Kukum

Kukom är titeln på Michel Jeans roman som handlar om hans gammelmormor Almanda. Hon tillhör ursprungsfolket innuer, ett indianfolk, som lever i östra Quebec, Labrador och Kanada. Almanda var bara femton år när hon träffar den unge indianen Thomas Siméon och lämnar son tant och farbror för ett liv med Thomas. Hon blir väl mottagen i sin nya familj, men språket innu - aimun bereder henne stora svårigheter. Hon talar franska och läser böcker. Thomas kan varken läsa eller skriva, men har djupa kunskaper om natur, jakt och familjens historia. Det dröjer inte länge förrän Almanda jagar pälsdjur; mård, mink, lodjur, med Thomas i markerna. Malek, Thomas far, har gjort fina snöskor åt Almanda . Almanda älskar livet utan bojor och anpassar sig snabbt till sin nya familjs liv. Péribonka heter den mäktiga floden som är målet för jaktmånaderna. I tjugoårsåldern börjar Almanda föda barn. Den äldsta flickan Anne - Marie blir en fantastisk upplevelse för Almanda och Thomas. Nästa barn, sonen Ernst, dör endast några dagar gammal. Men snart har Almanda fött nio barn. Inget av barnen delar Almandas intresse för läsning men barnbarnsbarnen läser på universitet. Almanda reflekterar över tidens gång. Hon är väldigt gammal och minnena är hennes enda förmögenhet. Hon tänker på hur både hennes egen familj och alla andra familjer lyckats förbise alla olycksbådande tecken som föregick kolonisationen av de här vilda områdena. Skogshuggare, flottare, tåg, bullrande arbetsmaskiner, affärer och turister gör sitt intåg. Vägen till jaktmarkerna vid Péribonka skärs av och innuerna blir hänvisade till ett stillasittande liv i reservatet.. Männen far illa och somliga hemfaller åt dryckenskap. Innuernas barn tvingas iväg till olika skolor och kommer hem och talar franska. Sitt eget språk har de glömt och är inte längre intressant för dem. Almanda minns tydligt kärleken mellan henne och Thomas och det slitsamma arbete de delat. De älskar den stränga naturen med mäktiga älvar, stora sjöar; skoningslös kyla, hunger och törst. De rättar sig efter årstiderna och vädret. Ibland har de kött och fisk att äta. Till efterrätt kan det bli blåbär eller tranbär i björnfett.  Almanda får så småningom samma kanotbula i nacken som alla innuer fått genom att bära på kanoten förbi de vilda forsarna. Kukum är en fantastisk, osentimental skildring av en gammal kvinnas hela liv; ett slitsamt liv med mycken kärlek från maken och hans familj. Jag tycker mycket om Almanda och Thomás; den vilda naturen som både är hotfull och förlåtande och den älskvärda släkten som är så stöttande och inkluderande.  

En smakebit på søndag v. 40 2025

"Han var inte mycket äldre än jag, men hans blick uttryckte redan en visdom och en kraft som jag omedelbart föll för. Thomas berättade allt om Péribonka med bara ett fåtal ord, vilket jag skulle lära mig uppskatta. Trots att hans sjungande röst stundtals kunde verka tveksam har jag aldrig sett en självsäkrare man. När kanoten gav sig iväg och Péribonka öppnade sig inför mina ögon hoppade mitt hjärta till. Idag har de byggt en stad där, men på den tiden upptog sandbankarna hela horisonten. Precis som älvarna öppnade även Péribonka en väg norrut. Den ledde oss ända fram till klanen Siméons jaktmarker. Vid femton års ålder var det fortfarande lätt att drömma. Men det som jag var på väg att få vara med om var  märkvärdigare än något jag hade kunnat föreställa mig."

Ur Kukum av Michel Jean

Veckans mening v. 40 2025

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som han kallar Veckans mening. En väljer en mening som en av den ena anledningen eller den andra lagt några extra minuter på och delar den med andra bloggare. Min Veckans mening v. 40 kommer från Kukum av Michel Jean

"Vi respekterade sjön, fruktade dess styrka och ingen vågade sig ut på öppet vatten, ty vinden som ökar i styrka utan förvarning kan sluka oförsiktiga kanoter."

The Tent Peg

The Tent Peg är en märklig roman som tilldrar sig i vildmarken i Yukon bland ett sällskap geologer, helikopterförare och markpersonal. Geologerne letar i första hand efter uran. Författaren, Aritha van Herk, är väl förtrogen med polarlandskapet eftersom hon är född i Alberta i Kanada. Bland markpersonalen finns J. L., späd kock, med stor integritet. Förutom att hon lagar god mat är hon intresserad av miljön, arbetet och helikopterflygning. Hon vet att hon får vara observant på mannarna. Hon är kvinna i en mansvärld och hon har inga höga tankar om män i allmänhet; Freud inräknad. Lägerchefen, Earl Mackenzie, är en fåordig man som tillbringat många somrar i vildmarken. Han studerar flitigt sina kartor och förbereder arbetet minutiöst. Han avläser sin personal och vet att det finns en man han särskilt måste hålla ögonen på. Samme man hatar att de fått med en kvinna i lägret; Jerome är nämligen en grottmänniska. Han sitter alltid på tvären; är arg, sur och utmanar sin chef och är en pest för sin assistent. Men allra mest hatar han J. L., den nya kocken, vilket är uppenbart för alla. Han har också uppfattningen att kvinnor inte duger till geologer. Kockens namn är en förkortning av Yael, kvinnan i Domarboken kap 4 - 5 som erbjöd en fristad åt den flyende befälhavaren Sisera som var på flykt undan israeliterna. När han somnat dödade hon honom genom att driva en tältpinne genom hans huvud.  I Bibeln är Deborah en profetissa och domare i Israel. Hon är känd för att ha lett israeliterna till seger över kananéerna. Hon förekommer också i The Tent Peg. Romanen är en spännande vildmarksberättelse, en psykologisk studie och en arbetslivsskildring. I korta kapitel berättar de olika männen. En funderar länge efter avslutad läsning på The Tent Peg. van Herks första roman har titeln Judith och handlar om en kvinna som arbetar som grisfarmare.

Titel: The Tent Peg

Författare: Aritha van Herk

Förlag: Time Warner Books UK

Tryckår: 1981

Antal sidor: 227 s.                                                                                                                                                                                                                     

Spricktand

 Tanya Tagaq, inuit från en liten stad i norra Kanada, har skrivit romanen Spricktand. Det är hennes debutroman. Inte helt förvånande har Tanya Tagaq Gabriel Garcia Marquez och hans magiska realism som förebild. Spricktand har belönats med litteraturpriset Indigenous Voices Award i Kanada 2019. Spricktand handlar om livet som det ter sig för en ung inuitflicka på 70 - och 80 - talen.  Myter och trosföreställningar är invävda i berättelsen och det inte alltid är helt enkelt att följa med i. Men tydligt är att naturen är det stora betydelsefulla för flickan; havet, isen, tundran, sälarna, ja till och med isbjörnarna. Norrskenet har sin speciella betydelse som far till de tvillingar flickan kommer att föda. Annars är de bra lika Best Boy som också flyttar in hos gamla Helen där flickan fött sina barn; gossen Savik, som skapar problem, och den milda flickan Naja. Männen i romanenär råa och svårt begivna på sprit vilket går ut över kvinnorna och flickorna. Våld och övergrepp hör till vardagen. Barnen boffar det de kan komma över. Gränserna mellan djur och människor, ont och gott, offer och förövare, fantasi och verklighet är utsuddade. Förfäderna och deras andar betyder mycket. För länge sedan var det naturen som dikterade villkoren och människan rättade sig efter det. Nu är det tvärtom och det är sämre. Flickans nära förhållande till naturen gör starkt intryck och är det jag framför allt har med mig efter att ha läst romanen och lyssnat på författaren på Kulturhuset i Stockholm. Tyvärr hade intervjuaren, grönländska författaren Jessie Kleemann, inte riktigt fått grepp om sin uppgift så  intervjun blev ganska misslyckad. Men Tanya Tagaq tog tyglarna och sedan blev det bättre. Tanya Tagaq är även musiker och konstnär. Hon har gjort musiken till True Detective: Night Country på HBO och samarbetat med Björk och Kronoskvartetten. En väldigt spännande ny bekantskap i fängslande miljö.

Titel: Spricktand

Författare: Tanya Tagaq

Översättare: Nika Abiri

Förlag: Bokförlaget Tranan

Antal sidor: 195

En smakebit på søndag v. 10 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Min smakebit kommer idag från Spricktand av Tanya Tagaq

"Jag brukade ringa mina föräldrar och säga att jag skulle sova hos dig. Du brukade ringa dina föräldrar och säga att du skulle sova hos mig. Jag förstår inte hur vi fick in så många i det lilla uterummet på baksidan av vårdcentralen. Det fanns ingen annanstans att ta vägen, för vi hade alla sagt att vi skulle sova hos någon annan. Det fanns ingen annanstans att ta skydd från den tjutande vinden. Vi satt och huttrade och fnittrade i våra tajta jeans och stora frisyrer som vi samvetsgrant sprejat upp till praktfulla fontäner. Snön hade yrt upp i håret och nu smälte den. Våra magnifika torn rasade och blev slaka hån av sina forna jag. Mascaran strömmade ner för våra kinder: det är skönhetsproblemen man har i minus fyrtio."

Fler smakebitar HÄR

Kattöga

Att Svenska akademien lyckas gå förbi Margaret Atwood, född 1939, år efter år utan att tilldela henne Nobelpriset i litteratur är mig en gåta. Hon har publicerat mer än fyrtio böcker; lyrik, noveller, romaner och essäistik och bl. a. fått Kanadas främsta litterära utmärkelse, Governor General's Award för Tjänarinnans berättelse. Hennes framtidsskildringar har fått vetenskapsmän att lyssna på henne. Det är bara Svenska Akademien som inte hör. Läsarna vet. Jag har läst Kattöga tidigare som yngre. Nu läser jag på ett annat sätt. Jag tyckte mycket om den då, men nu lägger jag märke till andra saker. Elaine Risley, 50,  är konstnär och återvänder till sin barndomsstad Toronto för en retrospektiv utställning. Minnena från uppväxten kommer tillbaka och varvas med hennes vuxna liv. Hon minns skolgången med flickkamraterna som mobbade henne. Den värsta av dem, Cordelia, blev senare en sorts väninna. Hennes egen familj var ganska ovanlig. Fadern var zoolog och de tillbringade mycken tid i skog och mark där fadern gjorde studier. Elaine var läraktig och gjorde många rön. När hon började skolan fick försöka lära sig att vara flicka dessutom; inte helt lätt efter den fria uppväxten.  Så småningom leder hennes vingliga färd mot konsten. Hon har svårt att finna sig tillrätta i konstnärslivet. Hon har också svårt att känna sig hemma i de feministiska kvinnogrupperna där kvinnorna ofta var lesbiska. Elaine är ohjälpligt heterosexuell och hon vill raka sina ben. Tillvaron var minst sagt osäker men hon tog sig fram. Giftermålet med Jon, en annan konstnär, var kanske inte det smartaste hon gjort, men det gav dem dottern Sarah som båda älskade. Nästa man, Ben, möter hon i snabbköpet. Det är en vuxen man, tio år äldre än Elaine. Han tjänar sina pengar i fastighetsbranschen och har sin resebyrå som hobby. Han får henne att känna glädje. Och han bär hennes kassar. Den retrospektiva utställningen blir en resa tillbaka i tiden; uppväxten, skoltiden, familjen, staden. Kattöga är en särskilt fin glaskula som Elaine vårdade ömt. Romanen Kattöga innehåller väldigt många tidsmarkörer vad det gäller kläder, idéer, sätt att leva och värderingar. Kattöga kom ut 1988. Författaren är nästan femtio år. Hennes sätt att skildra dynamiken mellan Elaine och hennes tre plågoandar; Elaines mammas aningar och Elaines känslor är fantastiskt. Över huvud taget har hon ett sätt att skildra mellanmänskliga relationer, olika karaktärer, utseenden och sätt att uppträda som gör berättelsen väldigt levande. Språket är tätt och rikt. Även om Kattöga på sätt och vis är en bladvändare tar den tid att läsa. Jag tror att översättaren, Maria Ekman har haft en stimulerande och givande uppgift. Svenska Akademien får en ny chans till hösten.

Titel: Kattöga

Författare: Margaret Atwood

Översättare: Maria Ekman

Förlag: Prisma

Tryckår: 1989

Antal sidor: 479

Kärlek, vänskap, hat

Titelnovellen i Alice Munros novellsamling Kärlek, vänskap, handlar om Johanna Parry handlar som är i full färd med att skicka ett tungt gammalt möblemang med tåg västerut till Saskatchewan. Stationsföreståndaren föreslår lastbil men Johanna hör inte på det örat. "Hennes tänder satt hopträngda framtill i munnen, som om de var redo för gräl". Det är en varm septemberdag men Johanna har en lång, gråbrun kappa på sig; kraftiga snörskor och ankelsockor. Men hon saknar hatt och handskar. Hon har en hög, fräknig panna och rött burrigt hår. "Hon hade inget bondskt sätt - i själva verket hade hon inget sätt alls." Johanna går och köper sig en klädsam brun klänning med ett smalt guldskärp i midjan och meddelar försäljerskan att hon troligen kommer att gifta sig i den klänningen. Hon vet ju inte - och det vet ingen annan heller - vilken sorts man hon är på väg till. Är det någon bonde som vill ha en arbetsträl till gården eller en gammal krympling som vill ha en sköterska. Mr McCaulety och han dotterdotter Sabitha som Johanna arbetar som hushållerska hos kommer snart att bli varse att Johanna lämnat Ontario utan förvarning. Mannen Johanna kommer till befinner sig i ett eländigt skick, men Johanna tar handfast itu med mannens sjukdom och smutsen och röran omkring honom. En får inget riktigt begrepp om Johannas ålder. Hon har blivit bortvald i livet men ändå haft ett par människor som brytt sig om henne. Kärlek, vänskap, hat är en ramsa som används i lek. Novellsamlingen består av nio realistiska berättelser som alla handlar om kvinnor. 

Under februari ska vi läsa noveller av kanadensiska författare i Ugglans & Bokens

Novellresan 2024.

Anne på Grönkulla

Anne på Grönkulla av den kanadensiska författaren Lucy Maud Montgomery, 1874 - 1942, kom ut 1908 och blev omedelbart en succé. Alla föll för den rödhåriga, fantasifulla flickan Anne Shirley. Redan 1909 kom den på svenska och sedan har det kommit några översättningar till, men det är först nu som det finns en fullständig översättning utan tidigare utgåvors strykningar och tillägg. Den är gjord av Eva Ström. Det är mycket länge sedan jag läste Anne på Grönkulla första gången så är väldigt roligt att läsa om den. Jag förvånar mig över hur fräsch den känns. Jag faller återigen som en fura för den lilla magra flickan med det röda håret, de stora ögonen och de spinkiga benen. Och en kan bara beundra henne som orkar hålla humöret och hoppet uppe genom allt som hänt henne. Och att hon dessutom får höra att hon egentligen skulle vara en pojke och tas emot med armbågen av den barska Marilla Cuthbert, som är lika hjärtlig som ett sandpapper. Matthew Cuthbert, brodern, bestämmer sig tämligen snabbt för att Anne Shirley bör få stanna även om hon inte är en pojke. 11 år är hon när hon kommer till den lilla byn Avonlea på Prins Edward Island i Kanada. Anne får snabbt en bästa vän i Diana Barry och ganska snart kan hon räkna byns leading lady, fru Rachel Lynde, bland sina vänner. Det händer mycket omkring henne; hon pratar ihjäl Marilla; hon namnger sjöar och skogar med romantiska namn; hon läser Ben Hur och dikter av Alfred Tennyson och hon är mycket duktig i skolan. Men geometrin är ett stort bekymmer. Idén till romanen fick LM Montgomery när hon såg en annons i en tidning. Ett äldre par annonserade efter en pojke som kunde hjälpa dem med arbete på gården men fick en flicka istället. Översättaren, Eva Ström, och hennes dotter, Anna Vogel, bokförläggare, språkforskare och författare, reste till Prins Edwards Island för att vandra i LMM:s/Annes fotspår. De fann att naturen var lika överväldigande som LMM beskrivit den och som de tyckt varit lite väl översvallande. De såg huset med de gröna gavlarna, den vackra sjön, de orange bergen och de olika naturtyperna. Och författaren är ingen idylliker. Det finns mörka stråk i Anne på Grönkulla. För ca tio år sedan kom det fram att författaren troligen begick självmord, 67 år gammal. Nu undrar vän av ordning om det månne kommer någon nyöversättning av de följande delarna?

Arktiska nätter

Den kanadensiske författaren Giles Blunt har äntligen kommit utmed en ny kriminalroman, Arktiska nätter, med radarparet John Cardinal och Lise Delorme. Det har gått en del år sedan Cardinals hustru, Catherine, dog. Utan att på något sätt ha glömt förefaller det som om Cardinal har lyft sig en bit ur sin stora sorg. Det är kallare än någonsin i Arktiska nätter. Det är nästan alltid vinter och obarmhärtig kyla i Algonquin Bay, Blunts fiktiva kanadensiska miljö. Och i Arktiska nätter förläggs halva boken i Högarktis på en flytande isö som benämns T6. En grupp specialutbildade forskare ska göra observationer av isen, vädret, molnen, glaciärvattnet med mera. Deras krävande tillvaro skildras i kapitel med rubriken Ur den blå anteckningsboken. Förutom att miljö och klimat är extremt skapar relationerna mellan gruppens medlemmar dramatik. Kapitlena utan rubrik tilldrar sig i Ottawa där man funnit ett par ihjälfrusna kvinnor. Långt om länge ser Cardinal och Delorm ett samband mellan de olika skeendena trots att det ligger tjugo år emellan dem. En blir imponerad av Blunts kunskaper om Arktis och om hans förmåga att elegant väva ihop berättelserna till en. Beskrivningen av kylan, isen och det karga landskapet är mästerlig. Personskildringen är omsorgsfull. Sex titlar ingår i serien om John Cardinal och Lise Delorm: Fruset offer, En stilla storm, Identitet okänd, När du läser detta, Fader död, Arktiska nätter

 

Dolly

Forever always by Octavio Ocampo

Alices Munro´s lilla korta Novellix - novell, Dolly, innehåller mycket fastän sidantalet är ringa - endast 29 sidor. Den publicerades först på svenska i novellsamlingen Brinnande livet 2013 i översättning av Rose -Marie Nielsen. Franklin är 83 och hans hustru är 71. De håller på att städa och gör sig beredda för den dag  de måste lämna huset. Franklin börja känna att han är gammal. De planerar sin död men beslutar att skjuta upp det hela tills hustruns ålder blivit 75. De är i stort sett överens. Men - då uppenbarar sig en udda kvinna som säljer krämer. Hon röker och dricker kaffe och pratar. Hennes gamla bil visar sig inte starta. Det betyder att Franklin måste köra till verkstaden. Hustrun börjar fantisera om kvinnan som visar sig vara en gammal skolkamrat till maken. Frank och Dolly faller i varandras armar. Hustrun packar väskan och drar. Kastar in nycklarna genom brevlådan. Sedan hamnar hon på ett trist hotellrum, äter en trist ensam middag och är förfärligt ensam. Nej, så kan hon inte ha det. Resten kan en läsa sig till i det lilla Novellix - häftet och komma och diskutera Dolly vid nobelfrukosten lördagen den 20 oktober kl 10. Biljetten à 50 kr kan köpas på Stadsbiblioteket och då ingår både frukost häfte. 

                     

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Bokbloggsjerka 24 - 27 mars

Annikas bokbloggsjerka: "Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Annika fortsätter: Dennis Lehane ligger mig varmt om hjärtat och han har bl.a. skrivit avsnitt för The Wire, Boardwalk Empire och Bloodline. Jag vet inte hur det är för er men jag får en positiv känsla varje gång jag läser att han är delaktig i tv-serier som jag gillar."

Jag håller helt med Annika! Jag har läst Lehanes böcker, sett filmatiseringar och noterat att han varit med som manusskrivare i The Wire - en serie som jag älskade! och Bloodline som jag också tyckte var väldigt bra. Boardwalk Empire har jag bara sett enstaka avsnitt av. Lehane är - om jag inte missminner mig - före detta socialarbetare i det Boston han känner så väl. Det kan väl bidra till att han har en särskild infallsvinkel i det han skriver. Dennis Lehanes namn borgar för kvalitet.

Ann Cleeves romaner med den kärva huvudpersonen Vera Stanhope gillar jag och de har också filmatiserats som till exempel  Glasverandan
Serien hade titeln Vera, på svenska Ett fall för Vera

Jag har två förslag till filmatiseringar: Ruth Ozekis fina bok En saga om tidens väsen. I händerna på rätt filmmakare hade dett blivit en fantastisk film. 

När vi diskuterade Kanada i läsecirkeln var vi alla överens om att det skulle bli en jättebra film. Richard Ford skrev boken. 

Bokbloggsjerka 26 - 29 augusti

Annikas bokbloggsjerka idag: Eftersom jag återigen har haft problem med min server så kör vi med en superenkel fråga den här veckan: vad läser du just nu?
Det passar mig alldeles utmärkt med en lätt enkel fråga. Jag läser med stort

välbehag Richard Fords Kanada, som sägs vara det bästa han skrivit. Jag tycker att den är filmisk; vissa stycken är som att se en kortfilm. Ofta intar han barnets synvinkel i betraktandet av föräldrarna och deras relation. Boken lär ha lånat drag av hans egen uppväxt. Jag känner igen berättarrösten från det besök han gjorde i Malmö i våras. Det var då jag blev övertygad om att jag borde läsa något av honom. Utöver Kanada läser jag tredje delen av Cilla och Rolf Börjlinds serie om Olivia Rönning och Tom Stilton, Svart gryning

                                                

Familjen Morrows förlorade paradis

Armand Gamache och hans hustru, som för övrigt är bibliotekarie, ska fira sin trettiofjärde bröllopsdag på hotell Manoire Bellechasse inte så långt ifrån Three Pines i Quebec. Det är mitt i sommaren och väldigt varmt. Bland de övriga gästerna finns konstnärsparet Clara och Peter Morrow från Three Pines. Allteftersom temperaturen stiger utomhus skruvas spänningen upp i romanen. Vi stiger rakt in i ett familjedrama där alla inblandade tigit om var och en sitt genom alla år. Fadern Charles som är död tycks ha varit en patriarkalisk familjefar utan förmåga att förmedla sina känslor för barnen. Modern har upplevts som kylig och avståndstagande. Hon hade sina skäl, men det undrar jag om barnen någonsin fått veta. De fyra barnen, som tävlade om faderns gunst som små, fortsätter med det i vuxen ålder. Det hela når sin kulmen när den förlorade dottern Julia, som inte har haft kontakt med sin familj på många år, omkommer under mystiska omständigheter. Naturligtvis blir det Armand Gamache som tar han om utredningen. Det är något av handlingen i Louise Pennys senaste Armand Gamache - roman Ett förbud mot mord. (Originaltiteln The Murder Stone är bättre.) Den här kriminalromanen passade mig alldeles utmärkt just nu. Mera familjhistoria egentligen än kriminalroman. Jag hade också CD-boken för att varva läsning och lyssning, men det blev läsning för hela slanten. Boken är utgiven av Modernista och översatt av Charlotte Hjukström.
I mars 2016 kommer Ett ohyggligt avslöjande.

Naoko och Ruth

A Tale for the Time being eller En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, vars mor är japanska, handlar mycket om synen på begreppet tid; från zenbuddhism till kvantmekanik. Naoko, japansk tonåring, sitter i Tokyo på Fifi´s Lovely Apron French maidcafé och skriver dagbok. På andra sidan Stilla havet på en ö i kanadensiska British Columbia sitter författaren Ruth och skriver på sina memoarer. Flickan Nao har blivit tvungen att flytta ifrån Sunnyvale i USA efter dotcom - kraschen 2000 där hennes far fick sparken och familjen måste flytta tillbaka till Japan. I skolan är hon kraftigt mobbad, fadern är självmordsbenägen och modern inser att det är hon som måste försörja familjen. Nao tänker sig att hon ska skriva sin gammelmormor Jikos biografi, men så blir det inte. Jiko är 104 år, en vis, skallig och radikal nunna med ett äventyrligt liv bakom sig. Det är hos henne och zenbuddhismen som Nao hämtar kraft. Jikos son, Haruki I, studerade filosofi och franska men tvingades att utbilda sig till självmordsbombare. Han älskar att flyga, men hatar kriget och han blir självmordsbombare på sitt eget subversiva sätt.  Naos far, Haruki II, är en loser (i Naos ögon) som inte ens lyckas ta livet av sig trots upprepade försök. Vad hon inte vet är att han är en samvetsöm person som följt sitt eget samvete och fått ta konsekvenserna av det. Han är mycket förtjust i sin dotter och man kan undra varför han inte talar med henne. Säkert rör det sig om den japanska skamkulturen. Ruth hittar en dag ett par år efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011 en dagbok och några brev i en Hello Kittyväska i en fryspåse på stranden på den ö där hon och maken Oliver bor. Dagboken har ett omslag där det står Á la recherche du temps perdu. Nao har valt det omslaget för att ingen skulle komma på att stjäla en bok med den titeln. Ruth läser och blir väldigt engagerad. Hon känner sig kosmiskt förbunden med Nao och hennes far. Oliver påminner henne om tidförskjutningen. Ruth tror att hon ska hinna rädda Nao ifrån att begå det självmord hon hotar med. Talrika referenser till japanskt liv och zenbuddhism; aktuella företeelser som utfiskning, skogsskövling och sopkontinenter i haven gör romanen ännu mer engagerande. Datorerna gör att japanska barn i allt lägre grad lär sig kanjitecknen; uteliggarna i Uenoparken; hikikomori, människor som isolerar sig i hemmen av skam över att vara arbetslösa; den höga självmordsstatistiken bland arbetslösa och ungdomar som inte orkar med det pressande tempot i skolan är problem i Japan och får sin rättmätiga plats i romanen. En saga om tiden är ingen eländesskildring. Den är poetisk, filosofisk, humoristisk och alldeles underbar. Det finns en litteraturförteckning i slutet av boken samt ett antal bilagor som förklarar Ögonblick enligt zen, kvantmekanik och experimentet med Schrödingers katt. Bl. a. En bok helt i min smak och som jag då naturligtvis rekommenderar åt många. Övers.: Molle Kanmert Sjölander. Bokförlaget Forum.

 Kanji - tecknet för att leva. Det var det enda Jiko skrev i sitt testamente. Och så här långt är det det enda kanjitecken jag kan...

Loppisfynd!

1908 kom Anne of Green Gables ut för första gången. Författaren L. M. Montgomery kom att skriva en lång rad böcker om Anne från det att hon är 11 år och långt upp i vuxen ålder. Förläggare och läsare krävde det helt enkelt. Anne kommer från ett barnhem till Marilla Cuthbert och hennes bror Matthew på Prince Edvards ö i östra Kanada. De är lite till åren komna och Anne är rödhårig, livlig och fantasifull. Jag minns kollisionerna med Marilla än idag trots att det är långe sedan jag hörde Anne på Grönkulla läsas högt i skolan. Matthew fungerade som åskledare och medlare. Anne fick en bästis i Diana Barry, något hon drömt om i hela sitt liv. Hennes filosoferande om "besläktade själar" var också något som fastnade hos mig. Redan 1909 kom boken i svensk översättning och blev väldigt väl mottagen. 2009 utkom en antologi med läsarreflektioner Besläktade själar: Läsupplevelser av Anne på Grönkulla, 2009. Texterna i antologin är skrivna främst av kvinnor i mycket olika åldrar. Anne på Grönkulla lästes alltså även av vuxna. Den mest kända svenska läsaren var Astrid Lindgren. Anne på Grönkulla har även kommit ut under titeln Anne på Gröntorpa. Även Lucy Maud Montgomerys Emily - serie mottogs väl i Sverige.

The cruellest Month

"APRIL is the cruellest month,breeding

Lilacs out of the dead land, mixing

Memory and desire, stirring

Dull roots with spring rain."

Så börjar The waste Land av T. S. Eliot. Den grymmaste månaden är titeln på den tredje deckaren om Kommissarie Gamache.  Den tilldrar sig i april under påsken i den lilla gudsförgätna kanadensiska byn Three Pines om vilken det sägs att den som väl hade hittat byn skulle aldrig glömma den. Men för att hitta den måste man först fara vilse.

Louise Penny började sin bana som journalist och programledare i kanadensisk radio.  2006 fick hon New Blood Dagger Award för bästa kriminaldebut för Mörkt motiv som kom på svenska 2012. Bok nummer två heter Nådastöten. Louise Penny bor själv i en liten by strax söder om Montreal. Alla människor i Three Pines är mer eller mindre excentriska. Många utav dem är också mycket kulturellt engagerade.  Alldeles som av en händelse fick jag Den grymmaste månaden från biblioteket lagom till påsken. Den verkar vara alldeles utmärkt att hosta och snyta sig till. Läs mer om Louise Penny HÄR Översättare: Charlotte Hjukström W&W 2013

Ru

Charmerande Kim Thúy föddes i Sydvietnam i en välbärgad familj. 1978 när Kim Thúy var tio år måste familjen lämna hemmet och fly över havet till en flyktingförläggning i Malaysia. Förhållandena var omänskliga. Men flykten fortsatte till en liten stad vid namn Granby i Kanada. Där blev de mottagna med medmänsklig värme något som Kim Thúy aldrig glömmer. Föräldrarna hade förmågan att framhålla livets verkliga värden för barnen och modern upphör aldrig att planera stort för barnens framtid. Hoppet övergav dem aldrig. Detta beskriver Kim Thúy i den självbiografiska romanen Ru. Hon låter minnen komma och gå i korta stycken; det ena hakar fast i det andra. Kim Thúy skildrar allt poetiskt, avskalat och enkelt och med värme och ömhet. Ru betyder bäck eller ström på franska; att vagga eller vaggsång på vietnamesiska.
Årets roman Mãn är en uppföljare till Ru.
Kim Thúy bor nu i Montreal i Canada med man och två barn. För henne har det där med hemma mest varit doften av det amerikanska sköljmedlet  Bounce än någon speciell plats. [sekwa]förlag
Översättning från franskan av Marianne Tufvesson

Isstormen

Det här är det mest charmerande jag läst på länge! 
Pierre Szalowskis debutroman från 2007 
fiskar ändrar riktning i kallt vatten läser man med ett leende på läpparna.
Berättare är en 11 - årig pojke vars namn man aldrig får veta. Föräldrarna meddelar plötsligt att de tänker separera. Pojken kommer att bli den fjortonde i klassen som pendlar mellan föräldrarna. Det gillar han lika lite som de andra barnen. 
Då bryter det ut en isstorm som lamslår hela Quebec. Människor som vanligtvis inte låtsas om varandra, till exempel grannarna till pojkens familj, tvingas söka hjälp av varandra.
Den vackra strippan Julie som fortfarande har ström får som inhysingar den ryske studenten Boris och hans fyra fiskar. Boris bedriver avancerade matematisk/topografiska studier av exotiska fiskar i fångenskap.
Alexis, ensamstående, arbetslös antisemit och homofob med sonen Alex bjuds in av det homosexuella paret Simon och Michel. (Simon är dessutom jude.)
Anne och Martin, pojkens föräldrar, ställer upp och erbjuder sina krafter vid utrymningen av ett äldreboende, vilket uppskattas på det mest oväntade sätt.
Egendomligt vad strömlöshet och kyla kan åstadkomma med människor.
Szalowski berättar lågmält och med mycken humor och värme.
Översättningen från franska är gjord av Magdalena Sørensen
[sekwa] förlag 2013