Driftens väg

Lise Tremblay från Québec  debuterade 1990 med den lilla romanen Hägern. Hennes åttonde roman har titeln Driftens väg (Rang de la Dérive); utgiven på Rámus förlag (den femte som översatts till svenska). Den innehåller berättelser om fem äldre kvinnor som ser tillbaka på sina liv. Alla har de blivit övergivna eller tvingats iväg. Alla har de också någon som gör något eller säger något som får dem att slutligen agera på något sätt. Alla känner skam. De är ensamma om den ovissa framtiden. Någon förbereder sig för att dö; en annan uppsöker kvinnan som hennes man övergav för hennes skull och får ett gott råd som hjälper henne på väg. En kvinna upptäcker att åren gått medan hon utöver sitt arbete ägnat tiden åt en rik och mäktig mans  nycker, sin sjuke far och den handikappade brodern. När fjällen äntligen faller från hennes ögon gör hon något storstilat som får henne att storgråtande åka till Montreal för att söka en lägenhet. Hon gråter över den kvinna hon blivit. Berättelserna handlar om klass, relationer, förhållandet stad/land, förr och nu. De är så skickligt berättade med ett kärvt språk som stämmer väl med de tuffa kvinnoödena. Bokomslag: Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck.

Titel: Driftens väg

Författare: Lise Tremblay

Översättare: Elin Svahn

Förlag: Rámus

Årtal: 2024

Antal sidor: 114

Skördetid

 Skördetid

På marknaden är det höst -

tomatsäsongen är över. 

De är fortfarande vackra utanpå,

vissa perfekt runda och röda, ett fåtal

missformade, egna, liknar människohjärnor täckta av röd vaxduk -

 

Inuti är de dåliga. Svarta, mögliga -

man måste vara på sin vakt när man tar en tugga.

Här och var bland alla de förstörda finns någon enstaka tomat

som fortfarande är perfekt, plockad innan de började ruttna.

 

Istället för tomater: bara grödor ingen egentligen vill ha.

Pumpor, massor av pumpor.

Träig zucchini, torkad chili trädd å snören, vitlöksflätor.

Knallarna säljer kransar av döda blommor;

knyter färggranna garnbitar kring torr lavender.

Och ett tag fortsätter folk att köpa sånt,

som om de trodde att bönderna snart kommer

se till att allt blir som vanligt igen:

stänglarna åter bära nya ärtor;

den första salladen, så skör, så späd, på nytt

titta fram ur jorden.

 

Istället blir det mörkt tidigt.

Och regnen tyngre,

bär med sig döda löv.

I skymningen nu: en hotfull känsla, en föraning.

Och människor känner detta; de kallar den här tiden för

skördetid, för att få det att låta lite trevligare.

 

I landet ruttnar zucchinin, de söta blå druvorna är slut.

Kanske rotar sig något, men jorden är så hård att bönderna inte tycker

det är värt mödan att gräva mer i den. Varför skulle man?

För att stå på marknadsplatsen under ett tunt paraply, i regnet, i kylan,

utan kunder i sikte?

 

Och sedan kommer frosten: möjligheten att skörda är förbi.

Snön faller; inga mer anspråk på liv.

Nu är jorden vit; när månen stiger glänser fälten.

 

Jag sitter i sovrumsfönstret, ser snön falla.

Jorden är som en spegel:

lugn möter lugn, avskildhet möter avskildhet.

 

Det som lever, lever under jord.

Det som dör, dör utan kamp. 

 

Ur Byaliv av Louise Glück 

Rámus förlag 2021

En riktig pärla!

Fem olika personer ger sin syn på en liten by i Quebec; ett par bofasta, någon sommargäst, någon turist och så en hemvändare. På enkel, metafor- och adjektivbefriad prosa skriver den kanadensiska författaren Lise Tremblay om spänningen mellan människor som bor på landet och i staden; om synen på jakt som älgjägare/bybefolkning ser det och om viltvårdarnas uppdrag. Byn avfolkas sakta men säkert. Det är kvinnorna och ungdomarna som ger sig iväg. Det är en väldigt fin liten (116 s.) bok med stort innehåll. Hägern är så elegant skriven och Tremblay lyckas blåsa liv i såväl människor som miljö. Översättningen är gjord av Elin Svahn. Rámus förlag. Hoppas att det översätts flera titlar av Lise Tremblay!

Äpplets vana att falla

Idag kunde jag hämta Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop på det lokala biblioteket.

Curves to the Apple kom först ut 2006 och innehåller tre titlar som Rosmarie Waldrop gav ut under åren 1987 till 1999, Reproduktion av profiler; Det uteslutna tredjes plan; Motvilliga gravitationer

De hänger ihop och utgör såväl höjdpunkt i som lämplig ingång till hennes författarskap.

2011 kom den svenska översättningen som gjorts av Marie Silkeberg, Ida Linde och Niclas Nilsson på Rámus förlag.

Jag har läst av och till hela dagen och inser att detta är en bok jag vill äga.

Den blir jag inte klar med i brådrasket. Mycket behöver läsas och läsas om. Det är vackert, fantasieggaande och intellektuellt utmanande. Jag börjar förstå varför Rosmarie Waldrop räknas som en av den amerikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Hon har ägnat sitt liv åt litteraturen liksom maken.

De har fyllt sitt hus med böcker. De fick bygga tak på verandan för att få plats med ännu flera böcker

Rosmarie Waldrop har en alldeles egen stil. Hon skriver prosalyrik; hon ställer frågor, funderar; leker med språket; associerar till naturvetenskap, fysik och filosofi. ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik,” säger hon.

Här kommer ett par exempel ur Äpplets vana att falla:

”Du sa till mig att det som inte används är meningslöst och tog min temp som jag tänkt spara till en svårare dag. I spegeln, varje natt, samma ansikte, lite mer slitet, en klänning som använts för länge. Månen var ute i kylan tillsammans med den rastlösa otillfredsställda vinden som verkade ändra lönnarnas placering.
Jag väntade mig en förebråelse för att ha nämnt ordet kärlek, men du anklagade mig bara för att ha stulit din penna, och sorgen försvann med förnuftet. Du gjorde en ceremoni av att hålla huvudet i händerna eftersom det, som du sa, inte kunde rymmas i sig självt.” 
Ur Reproduktion av profiler

"En tagg i hjärnan, säger han, denna ansträngning att fånga växlingar i våglängder eller känslor. Att inte bara se både kanin och anka i fixeringsbilden, utan också frysa omkastningens ögonblick. Eller ett ögonblick av åldrande. Är det för subtilt, som gräs som växer. som en protons storlek? Eller är vår oförmåga mer kategorisk, så som en skugga inte kan fånga ljuset eller ögat se sin blinda fläck? Älskar jag ditt ansikte för att det är ditt eller för hur det skiljer sig från cirkel, parabel, ellips? 

Kanske behöver vi förändring för att se det som är, säger hon. Och tvetydighet, för att bli medvetna om seendet. Sju sorters äpplen. Men fokusera på linsens krökning, och natten får all färg, dvalan alla handlingar. till och med deras speglingar i floden. Porer sluter sina dörrar. Gräset är slött av mängd, himlen inte oändlig, bara sot."
Ur Motvilliga gravitationer