Kärlek i Seoul

Sang Young Parks roman Kärlek i Seoul bär det självupplevdas prägel. Hans kärlek till staden smittar av sig. En blir nyfiken. Romanen är delad i fyra delar som handlar om Youngs viktigaste relationer. Hans mamma var ganska besvärlig särskilt när hon diagnosticerats med cancer, men Young är fäst vid henne. Flickkompisen Jaehee är ett starkt stöd i alla väder, inte minst när hon uppdagat att han är homosexuell. De bor till och med tillsammans en tid. Men så går hon plötsligt och gifter sig. Och Young blir ensam. Det är han ganska ofta. Men han skildrar sin relation med en akademiker som han kallar "den renlige". De är mycket försiktiga med att röra vid varandra när de är ute på staden. "Den renlige" vill helst gömma undan deras relation. En får en känsla av att han skäms. Och han talar om homosexualitet som en sjukdom. Jag kan tycka att den 25 - årige Young vårdslösar med sitt liv i största allmänhet. Och det får följder, som han tvingas förhålla sig till. Han har inga ambitioner utom möjligen att bli författare. Han lyckas hela tiden skaffa sig arbete. Youngs minimala lägenhet är en riktig soptipp. När Kyuho kommer in i hans liv börjar något som en uppfattar som en annorlunda relation. De bråkar och strular alldeles särskilt mycket när de flyttat ihop i Youngs minimala lägenhet. Young söker sin egen identitet och kärlek. Författardrömmarna släpper han inte och det visar sig att där är han på rätt väg. Det går snabbt att läsa den här sympatiska boken. Sang Young Park berättar förtroendefullt om sitt brokiga liv. Genom samtal mellan mor och son får en också en uppfattning om den far som har funnits. Översättarna Eunah Kim och Dann Ling har gjort sin första skönlitterära översättning och så vitt jag kan bedöma är de högst kompetenta.

Titel: Kärlek i Seoul

Författare: Sang Young Park

Översättare: Eunah Kim och Dann Ling

Förlag: Tranan

Tryckår: 2023

Antal sidor: 238 

En smakebit på søndag v. 16 2023

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger 

administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Mamma jämrade sig som vanligt innan hon satte sig upp. Hon hade sovit dåligt natten innan eftersom smärtorna hon fick av cellgiftsbehandlingen störde hennes sömn, sa hon och gäspade flera gånger. Hon snarkade så mycket att två medpatienter hade bytt rum, och det slutade med att hon fick ha ett rum avsett för två patienter helt för sig själv i närmare tre månader. När hon fortfarande delade rum klagade hon på alltmöjligt, men när hon väl fick sova ensam blev hon istället rädd för att "dödens budbärare" skulle komma och hämta henne om natten. Jag blev galen av allt shamanismprat, och det från nån som hade varit troende kristen i fyrtio år. - Mamma, ska jag skala ett äpple åt dig? - Det känns beskt i munnen. Ge mig en mintkaramell istället."  Från sidan 59 i Kärlek i Seoul av Sang Young Park.

Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 16 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som han kallar Veckans mening. Vi bjuder varandra på en mening ur det vi just läser. Rolig, dyster, tänkvärd; en mening att stanna upp inför. Min Veckans mening v. 16 kommer från boken Kärlek i Seoul av Sang Young Park.

"Hans huvud såg ut som en persika och det söta ansiktet som ett kallnat degknyte, så jag kunde inte låta bli att hålla om honom."

Hustrun

Hustrun är en novell i novellsamlingen Kamelior och andra koreanska noveller av Kim Yu - jong. Han dog ung, endast tjugonio år gammal, och efterlämnade ett trettiotal noveller. Han skrev gärna om människor som bodde på landet i byar och deras egenheter. I Hustrun är det en skogshuggare som berättar om sitt äktenskapliga liv. Hans hustru är väldigt ful; hennes näsa liknar trynet på en gris. Men  en man tar ju inte en hustru för hennes skönhet. "En kvinna visar sig värdig genom sin roll som barnaföderska." Detvå makarna grälar ständigt och jämt och i byn har de blivit kända som ett problempar. Men mannen tycker att grälen fyller en funktion. De rent av håller samman äktenskapet. "Gräl kan ge en renande katarsiseffekt och spola bort gamla varbölder och emotionella avlagringar och ge plats åt nya. Man finner nöje i att slå sin hustru som ett sätt att bli av med en emotionell värk." När hustrun har fött en son blir hon uppstudsig. Hon vet att hon har stärkt sin ställning. När maken vill ha fler söner påpekar hon mycket riktigt att han inte kan försörja dem. Hustrun är den av de två som kan kläcka idéer. Det gör hon nu också och de förenas i planering och arbete. Men det vill sig inte riktigt. Och än värre blir det när maken upptäcker att hustrun sminkar sig och roar sig med en illa beryktad man. 
Det är en grym och hård berättelse om ett liv som innebär hårt arbete och mycket lite förtjänster. Trots gräl och misshandel förefaller mannen och hustrun att var överens på något plan. De är ganska jämnbördiga och de vet var de har varandra. Jag undrar hur kvinnans berättelse hade sett ut.

I Ugglan och Bokens läsutmaning Månadens språk 2019 
är språket för november koreanska. Så här passar novellen Hustrun

Pachinko

Den här romanen tar sin början i Busan i Sydkorea 1910 och slutar i Tokyo 1989 och omfattar alltså hur Japans invasion av Korea, andra världskriget och Koreakriget påverkar människorna i den släkt vars historia berättas i Pachinko. Författaren Min Jin Lee föddes i Seoul i Sydkorea 1969 och växte upp i Queens i New York. En föreläsning födde idén om att skriva en roman om hur koreanerna hade det dels under den japanska invasionen och dels som arbetssökande invandrare i Japan. Koreanerna i Japan bodde ofta i Osaka i en speciell olaglig del som kallades Ikaino. Navet i den här böljande berättelsen är Sunja, som föds 1910 i en liten fiskeby på en ö vi hamninloppet till Buzan. Hon blir det enda och mycket älskade barnet till Hoonie och Yangjin. Hon växer upp till en frisk och sund ung flicka; inte speciellt söt men med en ungdomlig fräschör. Vid femton års ålder möter hon en vacker, mycket äldre man som tillhör den japanska maffian, yakuzan. Han är gift, men det får hon inte veta förrän det är för sent. Hon är gravid och Koh Hansu tycker att han mycket väl klarar av två familjer, men Sanju avvisar honom. Hansu följer  henne hela livet på avstånd och griper in när det behövs. Sanju och hennes vidare öden; giftermålet med den lungsiktige prästen som räddar henne ifrån skammen att vara ogift mor; flytten till Osaka till makens bror och svägerska samt födelsen av två söner, Noa och Mozasu. Noa var Hansus son. De båda pojkarna är helt olika varandra. Noa har läshuvud; Mozasu hatar skolan. Han slutar och börjar arbeta på en pachinkohall. Pachinkohallar är inte riktigt rumsrena; än mindre fina är de som arbetar där. Men Mozasu stortrivs och tjänar massor av pengar. Noa studerar i New York och har sitt liv där. Romanen Pachinko tar upp teman som identitet, språkets betydelse och etniska motsättningar. Män och kvinnor i fyra generationer lär en känna i denna släkthistoria som påverkas av de historiska vingslagen. En läser som förhäxad. Somliga personer fastnar mera än andra. Sunju är en sådan liksom Koh Hansu, Noa och Motzasu. Ännu en bit historia som varit mindre känd och som man inte vill tala om i Japan. Pachinko är en bred episk roman och en släkthistoria som engagerar. En får sätta sig över en del skönhetsfläckar som borde varit bortstädade av korrekturläsaren. Och visst borde det vara bekant hur författaren George Eliot stavar sitt namn.

Titel: Pachinko
Författare: Min Jin Lee
Översättare: Lars Ahlström
Antal sidor: 526 sidor
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2019

Vit krysantemum

Två koreanska systrar, Hana och Emi, och deras livsöden  skildras i den internationellt uppmärksammade Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht. De bor på den koreanska ön Chejudo och modern och Hana är fridykerskor, s. k. haenyeo som dyker efter havsöron och annat som går att sälja på marknaden. Korea är invaderat av Japan och allt koreanskt är förbjudet, så till exempel språket. Modern har förmanat sina döttrar att akta sig för japanska soldater. En dag på stranden blir Hana tvungen att låta sig tillfångatas för att rädda sin nio år yngre syster. Året är 1943. Hana hamnar på en soldatbordell och blir s. k. trösterska. Hon lever ett förfärligt liv med usla boendeförhållanden, undermålig mat och ständig förnedring. Systerskapet mellan de olyckliga kvinnorna är det som håller dem uppe. Korpral Morimoto, som var den som tillfångatog Hana, är som besatt av henne. Så till den grad att han en dag hjälper henne att fly. Tillsammans med honom, förstås. Mer än sextio år senare möter läsaren Emi som genomlevt ett kärlekslöst äktenskap. Hon har en son och en dotter som bor i Seoul. Emi känner av åldern men fortsätter att dyka. Hon känner evig skuld för att systern offrat sig för henne. Och hon tänker hela tiden på Hana. Under flera år går hon med i en demonstration som kräver att Japan ber Sydkorea om ursäkt för de mer än 200 000 kvinnor som led i soldatbordellerna. 2011 avtäcks Fredsstatyn i Seoul vid kvinnornas tusende onsdagsdemonstration och Emi får syn på  den och hon är säker på att Hana stått modell för en av de avbildade kvinnorna. Hon svimmar av chocken och vaknar på ett sjukhus. I den här romanen berättas ett stycke modern historia. Japans ockupation av Korea; inbördeskriget i Korea som ledde till uppdelningen i Nord - och Sydkorea. Och så är det viktig kvinnohistoria. En läser som förhäxad; lider med de båda systrarna och deras mor och de andra tappra dykarkvinnorna som också överlever med hjälp av varandra. Jag förstår att den här romanen rönt stora framgångar runt omkring i världen. Bookmark förlag 2018. Översättning : Ylva Ståhlmarck.
Tack Violen för den här fina boken!

den 19:e oktober

Atlantis

den 19: e oktober

hösten tränger
genom märg och ben

hjärtat blir blåslaget
och förvandlas till blå himmel

inte minsta kornblixt
inte ens muller

kvällens gula hav

inga påfågelsfjädrar flyter på vågorna
i bergsluttningarnas skugga

själen fylls av vånda

vid kusten leker några snäckskal
nu har jag ingen lust att lära mig mer
åh denna tröga hjärna
ska jag vara tacksam över att ha vuxit upp i detta lilla land
söder om vapenstilleståndslinjen

se skymningen by
inte en enda rökstrimma stiger upp från skorstenarna
inte en enda förälder ropar på sina barn

sådana blir utsikterna för idag

Vegetarianen

Så bra den är! Jag var skeptisk, men jag tog tag Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang i alla fall. Kanske beroende på omslaget? Kanske beroende på den första meningen: "Innan min fru blev vegetarian hade jag  alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden." Sedan följer berättelsen om Yeong - hye och hennes beslut att bli vegetarian efter en mardröm. Omvärlden reagerar med avsmak och förfäran. Maken får skämmas och fadern tillgriper våld. Problemet är, tycker jag, inte att Yeong - hye blir vegetarian utan att hon inte äter något alls. Och att hon går längre och längre in i sig själv. Läkaren talar om att det är svårt att kommunicera med anorektiker. Romanen är uppdelad i tre delar. I Vegetarianen får en ta del av makens tankar. I andra delen, Mongolmärket, berättar systerns man som är konstnär och blir alldeles besatt av mongolmärket som Yeong - hye har på vänster skinka. I Flammande träd, tredje delen berättar Yeong - hyes fyra år äldre syster. Hon är till slut den enda som intresserar sig för Yeong - hye och som betalar hennes sjukvårdskostnader. Han Kang betonar att boken inte är någon värdemätare på det sydkoreanska samhället utan att den handlar om att vara människa. Att vara människa och tänka annorlunda  och att protestera med sin egen kropp. Vegetarianen är en ganska gåtfull bok, men fängslande och vackert skriven. Jag hade svårt att släppa den. Alldeles som av en händelse intervjuades Han Kang i Lundströms bokradio i lördags och i söndagens SvD har Lina Kalmteg skrivit en intressant artikel om henne. Natur&Kultur. I översättning av Eva Johansson.

Kvinnoliv i Korea

Med Ta hand om min mor blev Kyung - Sook Shin den första kvinnan som fick  Man Asian Literary Prize.

Författarinnan växte upp i en liten landsortsby i Sydkorea där romanen också utspelar sig.

Numera är hon bosatt i Seoul.

Det är också i tunnelbanan i Seoul som Park So - nyo, 69 (eller kanske 71) försvinner. Hon har ingen vana att röra sig på egen hand i storstaden vilket familjen också är medveten om. 

Annars är det inte mycket de vet om henne. Ingen - och minst av alla hennes man - vet vem hon är, vad hon tänkt, drömt och tyckt om. 

I alla år har hon passat upp sin man och till självutplåning älskat sina fyra barn. Hon har till stora delar framlevt sitt liv i köket och köksträdgården i en evig kretsgång av arbetsmoment.

Men nu när hon är försvunnen går det så sakteliga upp för maken och barnen vilken oerhörd betydelse hon haft för dem. De börjar plötsligt tänka till. Maken inser att han varit en fullfjädrad egoist som till exempel totalt ignorerat hustruns försök att förklara att hon inte mådde bra. Det var alltid hans egna krämpor som tog plats.

Park So - nyo lider av en outhärdlig huvudvärk som det är plågsamt att bara läsa om och som hon inte ville avslöja för barnen. De hade ju så mycket annat att tänka på. 

Det visar sig att Park So - nyo  haft stor betydelse för många människor i olika sammanhang utanför hemmet.

Alla talar de om hennes sveklösa och trofasta ögon. Och det är också det som alla som sett henne efter försvinnandet minns.

Man blir upprörd över de förhållanden Park So -nyo får hålla till godo med. Själv tycks hon inte förvänta sig något annat. Jag vet inte vilket som är värst.