Helgfrågan v.13 2022

Mias helgfråga v. 13:  När du läser hur ordar du för dig då?

Så här års behövs bara lite sol så att jag kan sitta ute i trädgården och läsa. Jag behöver en stol, fotpall, litet bord med ett glas vin. Sen är jag nöjd. 

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

Veckans kulturfråga v. 13 2022

 enligt O: Veckans kulturfråga v. 13 2022: Vilken klassisk film tycker du extra mycket om?

Vägvisaren av Akira Kurosawa har jag sett många gånger. År 1902 träffar den ryske forskningsresanden Vladimir Arsenjev på en golder vid namn Dersu Uzala under sin färd genom Ussuri-trakten i Fjärran Östern. Dersu blir Arsenjevs vägvisare och vän. Han lär Arsenjev att förstå naturen och att respektera de stränga men goda skogslagarna. Dersu följer med Arsenjev på dennes två sista expeditioner 1906 och 1907. 

Zorba med Anthony Quinn, Alan Bates och Irene Papas i huvudrollerna. Engelsmannen Basil  kommer till för att ta ett arv i besittning. Han möter Zorba, som visar honom konsten att njuta av livet. Filmen är baserad på romanen Spela för mig, Zorba av Nikos Kazantzakis.  Mikis Theodorakis gjorde filmmusiken

Kan du vissla Johanna? efter en bok av Ulf Stark. Visas på julafton sedan 1994. Berra önskar sig en morfar. Kompisen Ulf vet var det finns en sådan. På ålderdomshemmet hittar de en låtsasmorfar, Per Oscarsson, som gärna tar på sig morfarsrollen

Tisdagstrion v, 13 2022: Blod (i titel, handling eller på omslag)

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 13: Blod (i titel, handling eller på omslag)

1. Filmaren Lars Pettersson utvidgade ett tio år gammalt manus och skrev en thriller. Med lyckat resultat. Kautokeino, en blodig kniv (Ordfront 2012) är en väldigt bildmässig roman. Fina beskrivningar av miljöer; mycken snö, vind och kyla. Lars Pettersson bor under vinterhalvåret i Kautokeino och resten av tiden utanför Lindesberg.

2. Blått blod och liljevita händer av Angela Rundquist. Avhandling om överklassliv.(1989). Skildringen väckte stor uppmärksamhet och blev en av Sveriges mest lästa avhandlingar. Överklasskvinnors liv från födelse till död belystes utifrån uppfostran, barnbaler, bröllop, moderskap, hushållsledarskap, umgänge, släkttraditioner och hovkultur. Tjänstekvinnorna fick också ett kapitel. En andra och utökad upplaga trycktes 2001, också den sålde slut.

3. Blod döljer inget av Mikko Porvali . Författaren arbetar som utredare på polisen. Han har skrivit flera böcker med militärhistoriskt innehåll och även nominerats till Finlandiapriset för facklitteratur.  Blod döljer inget är andra delen i en trilogi med serienamnet Karelen noir. Den handlar om hur extremhögern växer fram i Finland. Miljön är Viborg i början av 1930 - talet.

Selfie v. 13 2022

 

 

Klimakteriehäxan: Selfie v. 13 

1. Alltid till frukost: Ruccolasallad

2. Omläst bok: Dinas bok av Herbjörg Wassmo

3. Flerårigt plagg: Kappa (lång, svart, Hettemarks; varmt och skön)

4. TV-program: Against the ice

5. Reser ofta med:  Ecco-skor på fötterna

6. Barnslig favorit:  Olles skidfärd av Elsa Beskow

7. I filmens värld:  Djungelboken

8. Museum att återbesöka:  Japans Nationalmuseum i Tokyo

9. Kläder jag köpt två av: Mössor

10. Frukt jag aldrig får för mycket av: Renett

11. Kollar på nätet: Trevlig bloggar

12. Ord jag längtar efter att höra igen:  Rosenskära, Reine Claude, Ringblomma

En smakebit på søndag v. 12 2022

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser, Utan spoilers, förstås.

" när hittade jag tömde mitt källarförråd i vårberg hittade jag en påse med gamla papper, anteckningsböcker, fotografier och  gamla, gamla brev. dom är från isabel, från hannah, ett från rebecka, som jag hatar. två från dig. jag minns dom inte ordagrant just nu, för jag sitter här i soffan och orkar inte leta upp dom, men, i vårberg satt jag på huk där på golvet i källarförrådet, finns inga lampor där nere så jag lätste med mobilens ficklampa, jag läste breven och grät"

Från sidan 1 i där var du större, än bokstäverna som bildar ditt namn av Hanna Rajs. Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 12 2022

 MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord eder en lördagsutmanng som han kallar Veckans mening. Vi bjuder på en mening som av någon anledning fått oss att stanna till, Min mening kommer ifrån sidan 28 i Banvaktare Thiel av Gerhart Hauptmann.

"När Lene vid frukosten med ännu större iver kom tillbaka till potatisfrågan, avbröt han  henne mitt i ordflödet med nyheten att spårinspektören gratis hade överlåtit ett stycke mark till honom längs banvallen, alldeles i närheten av vaktstugan, för att den enligt spårinspektören  låg för långt borta för honom själv."

Fem en fredag v. 12 2022: Segt

elisamatilda: Fem en fredag v. 12:Segt

1. Vad går långsamt i ditt liv? Det mesta. Utom tiden

2. När är du som mest avslappnad? När jag sitter i solen på altanen och läser

 

3. Vad har du slarvat med på sistone? Promenaderna

 

4. Vad har varit tjatigast den här veckan? Vad ska vi ha för mat?

 

5. Har du någon surdeg att ta tag i? Många. Inte minst UFO:n

Veckans helgfråga v. 12 2022

 

Mias bokhörna: Veckans helgfråga v. 12: Nu ska vi ni på en resa till en öde ö och ni får bara ta med er EN bok. Om du får bara ta med dig EN bok, vilken väljer du då?

En stor fet anteckningsbok med vita respektive randiga blad så att jag kan skriva och evt illustrera. 

Veckans kulturfråga v. 12 2022

enligt  O: Veckans kulturfråga v. 12: Vilken klassiker förstod du inte storheten med?

Jag instämmer med enligt O. Röda rummet tyckte jag var ganska tråkig. Och Nässlorna blomma läste vi i skolan när åtminstone jag inte var redo för den. Trots att den tilldrog sig i mina hemtrakter.  Vredens druvor av John Steinbeck tycker jag inte om. Filmen gick an, men av någon anledning gillade jag inte boken. Mörkrets hjärta av Joseph Conrad tyckte jag var utomordentligt obehaglig. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov har jag försökt läsa flera gånger och även försökt lyssna på. Och vi ska ju inte tala om Orlando av Virginia Woolf. Som jag har slitit med den. Och jag förstår ingenting. Har dessutom sett den som film minst två gånger.

Tisdagstrion v. 12 2022: Den förra, nu och nästa

Ugglan&Boken: Tisdagstrion: Den förra, nu och nästa

1. Dubbelporträtt av Agneta Pleijel. En roman om konstnären Oskar Kokoschka och Agatha Christie. Han målar ett porträtt av den motvilliga författaren alltmedan han röker, dricker och pratar. Men ett porträtt blir det och en varm vänskap växer fram.

2. De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa. En obehaglig dystopisk roman om hemlig polis som sorterar bort människors minnen; bokstavligen och bildligen. Men det finns de som trotsar. Samtidigt läser jag en likaledes obehaglig dystopi som cirkelbok Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus. Lägg Putin därtill och skolskjutning i Malmö och jag mår riktigt illa.

3. Nästa bok jag kommer att läsa är Främlingar jag känner av Claudia Durastanti. Den dramatiska inledningen finns i min smakebit från i söndags

Världspoesidagen 21 mars 2022

Den 21 mars infaller årligen Unescos Världspoesidag. Dagen instiftades 1999 för att hjälpa Unescos medlemsländer att stärka muntliga berättartraditioner, att synliggöra samtida poesi och öka kontakterna mellan poesi och andra konstarter.

Många författare förföljs eller hålls fängslade för sin poesi och prosa och ett av Unescos viktiga uppdrag är att stärka yttrandefriheten för bland andra journalister och för författare.

Triumf att finnas till ...

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Selfie v. 12 2022

Klimakteriehäxan: Selfie nr 12

1. Mitt yrke: Kulturarbetare (bibliotekarie i botten)

2. Brädspel: Monopol

3. Bästa köksprylen: Lökskärbräda

4. Bil: Alfa Romeo (fast vi råkar köra Ford, ursäkta)

5. Älsklingsmöbel: Ottoman

6. Öl: Norrlands (Guld Export)

7. Tidning jag läser: SvD (nät)

8. Favorit i garderoben: Dräkt

9. Basvara:Torkade kryddor

10. Radiofavorit: Radiokorrespondenterna

11. Material:Alpacka

12. Underskattad matvara: Aladåb (av lätt förståeliga skäl)

En smakebit på søndag v. 11 2022

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser, Utan spoilers, förstås.

" Min mamma och pappa lärde känna varandra den dagen han försökte hoppa från Ponte Sisto i Trastevere. Det var ett bra ställe att kasta sig ut ifrån, för även om han var en god simmare skulle han bli förlamad när han slog i vattenytan, och Tibern var redan på den tiden giftig och grön. Min mamma brukade gå med hängande huvud och uppdragna axlar som om det regnade, särskilt när hon var ensam, men just den dagen hade hon stannat på bron och fått syn på en kille som satt grensle över räcket. Hon gick fram och lade handen på hans axel för att dra honom bakåt, kanske uppstod det en kort strid. Hon förmådde honom att stilla sig och andas lugnt och sedan promenerade de genom stan, drack sig fulla och hamnade på ett hotell med styva lakan som luktade ammoniak. Före gryningen klädde min mamma på sig och gick."

Från sidan 9 i Främlingar jag känner av Claudia Durastanti. Fler smakebitar HÄR

Veckans mening v. 11 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning om han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening som vi av den ena eller andra anledningen stannat upp inför. Min mening kommer den här veckan ifrån De förlorade  minnenas ö av Yoko Ogawa. s. 199. I översättning av Vibeke Emond på Tranans för lag.

"Nej, den här gamla kvinnan kanske visste om att jag höll någon dold hemma hos mig och det var kanske därför hon kom och frågade mig i hopp om att jag skulle kunna göra något för henne också..."
 

Fem en fredag v. 11 2022: Blandat

 elisamatilda: Fem en fredag v. 11: Blandat

1. Hur har din vecka varit?

Helt OK. Flera soldagar med läsning på altanen

 

2. Har du upplevt något nytt i veckan?

Bibliotekets nya ansikte

 

3. Vilket problem fick du lösa i veckan?

Banktransaktion

 

4. Vad har du haft för mål med veckan?

Att sortera alla papper som blivit liggande på hög.

(Veckan är inte slut än.)

  

5. Kommer helgen bli bättre? Eventuellt. Men det behövs egentligen bara lite sol

Helgfrågan v. 11 2022

Mias Helgfråga v. 11 gäller författare som fallit i glömska; författare som skrivit en eller två böcker och därefter glömts bort.

Mitt exempel kommer från en föreläsning på bokmässan för ganska länge sedan, men som fascinerade mig på grund av författarens korta "livstid". Minns inte om det var Horace Engdahl som talade om honom, men han hade blivit utgiven i Svenska Akademiens klassikerserie. Så här står det om honom: "Lars Göransson (1919–94) var en av våra märkligaste novellister och en av de minst kända. Under tio års tid gav han ut tre volymer, tystnade och försvann bokstavligen ur sikte. Hans miljö är Djurgården, Stockholms skärgård, Gotland. Han är en filosofisk resonör, makaber sagoförtäljare, sinnlig naturskildrare – i ett gränsland mellan tonårsuppror och resignerad mognad. Denna volym innehåller novellsamlingen Sälla jaktmarker (1949), ett par berättelser ur Evrydike (1954), en självbiografisk novell och ett urval ur Fugatorium, en hittills opublicerad samling tankar och episoder." 

Per Wästberg har skrivit introduktion och kommentarer. "Kring sparsmakade författare som till synes omotiverat tystnar står ett skimmer av det ofullbordade. Under 40 års tid lät Lars Göransson sig inte fotograferas och besvarade heller inga brev. Efter att ha irrat mellan fyra småstäder bosatte han sig 1967 i Helsingborg. Några av hans beundrare letade: inget telefonnummer, ingen adress, ingen namnplåt. Till mig skrev han ett vykort: ”Sök mig inte!” 

Lars Göransson fastnade direkt i mitt medvetande och där sitter han fortfarande. En vacker dag ska jag köpa boken och läsa den. Den kan laddas ner från nätet men i det här fallet vill jag ha boken.

Dubbelporträtt

Agneta Pleijels senaste roman, Dubbelporträtt, handlar om konstnären Oskar Kokoschka och Agatha Christie, född Miller. Agatha Christie ska fylla 80 och hennes barnbarn Mathew och maken, Max, vill att Kokoschka, 83,  ska måla ett porträtt av henne. Han är tveksam till att måla ett porträtt av underhållningsförfattaren, men

hans kloka hustru, Olda, påpekar att de behöver pengarna. Agatha Christie är ganska motvillig hon också, men hur det nu är sätter de igång. Sex sittningar ska det bli. Han pratar, röker och dricker whisky och uppmanar Agatha att prata också och att inte sitta stilla. Ett konstverk bygger på samarbete, säger Kokoschka. En vacker dag berättar hon den sorgliga historien om sitt första äktenskap med den stilige översten Archie Christie. De fick dottern Rosalind som de försummade båda två. I och med äktenskapet med den 15 år yngre arkeologen Max Mallowan fick Agatha Christie ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Hon reste med honom på utgrävningar, som hon förmodligen också bekostade. Men hon var road och fotograferade och tyckte att arkeologi och att skriva detektivromaner hörde ihop. Agneta Pleijel skissar på sitt impressionistiska sätt och läsaren pusslar. Språket är fint; meningarna är ofta ganska kort. Och hon är duktig på att dra fram det mest kännetecknande för en människa. "Romanen som haiku", säger Yukiko Duke. Många kända namn rör sig i den här tiden. Satirikern Adolf Loos, konstnären Karl Kraus och tonsättaren Gustav Mahler vars musik de alltid lyssnade till. Tonsättarens hustru Alma for fram som en gräsbrand över tidens män. Kokoschka hade också haft en affär med henne. Det var en oro  tiden; människor reste och flyttade på sig. Om inget annan så var de på flykt undan kriget. Mathew och Max blir väldigt nöjda med porträttet; Agatha själv tycker att hennes näsa är för stor. Kokoschka och Agatha Christie skiljs åt när porträttet är klart, men de tänker alltid att de ska ses. Under tiden skriver de brev.  Agnetha Pleijel har själv läst in sin roman och jag tycker att hennes sätt att läsa passar väldigt bra med innehållet i romanen, de två skrovliga personligheterna och en viss kärv skämtsamhet.

Titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel

Förlag:Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 203

Veckans kulturfråga v. 11 2022

 enligt O: Veckans kulturfråga v. 11 är egentligen två

1/ Vilk(en)a klassiker som du läste som ung gjorde störst intryck? Nedanstående hittade jag i föräldrarnas bokhylla

Jan Fridegård serie om Trälen Holme och hans hustru Ausi. Trägudars land - Gryningsfolken - Offerrök

Viktor Rydberg, Singoalla

Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter

Jack London, Skriet från Vildmarken

Ivar Lo - Johansson, Bara en mor

2/Vilk(en)a författare och vilk(et)a verk är ett måste i en litterär kanon?

Vilhelm Mobergs utvandrarserie

Bara en mor av Ivar Lo - Johansson 

Moa Martinson, Mor gifter sig- Kyrkbröllop - Kungens rosor - Jag möter en diktare 

Kristina Sandberg, Den utmärkta serien om Maj, Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris.

Tisdagstrion v. 11 2022

 Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 11 2022: De längsta böckerna jag läst

1. Den tjockaste bok jag  läser i etapper är The Tale of Genji av Murasaki Shikibu  i oavkortad version 1179 sidor i översättning av Royall Tyler. Penguin Classics Deluxe Edition. Japans nationalepos. Den betraktas som den första moderna japanska romanen. Den anses också vara världslitteraturens första realistiska roman. Genji är heianperiodens idealiske man; till det yttre såväl som det inre.

2. New Forest av JosefineKlougart 680 sidor. Ett fantastiskt, poetiskt språk, fina metaforer, många aforistiska formuleringar och så mycken igenkänning. Lugnt och eftertänksamt bjuds läsaren in till att tillsammans med författaren gå tillbaka i tiden för att förstå dennas historia.

3. Steglitsan av Donna Tartt 781 sidor. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte.

Selfie v. 11 2022

 

Klimakteriehäxan: Selfie v. 11. Tumskruvarna dras åt. Nu ska vi beskriva oss själva. Jag har lyssnat på alla Katarina Hahrs intervjuer. Väldig bra.

1. Mitt hår är: Spikrakt  och mestadels vitt på framsidan och stålgrått på baksidan

2. Min panna är: Slät

3. Mina ögonbryn är: Tunna, men dock

4. Mina ögon är: Alldeles gulgröna eller gröngula

5. Min näsa är: Aristokratisk

6: Min mun är: Krum

7. Mina armar är: Muskulösa

8. Mina (mitt om du är man) bröst är: Avtagande

9. Min midja är: Elakartad

10: Min rumpa är: Dyster

11. Mina ben är: Riktigt fina

12. Mina fötter är: Alldeles tillräckliga, storlek 38

Tunu

Kim Leine föddes 1961 i Telemark i Norge.  När han var 17 år flyttade han till Danmark, utbildade sig till sjuksköterska och flyttade till Grönland och arbetade där i 15 år. 2004 flyttade han tillbaka till Danmark. Hans romandebut, Kalak. Erindringsroman, kom ut 2007. 2012 kom sedan Profeterna vid Evighetsfjorden som han fick en rad priser för, bl. a. Nordiska Rådets Litteraturpris 2013. Vi håller nu på med Tunu i vår danska läsecirkel. Jag läste ut den på en gång. Jag tycker att den var oerhört bra. Och danskan är inte svårläst. Man skulle kunna säga att det är en kollektivroman. En möter olika människor och deras förhållanden, deras sjukdomar, släktskaper, dryckenskap, skörlevnad och vardag i största allmänhet. Hygienen är inte den bästa. Latrintömmarna lastar av tunnornas innehåll direkt i havet. Boendestandarden är under all kritik. Jesper Waltzer är sjuksköterska och kommer till östra Grönland, Tunu, som betyder baksida. Östra Grönland räknas som Grönlands baksida. I sitt dagliga värv får han ofta agera läkare. Han har en läkare som bakjour i huvudstaden Nuuk (Godthåb), men det mesta reder han ut själv tillsammans med undersköterskan Amalia som fungerar som sjuksköterska. Han ser, hör och lär sig och han kommer att fästa sig vid sitt nya hemland. Animositeten mellan grönländare och danskar finns där, men är inte alltför påfallande. Kvinnorna skildras som kraftfulla naturväsen och är väl så promiskuösa som männen. Den som är känslig för naturalistiska sexscener får ta sig i akt. Kvinnorna är hårda och osentimentala och är ofta de som bär byxorna. (Ja, så står det i boken.) Naturskildringen är överdådig. Det är inte det minsta svårt att föreställa sig hur vackert där är. Men det är inte heller svårt att föreställa sig de hårda levnadsförhållandena. Havet är grymt; kylan också. Människorna drömmer sina drömmar om att ta sig från ön, tjäna pengar, bli friska, bli med barn, inte bli med barn, lyckad säljakt, och så vidare. En fäster sig vid flera av människorna i romanen och undrar hur fortsättningen blev för dem. 

Titel: Tunu

Författare: Kim Leine

Förlag: Gyldendal (paperback)

Tryckår: 2019

Antal sidor: 244

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger driver söndagsutmaningen En smakebit på søndag. Vi delar med oss av ett stycke från den bok vi just läser. Utan att avslöja något förstås. Idag vikarierar Lesekunst

"Ibland undrar jag vad det var det första som försvann från den här ön. " . Långt innan du föddes var det fullt av alla möjliga saker och ting här. Genomskinliga ting, väldoftande, fladdrande, glänsande... Ja hur som helst fina saker som du inte ens kan föreställa dig." Sådant berättade min mamma ofta för mig när jag var liten. "Men sorgligt nog kan inte människorna på ön behålla de fina sakerna i sina hjärtan för alltid. Så länge man bor på ön måste man göra sig av med det ena efter det andra som man har inom sig. Det blir nog snart dags för dig också att göra dig av med något för första gången. "

Från boken De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa. sid 7. Fler smakebitar HÄR                           

Veckans mening v. 10 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord håller i lördagsutmaningen Veckans mening. Vi bjuder varandra på en mening som fått oss att av den ena eller andra anledningen stanna upp i läsningen. Min mening v. 10 kommer ur Sista satsen av Robert Seethaler sidan 45.

"Ibland när havet skummade därute och fartyget började kränga, lade han sig raklång på den fina stjärnparketten och lyssnade till motorernas stampande och det rytande havet tills sjögången eller åtminstone hans illamående hade lagt sig och han åter kunde sätta sig och arbeta."
 

Fem en fredag v. 10 2022: Trängsel

elisamatilda: Fem en fredag v. 10: Trängsel

 

1. Finns det någon trängsel du undviker? Ja, all.

 

2. Vilken var den senaste större folksamling du deltog i?

Igår under en författarkväll

 

3. Har pandemin medfört någon ändrad vana hur du hanterar trängsel?

Jag undviker trängsel ännu mera

 

4. Vad är det längsta du stått i kö? Kan ha varit vid en Leonard Cohen - konsert

 

 5. Var trängs du mest? Vid de evenemang jag absolut vill delta i.

Helgfrågan v. 10 2022

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 10: Med tanke på miljön borde man verkligen läsa mer e-böcker. Läser du e-böcker?

Jag har med tiden kommit att gärna lyssna till inlästa böcker. Har just idag avslutat Dubbelporträtt av Agneta Pleijel i uppläsning av författaren själv. Den går som radioföljetong. Nu vill jag genast ha något lika bra att lyssna till. Nästa radioföljetong, 15/03 - 25/03, Hur mår fröken Furukura av Sayaka Murata. Kristina Rådström läser. Den har jag läst men jag ska gärna lyssna. 4/4 börjar Paradiset av nobelpristagaren 2021, Abdulrazak Gurnah. Hans Mosesson läser. Det ser jag fram emot eftersom jag ännu inte läst något av Gurnah.

Expedition Kanchenjunga

Jag tyckte väldigt mycket om Michelle Pavers roman Evig natt. Skräckromaner är inte min favoritgenre, men Evig natt hade något speciellt. Därför blev jag jätteglad när jag hittade Expedition Kanchenjunga. Ett berg. En Expedition. Evig ondska av samma författare. Jag fick lära mig att efter Mount Everest och K2 är Kanchenjunga med sina 8 586 m världens tredje högsta berg. Den unge läkaren Stephen Pearce har i sista minuten anslutit till den grupp bergsbestigare som med utgångspunkt från Darjeeling tänker bestiga Kachenjunga. Det är han som är berättare; en ganska barnslig ung man utom när det kommer till yrkesutövningen. Året är 1935. Stephens äldre bror Christopher, Kits, är fideikommissarie, redan gift och med ett par barn. Sådan vill inte Stephen bli.  Det finns en rivalitet mellan de båda bröderna. De andra männen i gruppen är äldre men bland kulier och sherpas finns det också yngre män. Relationerna i gruppen är intressanta och kunde gärna utvecklats mer. Stephen har god kontakt med bärarna och tar deras trosföreställningar på allvar. De känner väl till expeditionen som gick före och som förlorade fem män. De har respekt för bergen och de förolyckades andar. Som vanligt upprättas basläger och flera andra mindre läger på högre nivåer. Stephen blir redan från början betänksam. Han har onda aningar. Och snart börjar han höra ljud som inte beror av vind, is eller laviner. Han ser en mörk skugga på långt håll och tror att han blivit tokig. Men Cedric, den lilla envisa hunden, ser och hör också. Att de väldiga bergstopparna inger fruktan och respekt är inte så konstigt. Det är väl skildrat. Kanchenjunga anses vara ett heligt berg. Själva toppen bör inte beträdas; det som finns där uppe ska inte störas. Det respekteras av ett flertal expeditioner som stannar ett par meter under toppen. Ända upp går en japansk expedition 1980. Men jag kan tycka att själva klättringsdelen i Expedition Kanchenjunga tyvärr inte lever. En får ingen känsla av höjd, is, kyla, ansträngning, höjdsjuka och det går för fort. Det är synd. Författaren är väl påläst och redovisar källor och jag tror att om romanen bearbetats en smula hade det kunnat bli en kolossalt spännande berättelse.

Titel: Expedition Kanchenjunga (Thin air)

Författare: Michelle Paver 

Översättare: Birgitta Gahrton

Förlag: Semic

Tryckår: 2016

Antal sidor: 255

Veckans kulturfråga v. 10 2022

enligt O: Veckans kulturfråga v. 10: Vilken kultur får dig att glömma världen för en stund?

Det enkla svaret är: Ingen. Men jag har i alla fall släppt radiolyssnandet hela dagarna och halva nätterna. TV - nyheter ser jag först på kvällen. Om jag ska tänka ut något som avleder tankarna en stund så är det nog någon spännande serie eller en bok som förflyttar tankeverksamheten åt annat håll. Ser just nu Lögnaren på Netflix och lyssnar på Dubbelporträtt av Agneta Pleijel. Att helt byta tid och rum avlastar. Att vara utomhus när solen skiner får livet att te sig nästan normalt ibland. Har suttit väl påpälsad på altanen och läst vid ett flertal tillfällen. Krafsa i någon rabatt går ju också bra. Och byta vatten i fågelbadet. Telefonen finns dock alltid med och den annonserar korta nyheter med jämna mellanrum, men ljudet går ju att stänga av. En får försöka få balans mellan verklighet och "flykt". Men jag tycker väldigt synd om människor som är ensamma och har svårt att ta sig ut och träffa andra och som just genomlidit pandemin (så gott som) och nu ska handskas med krigsnyheterna från Ukraina och hotet om ett tredje världskrig. Vem vet vad en galen människa kan få för sig?  

Tisdagstrion v. 10 2022: Klubbar, föreningar eller (hemliga) sällskap

Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 10: Klubbar, föreningar eller (hemliga) sällskap

1. Gangstergänget i Pelle Svanslös i Amerika. En samling skurkaktiga katter som gör livet surt för Pelle under hans Amerikabesök.

2. Det hemliga sällskapet av Claes Hylinger är första delen av en trilogi. Knut är en ung man som kommit med i ett hemligt sällskap i Paris. Medlemmarna har som igenkänningstecken att säga något om vädret till varandra. De bedriver en förströdd, men givande verksamhet och kan dyka upp när man minst anar det. 

3. Pickwickklubben av Charles Dickens. En klassiker som ursprungligen publicerades som följetong 1836 - 37. Klubben grundades av Samule Pickwick och består av fyra herrar som bl. a. reser omkring på landsbygden utanför London och delger varandra sina upptäckter.