Är det vägen som är mödan värd?

Ingrid på Barröy har en dotter, Kaja, som är tio månader i Roy Jacobsens nya roman Fartygets ögon, om folket på Barröy. Kajas far, Alexander, är en rysk krigsfånge  som överlevde britternas bombning av fartyget Riegel. Ingrid och han fann varandra under en kort tid innan han måste fly. Året är 1946 och den 22 - åriga Ingrid har satt sig i sinnet att nu ska hon söka upp Alexander. Alla avråder naturligtvis, men Ingrid tar sin dotter i en sjal på magen och ger sig iväg. Hon vandrar i alla väder och alla slags terränger. Ofta övernattar de under granar som erbjuder skydd under sina nedersta täta grenar. Livet är nerkokt till det allra mest basala. Äta, byta blöjor, sova. Ingrid berättar sin historia för alla hon möter och frågar om de sett Alexander. Hon visar dem barnets ögon som är mycket speciella och liknar faderns. Osäkerheten är stor på båda sidor. Vem kan man lita på? Kriget är inte långt borta. Ingrids vandring blir lång och något händer med henne själv under vandringen. Kanske blir hon mera vuxen, mognare? Roy Jacobsen är som vanligt fantastisk att läsa. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar. Hans sätt att plocka fram själva märgen hos de ofta tvära och karga människor Ingrid möter är psykologiskt trovärdigt. Fartygets ögon - obegriplig titel - är del tre i Jacobsens serie om folket på Barröy. Den första delen, De osynliga, är helt mästerlig. Den andra delen, Vitt hav, är enligt min mening den "svagare" i trilogin. Fartygets ögon påminner mera om De osynliga, men kommer inte riktigt upp på samma nivå. Om jag nu ska jämföra den norske mästarberättaren Roy Jacobsen med sig själv.  

Titel: Fartygets ögon
Författare: Roy Jacobsen
Översättare: Staffan Söderblom
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Antal sidor:  212

Allmänt och blandat

Två fantastiska japanska filmer på kort tid.
Sådan far, sådan son, som jag i och för sig sett tidigare, men den den var lika bra andra gången. 
Och så ikväll, Shoplifters, som fick Guldpalmen i Cannes 2018.
Båda är gjorda av den produktive japanske regissören Hirokazu Kore - Eda. 
 
Imorgon, tisdag, börjar en ny radioföljetong.
Skådespelaren Peter Andersson läser  De osynliga av Roy Jacobsen. Så här skrev jag bl. a. om romanen:" Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk  kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken."

Dagens dikt: Månadens diktare: Inger Christensen

Åter till Barrøy

Nu är den norske författaren Roy Jacobsen tillbaka med en uppföljare till De osynliga. Vitt hav heter den. Vi följer Ingrid Barrøy, samma huvudperson som i De osynliga. Nu är hon i 35 - årsåldern och i romanens inledning arbetar hon på en fiskfabrik men beslutar sig för att återvända till sin barndoms Barrøy, en liten ö utanför den nordnorska kusten. Det blir en arbetsam och ensam tillvaro på den avfolkade ön. Ingrid är medveten om vad ensamhet kan göra med en människa. Men - är hon då alldeles ensam? Hon förnimmer en närvaro som så småningom får sin förklaring.  Året är 1944. Tyskarna finns överallt; de norska medlöparna också; människor befinner sig i fångenskap och på flykt. Ingrid tar sig an problemen eftersom de dyker upp och hon får händerna fulla med att hjälpa dem som kommer i hennes väg; främst kvinnor och barn. Ingrid är stark, orädd och finner alltid på råd.  En lika dramatisk som otäck händelse gör att Ingrid hamnar på sjukhus. Hon tappar minnet och den obehagliga händelsen är nära att knäcka henne. Men så småningom kommer hon tillbaka till livet. Hon är inte ensam längre och hon behövs som aldrig förr. Tempot i Vitt hav är helt annorlunda än i De osynliga. Men de fantastiska miljöskildringarna är desamma liksom skildringen av fiskarböndernas dagliga sysslor. Författaren - född och även nu bosatt i Oslo - förefaller vara väl förtrogen både med miljö, arbetssätt och levnadsvanor. Romanen är full av vackra formuleringar och underbara metaforer. En får en känsla av att vara nära livet på Barrøy och och nära livet självt. Jag skulle inte säga nej tack till en fortsättning.Översättare: Staffan Söderblom; Norstedts förlag
 

Livets gång på Barrøy

Från den isländska övärlden till den nordnorska. Sol, vind och vatten, förstås, men också många stormar, snö, kyla, slit och släp. I vissa lägen påminner Jón Kalman Stefànsson och Roy Jacobsen om varandra. Jag tänker på deras fantastiska, lyriska språk och känslan för naturen och miljön. Romanerna om Pojken börjar några årtionden tidigare än De osynliga som tilldrar sig 1913 - 1928.  Hans, 35, är gift med Maria, som kommer ifrån en annan ö. Tillsammans har de dottern Ingrid, som är den person man följer genom romanen. Till familjen hör också gamle farfar, faster Barbro, som är en mycket kompetent arbetare både vad det gäller mans- och kvinnosysslor. Men hon är lite eljest. Och plötsligt är hon gravid och nedkommer med sonen Lars. Familjen är ordkarg i största allmänhet och ingen frågar mycket vad det gäller den nya familjemedlemmen heller. Ingrid försöker ibland fråga sin mor om saker och ting som hon undrar över, men de flesta svaren blir väl så kryptiska som någonsin problemen i sig. De osynliga skildrar människor som varken tar stor plats i livet eller lämnar spår i historien. De arbetar för sin överlevnad; fiskar, samlar ejderdun och fågelägg, torkar fisk, kokar rabarbersylt, bakar bröd, odlar potatis, bygger båthus, som blåser bort gång på gång och blir uppbyggt igen. Kvinnorna har hand om inomhussysslorna, trädgården och ladugården. Det är lite skämmigt för en man att ligga på knä i potatislandet eller gå i fähuset. Kvinnorna har av hävd inga stolar vid bordet. Men det blir det ändring på i den här romanen. Hans Barrøy har ständigt nya projekt på gång för att förbättra livet på ön. Att flytta därifrån är inget alternativ. 
Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk  kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken.
Översättningen är gjord av Staffan Söderblom. Förlaget är Norstedts.