Tidvatten, solskörd

Han brukade spela piano

han tyckte att musiken 

var evihetens röst

hoppets röst

han hade kunnat 

dö vid pianot

ung eller gammal, sak samma

musiken skulle finnas kvar

klar som glas

nu är döden allt han hör

det hamrande kriget

en landmina ett barn

en far som gråter

en dag fann han

ett piano bland ruinerna

hejdade sig sträckte ut handen

drog den tillbaka

vände sig om för att gå

när han hörde pianot säga:

Inte mer trogen än så?

En smakebit på söndag

"Hur kan det vara för sent när man är sjutton? Jag känner mig gammal, säger hon. Vi är så gott som barn, där på vårt glastak. Och hon där, med sin våldsblomma på kinden, känner sig gammal. Hon reser sig och tar några steg framför mig. Hon tycks helt ha tappat balansen. Hon dansar och ramlar på samma gång. Jag sträcker mig för att fånga henne. Är det platsen som gjort oss till vad vi är, eller tvärtom? Jag svarar inte. Men jag svär en tyst ed: Eva, jag ska rädda dig ur spillrorna. Där vi sitter och röker ihop är vi närmare varandra än vi någonsin varit. Hon lägger huvudet på min axel. Doften av gräs fyller mig, men framför allt doften av henne. Hennes kropp och hud. Hennes svett. Hennes hår. Och något annat, något hemligt, levande, enträget, något djupt förborgat, så intensivt kvinnligt att jag trots mitt avtrubbade tillstånd överväldigas av begär. Jag drar henne hårt intill mig. Gud vad jag vill ha dig! säger jag utan att våga säga det. Vad jag vill ha dig!

Från sidan 123 i Eva ur spillrorna av Ananda Devi

Läsutmaningen En smakebit på söndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spolers förstås. Den här veckan är det Mari på den norska bok bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR