Målgång: Tre på tre 2014

TRE PÅ TRE  Vi drar igång första september och avslutar sista november. Jag valde att läsa tre titlar från Elisabeth Grate förlag. Den första läste jag omgående, Kungens fall av Abdellah Taïa. Den andra läste jag klart för ett par dagar sedan, Standard av Nina Bouraoui. Observera! att jag redan ifrån början hade programmerat in fel deadline, nämligen 31/12! Men bättre för sent än aldrig. Det är jämt en månad efter bäst-före-datum. Nätternas gräs av Patrick Modiano (som jag fick i julklapp av mig själv) är den tredje romanen ifrån Grate. Som vanligt rör sig författaren i Paris och även en inbiten anglofil kan känna hur det rycker i de litterära nervtrådarna av längtan efter att vandra i Montparnasse och Cité Universitaire. Det handlar om minnet, glömskan och tiden. Berättarjaget, en författare vid namn Jean, rör sig i det förflutna och i nuet. Genom en spricka i tiden och parallell tid handlar det om båda planen samtidigt. För fyrtio år sedan träffade Jean en gåtfull flicka som kallade sig Dannie. De kom att tillbringa mycken tid tillsammans utan att Jean för den skull kom underfund med vad hon egentligen hette, var hon kom ifrån och varför hon fick sin post till poste restante i ett annat kvarter än där hon bodde. Någonting allvarligt har hänt och troligtvis är Dannie inblandad. Kriminalkommissarie Langlais förhör Jean, som varken vet något eller förstår vad det rör sig om. Långt senare återser han Langlais och får lite mera vetskap om hela saken. Men "vi är utlämnade åt vissa tystnader här i livet", skriver Jean. Hans svarta anteckningsbok används flitigt. Jean kastar ner uppgifter om historiska personer, adresser, telefonnummer och gör en katalog över bänkarna på olika sträckor i Paris. Anteckningarna fungerar sedan som Morse - meddelanden när Jean ska skriva sina böcker. Språket i Nätternas gräs är stramt, vackert och fullt av underbara aforistiska formuleringar. Jag tyckte mycket om att läsa Nätternas gräs. Däremot var jag mindre förtjust i att lyssna på Staffan Göthes uppläsning i Radioföljetongen.

Bruno Kerjen - medelmåtta

Yasmina "Nina" Bouraoui har skrivit en rad romaner med kvinnliga huvudpersoner. I senaste romanen, Standard, är protagonisten en man, Bruno Kerjen. Han är varken det ena eller det andra, han har inga mål eller drömmar, ingen ambition, ingen fantasi, inga vänner och ännu mindre någon flickvän. Bruno Kerjen har beröringsskräck i bokstavligen och bidligen. Fadern är död och det är Bruno närmast glad för. Modern känner han en lätt motvilja för. Bruno tycker att kvinnor i allmänhet luktar illa. Han arbetar med elektroniska komponenter på ett företag som har svårt att klara konkurrensen med Kina. Han är en lojal arbetare som är fullkomligt nöjd med att stå i sitt lilla bås och syssla med det han alltid sysslat med. Han till och med tackar nej till ett avancemang. Bruno Kerjen Och vill inget nytt. Han och ende vännen Gilles är vad Gilles kallar standardkillar som ingen kvinna tittar två gånger på. Det finns inget charmerande med Bruno. Den enda som förmått röra vid den känslomässigt handikappade Brunos hjärta är klasskamraten Malène. Nu berättar Gilles att hon flyttat tillbaka till den lilla bretonska håla där de alla tre vuxit upp. Och Bruno blir gravt störd i sin enformiga vardag. Inte blir det bättre för att Malène ringer honom heller. Bruno är en sorglig antihjälte som inte vet att följa med sin tid  och som inte besitter någon som helst social kompetens. Nina Bouraoui är väldigt övertygande i sin skildring av en karaktär som utöver sin ovanligt renodlade medelmåttighet även lyckas vara känslomässigt förfrusen, totalt fantasilös och riktigt osympatisk. Jag orkar inte ens tycka synd om honom fast jag känner att jag kanske borde. Och jag frågar mig: Finns Bruno Kerjen?