Edens lustgård

Ernest Hemingway påbörjade Edens lustgård redan 1946. Vid hans död 1961 var den inte riktigt klar. Men 1986 kom den ut på originalspråket och 1988 på svenska i översättning av Birgit Edlund. 2018 kom Edens lustgård i nyutgåva på förlaget Bakhåll och ny översättning av Christian Ekvall. Romanen bygger mycket på Hemingways eget liv. Den handlar om det nygifta paret Catherine och David Bourne som reser omkring på den franska rivieran i sin lilla Bugatti. De är väldigt kära. Catherine är kolossalt ljus (björkstamsljus, säger Birgit Edlund; björkvit är Christian Ekvalls ordval) och vacker och så småningom går det upp för en att det också är hon som har pengarna.  David är författare och har haft framgångar med sin första bok. Nu ska han skriva den andra. Catherine låter honom skriva medan hon tar sina turer till Nice och Cannes. En dag kommer hon hem med Marita (diminutiv för Mary som H:s fjärde hustru hette), en mörk skönhet, som blir ormen i paradiset. Både David och Catherine blir kära i henne. Catherine har redan tidigare lekt med identitet och genustillhörighet liksom författaren själv. Hon klipper sig kort som David och ger sig ibland ut för att vara pojke. De klär sig likadant i shorts och randiga tröjor. Det blir många besök hos frisören Jean som snart blir en personlig vän. Catherine och Marita lånar många drag av Heminways fyra fruar, bland annat  de täta frisörbesöken. Dessutom är kvinnorna hysteriskt angelägna om solbränna. Romanen igenom dricks det kopiöst många drinkar och det äts en hel del. Man badar, dyker och simmar i Atlanten. David skrivande går oväntat bra och det är intressant att ta del av hans skrivprocess. Han skriver om sin alkoholiserade, jagande far. David deltar som ung pojke i jakten på en gammal elefant med kolossala betar, vilket till slut fyller honom med avsmak. Jag förundrar mig över Davids förmåga att koppla bort allt och alla medan han skriver. Ibland flyter berättelserna ihop; gränserna blir inte så tydliga. Jag tycker mycket om språket. Hemingways isbergsteknik är effektiv. Det mesta ligger under ytan; exakt rätt ord finns över. Miljöskildringen är sådan att en får en stark närvarokänsla. I Edens lustgård framstår inte Ernest Hemingway som den machoman en brukar förknippa honom med att vara och som hans far gärna ville att hans skulle vara. Jag vet att jag för många år sedan hade en Hemingway - period när jag läste många av hans böcker och även lyckades se någon film. Det kanske är dags för ett omtag?

Titel: Edens lustgård

Författare: Ernest Hemingway

Översättare: Birgit Edlund, Christian Ekvall 

Förlag: Bonniers, Bakhåll

Tryckår: 1988, 2017

Antal sidor: 261, 249 

Sträckläsning

Det kom en bok ifrån Historiska media. En debutroman, skriven av en bibliotekarie, Erika Olofsson Liljedahl, som gått Lunds författarskola. Huvudperson i Någonstans brister himlen är den unge Elis som bor i ett bohuslänskt fiskeläge med mor, far och systern Signe. Vi befinner oss i 1920 - talet. Elis är 13 år och hans stora stöd i tillvaron är den glada, pratsamma Signe. Fadern har ett hiskligt humör speciellt när han druckit för mycket. Efter en schism med fadern ger sig Signe iväg ifrån hemmet och söker sin tillflykt hos en kvinna vid namn Anna i Höganäs. Elis är otröstlig och förstår ingenting. Varför gjorde Signe så? När modern dör ger sig Elis iväg för att söka upp Signe i Höganäs. Han har ingen kunskap om världen utanför fiskeläget och träffar ganska omedelbart ut för en ung bondfångare. Å andra sidan möter han en gammal man som något reparerar den kantstötta tron på mänskligheten. Staden känns stort och främmande, men Anna och Gustaf tar väl emot Elis också. Ett besök i kolgruvan blir en chock för Elis. Han får en panikattack och kan inte andas. Han inser att hans plats är havet och fisket. Han ska hem till Bohuslän. Och han vill ha Signe med sig. Elis gör sina erfarenheter på flera områden. Han lär sig och växer. Och han får äntligen veta sanningen om familjen. Jag frågar mig vad det är som gör att det är ett sådant driv i boken? Det är svårt att släppa den. Den är oerhört välskriven, lågmäld och vacker. Naturen skildras med övertygande förtrogenhet. Gruvmiljön får en att i likhet med Elis kippa efter luft. Unge Elis skiftande erfarenheter av sorg, svek och ensamhet behandlas varsamt och empatiskt. Det handlar om dramatiken och storheten i ett vanligt, enkelt liv. Erika Olofsson Liljedahl har verkligen kontroll på allt och lämnar inget åt slumpen.