Den genomskinliga rättikan

Den genomskinliga rättikan, 1985,  är en delvis självbiografisk novell av nobelpristagaren  Mo Yan i novellsamlingen med samma namn. Pojken som kallas Svartungen rekryteras som medhjälpare till en stenhuggare som ska hjälpa till med en fördämningsvall som ska breddas. Arbetsledaren svär och skriker om kommunpamparna som tar folk ifrån byns arbetsstyrka. Vid arbetsplatsen står vice -  direktör Liu och domderar och kallar Svartungen "ditt lilla apkräk". Tonen är väldigt rå i största allmänhet. Han får arbeta tillsammans med kvinnorna där  det finns en vacker flicka vid namn Krysantemum som intresserar för honom. Så småningom kommer Svartungen att dra bälgen till smeden något som också Mo Yan också provat på. Det är också ett hårt arbete. Den gamle smeden blir så småningom utmotad av den ondsinte enögde smedgesällen som sätter skräck i alla. Så småningom utvecklas ett triangeldrama som visar sig omfatta fyra personer. Mo Yans novell är mustig och märgfull. Naturen skildras kärleksfullt och står som motvikt till det hårda arbetet och de långa arbetsdagarna. Svartungen som inte talar har desto starkare sinnesförnimmelser. Humorn är burlesk och berättarglädjen är det inget fel på. William Faulkner står högt i kurs hos kinesiska författare. Så också hos Mo Yan, som dock betraktar sig som Faulkners jämlike. De vackra saxklippsillustrationerna i boken är gjorda av konstnären Zhang Hui från Mo Yans hemtrakter. Översättare är sinologen Göran Malmqvist.
Novellen passar in på nr 8 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell IV: Läs en novell vars titel består av tre ord.
Dessutom råkar den passa in i Läsutmaningen Månades språk som i mars är kinesiska.

Titel: Den genomskinliga rättikan 
Ur novellsamlingen:  Den genomskinliga rättikan
Författare: Mo Yan
Översättare: Göran Malmqvist
Förlag: Tranan
Tryckår: 2014
Antal sidor: 66

Det röda fältet

Det röda fältet grep tag i mig på ett helt annat sätt än Vitlöksballaderna.
Här visar Mo Yan verkligen framfötterna. Nobelpriset kommer i en helt annan dager. Och jag kan tänka mig att filmen är fantastisk. Tyvärr verkar den svåråtkomlig. Både som köp och lån.
Det röda fältet tilldrar sig under de oroliga 1920- och 1930 - talen - med bland annat japansk invasion - i Gaomi nordöstra socken " den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, hjältemodigaste och uslaste, mest stordrickande och hetast älskande platsen i hela världen". Mo Yan bör veta. Han är född här.
Det röda fältet innehåller många slag. Det finns en romantisk kärlekshistoria mellan Farmor och Farfar (man får försöka bortse från Andra och Tredje farmor...), här finns grymma stridsscener, tapperhet, feghet, vajande sorghumfält, jord som formligen dränkts i blod, massgravar, hundflockar som är farliga för både levande och döda, kuslig kyla människor emellan, fantastiskt poetiska naturskildringar och kvinnohistoria.
" Att farmor skulle gifta sig in i familjen Shan var Himlens vilja. En dag lekte farmor vid sidan av gungställningen tillsammans med några andra unga flickor med bundna fötter och långa flätor. Det var Qingming, den högtid då man städar de anhörigas gravar - persikoträden blommade, pilträden grönskade och ett fint regn föll. Flickornas ansikten var rosa som persikoblommor; det var en dag av frihet för dem. Farmor var en och sextio lång det året och vägde sextio kilo. Hon var klädd i en blommig bomullsjacka och gröna satinbyxor och hade mörkröda sidenband knutna om vristerna. Eftersom det regnade lite hade hon på sig ett par broderade skor som doppats ett dussin gånger i tongolja och som klafsade lätt för varje steg hon tog. En lång, glänsande fläta hängde ner på hennes rygg och om halsen bar hon ett silverhalsband - min farmorsfar var silversmed. Min farmorsmor var dotter till en godsägare som hamnat på obestånd; hon visste hur viktigt det var för en kvinna att ha små fötter och innan min farmor ens hunnit fylla sex började man binda hennes fötter med lindor som drogs åt allt hårdare för varje dag. Lindorna var drygt tre och en halv meter långa och med hjälp av dessa bröt farmorsmor av benen i farmors fötter och band in åtta av tårna - alla utom stortårna - under fotsulorna medan farmor led fruktansvärda plågor. Min egen mor hade också bundna fötter och varje gång jag såg på dem gjorde det så ont i mig att jag knappt kunde låta bli att skrika: "Ner med feodalismen! Länge leve de fria fötterna".
En man går förbi gungorna och fattar tycke för farmor. Farmors föräldrar säljer henne till en spetälsk man för en stor svart mula!
Jag har några ynka sidor kvar i Det röda fältet. Det blir svårt att hitta nästa bok.

Vitlöksincidenten i Paradiset

Bilden är lånad från Sydsvenskan

När de styrande i Gaomi - provinsen i nordöstra Kina sade åt bönderna att odla vitlök för sitt uppehälle så gjorde de det. De odlade, vattnade, gödslade, skördade, åt, luktade och levde vitlök.
Sedan visade det sig att de inte fick avsättning för all sin vitlök (om de inte hade förbindelser, förstås) och då stormade de uppretade bönderna länskontoret, slog sönder fönsterrutor, kastade ut akvarier och piskade upp tjänstemän. 
Det blev ett dyrt kalas för dem. De jagades, fångades, fängslades och misshandlades. Denna händelse fungerar som ett nav och centrum i Vitlöksballaderna av Mo Yan.
I botten ligger ett faktiskt bondeuppror.
Hackordningen i samhället är klar. I toppen finns naturligtvis de styrande. Därefter kommer arbetarna. Längst ner kommer spillet, bönderna.
Mo Yan utgår från den miljö han känner bäst. Han gisslar maktmissbruk, godtycklighet, lokalt översitteri och korruption. Bönderna dignar under skatter, avgifter och pålagor av olika slag.
Mo Yans speciella språkrör, den blinde skalden Zhang Kou, går hårt åt överheten.
Han inleder alla tjugo kapitlena med en slags sammanfattning.
Tiden är senare hälften av 1980 - talet (men det känns som mycket längre sedan). Mo Yan berättar inte kronologiskt, men det är inga problem att orientera sig. Bönderna skildras som gormande, kortsynta män  med dålig impulskontroll. De förskönas eller idealiseras inte på något sätt. De arma kvinnorna står allra längst ner på samhällsstegen och utsätts ofta för både hugg och slag.
Hygien är inget som prioriteras. Allt är smutsigt; luktar och stinker.
Fjärde fastern skiftar färg när man sprutar vatten på henne. När Gao Ma ska gå på friarfärd piffar han upp sig genom att skrapa tänderna med en kniv.
Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Det blir groteskt och tillför inget.
Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar.
Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.
Ibland skrattar man högt. Mo Yan har verkligen sinne för humor och vet hur man berättar en skröna.
Vitlöksballaderna är skriven av en riktig berättare. Men har man inte läst det förut? Och Nobelpriset? 
Jag säger som jag sagt förut: Grattis Tranan och Anna Gustafsson Chen!

Grattis Tranan!

Kinesen Mo Yan fick årets Nobelpris i litteratur.. Enligt Göran Malmqvist är han en vidunderlig berättare med humor och empati. Han är djärv och går till rätta med makthavarna. Mo Yan kommer nu att bli attackerad på nätet, tror Göran Malmqvist
Mo Yan var på landet och passade sitt barnbarn när Göran Malmqvist ringde. Han blev både överlycklig och skrämd över priset.
Den genomskinliga moroten är en kortare berättelse som översatts av Göran Malmqvist och kommer nu på Tranans Bokförlag.
Bokförlaget Tranan får också välförtjänt uppmärksamhet.
Det är ett beundransvärt litet bokförlag.
Tre titlar finns på svenska i översättning av Anna Gustafsson - Chen Det röda fältet, Vitlöksballaderna och
Ximen Nao och hans sju liv

Under strecket
om Mo Yan