senare hälften av 1800-talet

Sarah Waters, född 1966 i Wales numera boende i London, är en alldeles utmärkt berättare. I Kyssa sammet, sv 2004, skildras Nancy Astleys levnadsöde från det att hon som ostronflicka i barndomens Kent kommer till London och en mycket hårdare verklighet. Hon börjar som påkläderska till music hallartisten Kitty med vilken hon inleder en passionerad kärlekshistoria; avancerar till aktör på scenen och senare till lyxfnask åt en mycket rik och lastbar dam. När Nancy gjort sig omöjlig där är hon tillbaka i rännstenen. Hon kommer så småningom i kontakt med en sapfisk grupp, socialismen och fackföreningskampen.
London under slutet av 1800-talet är omsom inbjudande ömsom frånstötande. Kyssa sammet är en roman att läsa med kartan i hand. Miljö- och tidsskildring ger stark närvarokänsla och Nancys öde upphör aldrig att fascinera. Hon är en överlevare; hon är tanklös och impulsiv; hon får betala dyrt; hon ångrar sig; hon växer. Sarah Waters påminner om Charles Dickens i sitt sätt att skildra London och de olika skikten i samhället. En annan författare från den här tiden är Thomas Hardy. Hans roman, Jude, läser man som tidningsföljetong i Kyssa sammet.
Detta är en roman man sträckläser långt fram på småtimmaarna under ljusa sommarnätter,
d.v.s. så länge man orkar,

Läs mer om Sarah Waters här: