Arvejord av Maria Turtschaninoff har det skrivits en hel del om. Nu har jag läst den och jag förstår varför. En helt underbar bok för den som tycker om naturskildringar, historiska romaner och familjeberättelser. Naturskildringen för tankarna till Kerstin Ekman och Harry Martinson. I Arvejord är människan inordnad på sin plats i skapelsen. Gården Nevabacka och Vittermåsen känns som huvudkaraktärer i boken. En följer gårdens och mossens öden under 500 år. Berättelsen börjar på 1600 -talet när den soldaten Matts Mattsson Rask kommer till det torp i Österbotten som han lovats för lång och trogen tjänst. Han blir Matts Mattson Nevabacka och griper sig verket an att bygga sig ett boende. Människorna har vid den här tiden stor respekt för de varelser som lever i skogen utöver fåglar och djur. Matts har alltid stål med sig i fickan när han går ut i skogen och sjunger psalmer med hög röst. Därefter följer generation på generation på Nevabacka. Krig, missväxt och hungerår drabbar människorna som knotar över att först behöva ställa upp med soldater och sedan få offra av det gröna guldet - skogen - för att klara Finlands krigsskadestånd. Utvandringen till Amerika märks även här. Moderniteten smyger sig långsamt på vilket inte alltid gynnar Nevabacka. Människor arbetar i Helsingfors och skötseln av husen blir eftersatt. Synen på skogsskötsel ändras radikalt till stor förfäran för skogsägarna på 1900 -talet. Dessutom börjar kvinnorna dyka upp på manliga arenor vilket också hotar rådande ordning. Jag tyckte mycket om den här boken som handlar om rötter, tillhörighet och samhörighet.
Inlägg
