Körsbärslandet

I ett gammalt korsvirkeshus med halmtak i marsklandet vid Elbe bor Vera Eckhoff sedan sextio år tillbaka. Vera och hennes mor kom som krigsflyktingar från ostpreussen efter en flykt i kyla och stort lidande. Veras lille bror frös ihjäl på vägen och lämnades i sin vagn. Vera såg död och elände omkring sig på flyktvägen och det satte naturligtvis sina spår för livet. I korsvirkeshuset i Olland söder om Hamburg bor Karl Eckhoff och hans mor Ida. Karl är också märkt av kriget  både fysiskt och psykiskt. Ida släpper motvilligt in "polackerna". Snart får hon till sin förtrytelse se sonen gifta sig med flyktingkvinnan. I Karl får Vera en snäll styvfar. Hon är bäst i klassen i skolan och utbildar sig till tandläkare. Vera är en ensam människa som går sin egen väg. Hon jagar och rider som en husar, men låter huset förfalla. Modern lämnade  Vera och Karl för en ny man och Vera har fått en syster, Marlene, men de har inte mycken kontakt. Så småningom kommer det en ny flykting med ett litet barn till korsvirkeshuset i Olland. Det är Veras systerdotter Anne och hennes son Leon. Anne vet inte vart hon annars skulle ha tagit vägen när hennes värld rämnat.
Det här är kvinnohistoria i tre generationer, tänker jag, medan jag slukar Körsbärslandet av Dörte Hansen. Navet kring vilket allt annat rör sig är Vera. Eller, vänta - frågan är om inte huvudpersonen i romanen är just det gamla korsvirkeshuset. Människorna kommer och går, men huset består. Gamla tider och tradition möter nya idéer. Bönderna skrattar åt turister och nyinflyttade miljömuppar och biodynamiska missionärer som har idéer om ekoodling och renoverar sönder de gamla husen. Nyinflyttade Burkhard Weisswerth cyklar liggcykel och skriver krönikor om gummistövelvärlden och planerar att jaga rådjur med Vera. Här finns motsättningar stad/land såväl som generationsmotsättningar. Veras granne, Heinrich Lührs, har tre söner, men ingen vill ta över gården. En av dem kan inte tänka sig att arbeta ihop med fadern utan bidar sin tid. Döttrar söker sina mödrar ännu i sextioårsåldern. Frostskydd genom nedisning blir resultatet. Relationer människor emellan får stor plats i Körsbärslandet. Dörte Hansen ser på sina karaktärer med empati, milt överseende och kärv humor. Skildringen av körsbärs- och äppelodlingarna och det lantliga livet i Olland tilltalar mig mycket. Jag tyckte över huvud taget väldigt mycket om den här romanen, som är författarens första. Jag kan bara säga läs Körsbärslandet! 
Övers.: Christine Bredenkamp
Bokförlaget NoNa
Orig:s titel: Altes Land
 

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit av det vi läser. Enda regeln: No spoilers!

"Vissa nätter, när stormen kom västerifrån, stönade huset som ett gammalt skepp som slungades hit och dit i grov sjö. Ylande vindbyar bet sig fst i de gamla murarna. Så där låter häxor när de bränns, tänkte Vera, eller barn när de klämmer fingrarna. Huset stönade, men det skulle inte sjunka. Det tufsiga taket satt ordentligt fast på sina bjälkar. Gröna fågelbon av mossa frodades i vassen och det sviktade bara obetydligt vid taknocken. Färgen flagnade från korsvirkesfasaden och de ohyvlade ekbjälkarna i väggarna liknade grå benknotor. Inskriften på husgaveln var väderbiten, men Vera visste ändå vad det stod: Dit Huus is mien un doch nich mien, de no mi kummt, nennt´t ook noch sien. Det var den första meningen hon lärt sig på plattyska när hon anlänt till gården i Olland, hand i hand med sin mor. Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt."

Så börjar Körsbärslandet av Dörte Hansen. Fler smakebitar HÄR.