Tystnaden

Att vara kristen i Japan är förmodligen inte alldeles enkelt. Mindre än en procent av befolkningen bekänner sig till kristendomen. Men ännu värre var det på 1600 - talet under samuraiklanen Tokugawa. De kristna förföljdes och de missionärer, som kom till Japan, blev ofta tillfångatagna, torterade, dödade eller blev avfällingar. I Tystnaden (1966) av Shusaku Endo (1923 - 1966) skildras hur några unga portugisiska jesuitpräster åkte till Japan för att bistå de kristna bröderna efter det att en legendarisk missionär förefaller ha försvunnit. De unga prästerna är förtröstansfulla och vid gott mod. De är beredda att lida för sin tro. Men de är inte beredda på den realitet som möter dem. En av dem, Sebastião Rodriguez, skriver brev hem. Han reflekterar mycket över sin tro och över vad som kan ha hänt den framstående jesuitledaren Christóvão Ferreira. Det går rykten om att han avsvurit sig sin tro i Nagasaki. Sebastião Rodriguez möter fattiga japanska bönder och förfäras över deras usla förhållanden. Han grubblar mycket över Guds tystnad. Varför måste dessa japanska nykristna lida så? När han till slut blir tillfångatagen utsätts han för utstuderad psykisk tortyr. Shusaku Endo var själv kristen och hade fått känna av vad utanförskap ville säga. Han var Kenzaburos Oes medtävlare om Nobelpriset 1994 och många undrar varför han inte fick det. Svenska Akademiens handlingar i saken blir inte fria förrän om tjugoåtta år. Endo har mycket gott rykte bland andra författare, men inte just i Japan. Filmregissören Martin Scorsese har väntat länge på att få göra film av Tystnaden som han läst flera gånger och håller mycket högt. Endo har tagit intryck av franska författare som Francois Mauriac och Georges Bernanos och han liknas ofta vid Graham Greene. Han blev en länk mellan västerländskt och japanskt. Tystnaden är en mäktig roman som griper tag i en. Den är spännande, tankeväckande och lärorik. Tystnaden är en roman som dröjer sig kvar efter avslutad läsning. Tidigare utgåva med titeln: Tystnad, i övers. från engelska av Magnus K:son Lindberg. - Forum, 1971. Nyöversättning av Tystnaden är gjord av Eiko och Yukiko Duke. Förord: Martin Scorsese. Efterord: Aasulv Lande. Atrium förlag.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers! Min smakebit för oss till Japan - vart annars - på 1600-talet. Shogunatet har förbjudit kristendomen och de kristna förföljs, tillfångatas och torteras. Två unga jesuitpräster från Portugal bestämmer sig för att bistå sina trosfränder. Shusako Endos Tystnaden har nyöversatts av Eiko och Yukiko Duke. Martin Scorsese har skrivit ett förord (det läser jag sedan). Han älskar boken och har läst den flera gånger. Min smakebit kommer från sidan 56 i Tystnaden. En av prästerna skriver hem. 
"Men låt mig nu ge er lite mer ingående upplysningar om invånarna i byn Tomogi. De är fattiga bönder som hankar sig fram på att odla potatis och vete på små åkerlappar, alla mindre än tre hektar. De har inga risfält. När man ser hur de odlar jorden halvvägs uppför berget åt sjösidan, slås man inte så mycket av deras outtröttliga flit och uthållighet som av den grymma tillvaro de har fått i arv. Lika fullt avtvingar domaren i Nagasaki dem oresonliga skatter. Jag försäkrar er att dessa bönder under lång tid har arbetat som själlösa kreatur och som sådana har de dött. Anledningen till att vår religion har trängt in i detta område, likt vatten som sugs upp av torr jord, är att den har skänkt denna skara människor en mänsklig värme som de tidigare inte har känt till. För första gången har de träffat människor som har behandlat dem som mänskliga varelser. Det var prästernas mänskliga vänlighet och barmhärtighet som rörde deras hjärtan." Fler smakebitar HÄR

Tystnaden

Två vänner sitter och dricker kaffe och väntar på ett plan, som troligtvis blir försenat på grund av snöoväder. Berättarjaget frågar sin vän, Osawa, om han någonsin klippt till någon. Osawa blir obehagligt berörd, men så småningom berättar han. Han har faktiskt en gång slagit till en skolkamrat, som baktalat honom inför kamrater och lärare. Han ångrar sig djupt och omedelbart. Osawa har börjat på ett boxningsgym och vet att det är absolut förbjudet att slå någon utanför ringen. Boxningen är en tyst och individuell sport som kräver koncentration; en sport med djup. Det passar Osawa precis. Skolkamraten, den populäre, begåvade men ytlige Aoki bidar sin tid och ruvar på hämnd. Och han får sitt tillfälle. Aokis revansch står inte på något sätt i proportion till Osawas förseelse. Osawa finner sig plötsligt vara utfrusen i klassen. Ingen talar med honom, varken lärare eller elever; han finns inte. Tystnaden är nära att knäcka honom. Han lider fysiskt och psykiskt och frågar sig om han orkar med de sex månader som återstår av skolgång. Plötsligt ändras styrkeförhållandena. Osawa möter Aoki på bussen och låser fast honom med blicken. Han ser att Aokis ögon får samma uttryck som en boxares när han är oförmögen att lyfta benen. Osawa inser plötsligt att för honom har Aoki mist sin betydelse. Osawa berättar för vännnen att han flyr smarta människor av Aokis typ. Men det värsta är alla människor som okritiskt sväljer det som Aoki - människorna berättar och handlar i grupp. Här avbryter sig Osawa och föreslår en öl. Planet har fortfarande inte kommit. Jag gillade den här novellen som mycket rör sig på ett psykologiskt plan. Den väcker funderingar oberoende av tid och rum. Tystnaden platsar på nr 27 i Ugglan & Bokens novellutmaning Läs en novell II: Läs en novell där någon går i skolan

Gästkatten

Chibi är en liten späd vit kattfröken med kimröksfärgade fläckar som gästar några trädgårdar i ett område utanför Shinjuku, en av Tokyos stora förstäder. Här bor bland andra ett barnlöst par i 35- årsåldern som arbetar hemifrån. Han skriver på ett par böcker om baseball och hon är korrekturläsare. De hyr sedan 1986 ett litet hus med tillhörande minimal trädgård. Hustrun är mycket intresserad av djur i allmänhet och hon önskar omedelbart att Chibi ska flytta hem till dem. Men Chibi har sitt huvud för sig och hon kommer och går precis som hon vill. Hon jamar sällan och är känslig för osynliga förändringar.  Gästkatten är en självbiografisk roman av Takashi Hiradie. Han har sinne för detaljer och är en god iakttagare. Hans tankar om livets och tidens gång är väl så intressanta som                                          berättelsen om Chibi.
Hans skildring av grannarna och området de bor i och hur det småskaliga får vika för det storskaliga kan mycket väl uppfattas som samhällskritik. Jag gillar det långsamma, omsorgsfulla, detaljerade i den här romanen. Det är mycket japanskt tycker jag, liksom tatamimattorna och den dekorativa alkoven, tokonoma,  nyårsnudlarna och kejsaren Hirohitos bortgång 1989. Showaperioden kallas hans regeringstid som sträckte sig från 1926 till 1989.  Andra djur som förekommer i den här poetiska berättelsen är jättebönsyrsa, cikada och sjötrollslända. Lättjan förledde mig att lyssna i stället för att läsa den engelska översättningen av Gästkatten som jag köpte i Tokyo och fick det typiska omslaget som hindrar människor att se vad du läser på tunnelbanan. Det var inte bra. Den här boken ska läsas, tycker jag, som inte alls var förtjust i Anna - Maria Källs uppläsning.

Fågeln som vrider upp världen

Efter ett par dagars maratonläsning är jag klar med Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag har läst med stort intresse och orienterat mig på en karta över Tokyos olika delar. Avsnitten om japansk - kinesiska kriget i Mongoliet kände jag inte mycket till innan. Murakami är en säregen författare. Somliga teman känner en igen, men en vet aldrig vilken riktning berättelsen tar. Eller - rättare sagt - berättelserna. Den ena historien leder till den andra som leder till den tredje och innan en vet ordet av har en villat bort sig i myllret av ryska dockor. Gränsöverskridandet är ett återkommande tema hos Murakami liksom katter och försvunna flickor. Någon sorts nav i den här romanen är Toru Okada. Han är i trettioårsåldern och kan nog sägas befinna sig i någon sorts livskris. Han är gift med Kumiko som är syster till den förfärlige Noboru Wataya, politiker och slipad affärsman, som är Torus absoluta motsats. Toru är en passiv hemmaman som låter livet hända sig. Frun försörjer. I slutet av romanen har dock Toru bestämt sig för något och agerar efter det. Den torrlagda brunnen i återvändsgränden vid ödehuset spelar en stor roll i Torus liv. Dit drar han sig tillbaka för att tänka. Han träffar en rad kvinnor som får olika betydelser i hans liv; där finns systrarna Malta och Kreta Kano; den uttråkade tonårsflickan Mei; den stiliga lite äldre kvinnan Muskot och hennes överbegåvade, stumme son Kanel. I vissa lägen tänker man på folksagan och ibland Zenbuddhismen ("jag är inget annat än min egen passage"). Det övernaturliga är japanskt. Annars är romanen mera västerländsk och behandlar allmänmänskliga villkor. Litteraturen, filmerna, musiken som Murakami refererar till är västerländsk. Tortyrscenerna är lika kyligt, kliniskt och detaljerat beskrivna som sexscenerna. Humorn glimtar till ibland.
Toru har svårt att skilja mellan dröm och verklighet. Detsamma gäller läsaren. Något utanför styr människan. Endast en liten del av en annan människa är belyst. En får ge sig på nåd och onåd och bara följa med i läsäventyret och inte ställa krav på realism. Jag gillade verkligen Fågeln som vrider upp världen men kände mig något snuvad snuvad på själva slutet.

Twinkle, twinkle

Författaren Kaori Ekuni föddes 1964 i Setagaya, en välbärgad innerstadskommun i Tokyo. Hennes far var haikudiktare och essäist. Kaori Ekuni har skrivit många romaner som översatts till ett flertal språk och i Japan kallas hon "the female Murakami". Det verkar som om Twinkle twinkle är den ena av hennes titlar som finns på svenska, konstigt nog. Den är översatt (från engelska) av Cecilia Berglund, Bazar förlag, 2006.
Vid ett första påseende verkar boken nog så enkel. Lättläst är den också. Men när en börjar tänka efter så rör det sig om djupa mänskliga känslor och relationer. Och om kärlek, olika slag av kärlek. När vi först möter det unga paret Shoko och Matsuki har de varit gifta i tio dagar. De delar en liten lägenhet med den lila mannen på en akvarellmålning av Cezanne och en jättepalmlilja som de fått av Mutsukis vän och älskare, Kon, i bröllopsgåva. Shoko sjunger för den lila mannen och är noga med att jättepalmliljan får socker i sitt te. Mutsuki är läkare och homosexuell. Shoko är översättare. Hennes arbete i hushållet sträcker sig inte mycket längre än att hon stryker sängen åt maken för att lakanen inte ska vara för kalla när han lägger sig. Shoko är psykiskt labil och dricker för mycket. De har gift sig med varandra för att slippa föräldrarnas tjat om äktenskap. Istället vidtar nu respektive föräldrars tjat om barn. Eftersom äktenskapet är s. k. vitt blir det ju inget av med den saken. Mutsuki är lika omutligt ärlig som Shiko är beredd att vara oärlig för husfridens skull. Generationerna kolliderar med varandra och  traditionerna med det moderna. Mutsuki förvånar sig över vänskapen mellan hustrun och Kon. Shoko blir osams med sin bästa väninna för att hon försöker sammanföra Shoko med dennas tidigare pojkvän. På Mutsukis uppdrag. Alla vill varandra väl, men det tar sig lite egendomliga former och uppfattas inte alls som det var tänkt. Shoko och Mutsuki berättar vartannat kapitel. Av staden Tokyo märks inte så mycket. Twinkle twinkle slutar med att Mutsuki och Shoko firar att de varit gifta i ett år och Shoko har en överraskning som heter duga åt sin man... Omslagsbilden är genial.

Kaosutmaning 2016

Första novellen avprickad!

Nu har jag läst (om) en novell ur den japanske Nobel-pristagaren Kanzaburo Oe:s novellsamling Det visa regnträdet, som kom på svenska 1996. Planetens övergivna barn är titeln på novellen som hade platsat på flera ställen i Ugglan & Bokens roliga läsutmaning Läs en novell. Men jag väljer att pricka av nr 25: Läs en novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt. Planetens övergivna barn tilldrar sig i Tokyo och man går på konsert i närheten av stationen i Tokyos förstad Ikebukoro, som ligger vid Yamanotelinjen. I april bodde jag på Kimi ryokan i Ikebukuro alldeles i närheten av stationen. Novellen är självbiografisk och handlar om den utvecklingsstörde sonen Hikari, kallad Ior, vars handikapp naturligtvis påverkar hela familjen bestående av mor, far och två syskon; en äldre syster och en yngre bror. Fadern har lätt att råka i humörmässiga svackor, "kriser", medan modern och dottern är mera av typen "Jävla skit! Jävla skit! Vi får väl stå på oss och marschera framåt även om framtiden är kolsvart!" Den hållningen möter även hos andra mödrar till handikappade barn. Ior utvecklar dock en säregen begåvning för kompisition. När fadern får en ny kris och är i behov av miljöombyte åker han och modern till Kalifornien och lämnar Ior i syskonens vårdnad. Ior komponerar ett stycke med den sorgsna titeln Övergivet barn. Så småningom visar det sig att titeln inte är så entydig. Planetens övergivna barn är en mycket levande novell. En får ta del av familjens och i viss mån släktens liv. Berättarperspektivet är Mas, dotterns och en kan inte undgå att reflektera över skillnaderna mellan söner och döttrar. Översättningen är gjord av Eiko och Yukiko Duka. Oe fick Nobel - priset 1994.

Kvinnomasker

Omslagsbilden till Kvinnomasker (orig:s titel Onna - men) av Fumiko Enchi föreställer en no-mask från 1400 - talet föreställande en sörjande kvinna, noki - onna.  Kvinnliga teatermasker är ett av fler teman i den här romanen, som är spännande som en psykologisk thriller.  Kärlek, erotik, hämnd är några andra teman liksom shamanism och Berättelsen om Genji, den första japanska romanen. Naturskildringen är utsökt som så ofta i japansk litteratur. Kvinnomasker förenar modernt och traditionellt på ett fascinerande sätt. Den vackra, bildade änkan Mieko är i alla avseenden huvudpersonen i Kvinnomasker. Hennes starka personlighet styr omgivningen som figurer i en dockteater. Inte en min rörs i Miekos fulländade ansikte trots allt som rör sig i hennes inre. Efter ett olyckligt äktenskap med en elak man är hon nu änka. Hennes älskade son Aiko omkom i en lavin på Fuji och hans änka, Yasuko, lever med sin svärmor. Yasukos båda friare, Ibuki och Mikame, blir helt omedvetet medspelare i fru Miekos spel. Mieko är känd som tanka - poet av den romantiska skolan, men Ibuki har läst en tidig essä av henne som behandlar andebesatthet och kvinnlig shamanism och som han anser visar på fru Miekos egentliga personlighet. In i berättelsen kommer så unga Harume, Aikos tvillingsyster, som lämnats bort redan som baby. Tvillingfödslar räknas inte som riktigt normalt. Harume är förståndshandikappad och mycket vacker, men måste skötas som ett barn. Fru Mieko sjösätter nu ett djävulskt projekt som i slutändan tillförsäkrar henne precis det hon vill ha; på Harumes bekostnad och med Yasuko som medium. Det är lika utstuderat som raffinerat. Fumiko Enchi (1905 - 1986) började att skriva för teatern, men övergick sedan till romaner. Hon räknas som en av Showa - tidens (kejsare Hirohitos regim) främsta författare. Per - Erik Wahlund har gjort översättningen från engelska och har också skrivit förklarande noter.  Bokförlaget Alba 1984.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen  Flukten fra virkeligheten administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Enda regeln: No spoilers!
Min smakbit kommer från sidorna 9 och 10 i Kvinnomasker av Fumiko Enchi. Kvinnomasker beskrivs som en på djupet japansk roman som samtidigt är en oerhört modern och passionerad historia. Översättningen från engelska är gjord av Per Erik Wahlund. Bokförlaget Alba.

"Tsuneo Ibuki och Toyoki Ikame satt mitt emot varandra i ett avskärmat bås i en barservering på övre planet av centralstationen i Kyoto. Mellan dem stod på den lilla bordsskivan av imiterat trä en vas med en enda krysantemum och en askkopp, så rågad av cigarrettstumpar att det framgick att de båda männen redan suttit och samtalat en stund. Båda hade å yrkets vägnar varit i västra Japan de senaste dagarna och hade träffats av en slump, då Mikame nyss hade kommit in i serveringen. Vänner sedan studietiden hade de hälsat varandra med det gutturala grymtande som fick gälla för en artighetsbetygelse dem emellan; och sedan hade Mikame slagit sig ner bredvid Ibuki, som satt ensam och drack en kopp kaffe. "När kom du hit?" frågade Ibuki försynt och hans ord åtföljdes av en nervös blinkning. Under hans ögonvrår framträdde hans kindben tydligt; hans kinder vara magra och insjunkna. En välformad näsa hindrade ansiktet från att se okultiverat ut, och hans smala fingrar var trots sina stora knogar långa och eleganta."

Så här såg det ut på Kyoto station när jag  drack kaffe där för en vecka sedan.

År av väntan

文子     Enchi, Fumiko  med kanjitecken

HANNELE tipsade mig om Fumiko Enchi (1905 - 1986), en mycket berömd japansk efterkrigsförfattare väl förtrogen med japansk klassisk littertur. Hon översatte klassiker och  skrev för teater. Två av hennes romaner finns översatta till svenska Kvinnomasker (1984) och År av väntan (1985). Hennes romaner fick många fina priser, till exempel det prestigefyllda Noma Prize 1957 för År av väntan. Den tilldrar sig under slutet av Meiji - perioden, dvs slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Japan är vid den här tiden ett utpräglat manssamhälle. Barn och kvinnor hade få eller inga rättigheter utan var skyldiga män och familj allt. Fru Tomo i År av väntan bär hus och hem på sina axlar, sköter ekonomin och tjänstefolket och lyder makens minsta vink. Även när hon skickas till Tokyo för att välja ut den flicka hennes man behöver för att pigga upp sig med efter tolv års äktenskap. Tomo förnedras och lider, men röjer inte med en min hur hon egentligen känner sig. Hennes val utfaller till belåtenhet. Sedan dröjer det inte länge förrän det kommer nya flickor. Maken är en högt uppsatt tjänsteman så det är helt i sin ordning med extra kvinnor i huset. Tomo tar tålmodigt hand om de unga flickorna och ordnar allt till det bästa för dem. Om inget annat ordnar hon bra äktenskap åt dem när maken blir trött på dem.  År av väntan är en psykologisk kvinnohistoria där man också  får delta i vardagligt liv och presenteras för japanskt sätt att tänka. Jag tyckte mycket om År av väntan. Det blev maratonläsning. Men jag slog noggrant upp alla japanska uttryck som fanns med i ordlistan!

Japansk lyrik

Den hostande göken - en poetisk resa i harmonins örike. Den japanska lyriken av Lars Vargö  
Lars Vargö har arbetat, levt och studerat i Japan en stor del av sitt liv. Han var också den förste svensk som doktorerat på japanologi. "Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State", Stockholms universitet, 1982. Lars Vargö har intresserat sig mycket för sydostasien i allmänhet och Japan i synnerhet. Under en tid var han även Sveriges ambassadör i Tokyo. Han har djupa kunskaper om Japan och japansk litteratur och kultur. Han har skrivit flera böcker om Japan och även gjort översättningar till svenska. Den hostande göken går igenom japansk lyrik från allra äldsta tider och fram till våra dagar.
Haikun är ju välkänd men under en tid fick den stå tillbaka för tankan för att sedan få en renässans. Flera kvinnliga nutida poeter har fått komma med i Den hostande göken. De är inte sällan humoristiska och djärva och andra diktformer har tillkommit. Lars Vargö skriver i epilogen att det alltid varit en merit i Japan att skriva poesi. Att känna till den japanska poetiska traditionen var lika viktigt för samurajerna som det är för dagens studenter. Dagstidningar och radio- och TV- kanaler sänder många program som diskuterar och presenterar poesi.
Jag fastnade för Tawara Machi, född 1962. Hon debuterade 1987 med Salladens åminnelsedag. Tredje diktsamlingen, Choklad - revolutionen, kom 1997 och blev något av en sensation. Här ett par exempel:

Jag föddes till                          Du svarar mig inte
att leka med kärleken              som en man
vare sig det är                         utan som en vuxen
kurragömma                           jag ska sätta igång
eller kull                                 en chokladrevolution

Det vackra omslaget är gjort av Petter Antonisen och korrekturläsningen (ja, det står så!) är gjord av Marianne Landqvist.

Främlingar

48-årige Hideo Harada skriver manus för ett filmbolag. Han har alldeles nyligen på egen begäran skilts från sin hustru och son.Han har flyttat in på sitt kontor i en sjuvåningsbyggnad som i övrigt verkar nästan helt obebodd. Båda föräldrarna dog när Hideo var 12 år. Han har inte upplevt villkorslös kärlek någon gång senare i livet. Under ett teaterbesök möter han en man som påminner om fadern och när mannen bjuder hem Hideo finner han att mannens hustru är en kopia av hans mor. Paret är i trettioårsåldern. De bor i Asakusa, en av de äldre stadsdelarna i Tokyo. Hideo besöker föräldrarna med jämna mellanrum. Flickvännen Kei och flera andra börjar oroa sig för Hideos alltmer avtärda utseende och grönaktiga blekhet. Själv tycker han sig se sin vanliga spegelbild. Här någonstans blir allt lätt surrealistiskt. Någon eller några tillhör en annan värld.  Författaren Taichi Yamada är född 1934 och bor i Tokyo, i Asakusa. Han skrev filmmanus innan han blev författare på heltid. Främlingar kom ut i Japan 1987 och i Sverige 2009 i översättning av Eiko och Yukiko Duke på Natur & Kultur.  Japansk skräck i originalpocket står det på omslaget. Kusligt är det förvisso då och då, men skräck, nej.  Jag läser Främlingar som beskrivning av ett sinnestillstånd. Det som talar för det är det tomma huset, tomma gator, tomma parkeringsplatser, tomma tunnelbanevagnar, och så vidare. Ensamhet, tomhet och brist på kärlek är det som format Hideo Harada. Taichi Yamada fick det prestigefyllda Yamamote Shugoro Prize för Främlingar "for best human-interest novel".

Hjärtats oro

こころ = Kokoro (med hiraganatecken) är en roman av en av de främsta moderna japanska författarna, Natsume Soseki (1867 - 1916). Han studerade engelsk litteratur och fick ett stipendium för vidare studier i England och blev sedan professor i engelsk litteratur vid kejserliga universitetet i Tokyo.  Kokoro (som betyder ungefär pudelns kärna ) kom ut 1914 och handlar om en ung man som möter en äldre man som han instinktivt kallar Sensei, vilket betyder läromästare. Sensei är en gåtfull man som inte ens hans fru känner riktigt.
De möts på en badstrand i Kamakura, men fortsätter att träffas när de kommer tillbaka till Tokyo där den unge mannen studerar. Den unge mannens far insjuknar och sonen kallas hem. Under tiden telegraferar Sensei gång efter annan och ber enträget om ett sammanträffande. När det inte går får den unge så småningom ett tjockt brev av sin äldre vän där han berättar om sitt liv sådant det blev; om svek och misstro, om skuld och livslång botgöring. Sensei vet att den unge mannen är den ende som kan förstå honom. Och "... det är bara den som själv är berörd som kan bedöma de krav hans hjärta ställer." Sensei kände ett starkt behov att skriva brevet. Det är en tragisk, vacker, vemodig och oändligt sorgsen berättelse. Brevet utgör tredje delen av Kokoro. Första delen av boken handlar om Sensei och den unge mannen; andra delen handlar om den unge mannen och hans föräldrar. Familjen har stor makt och betyder mycket. Ofta får individen underkasta sig familjens vilja. Men tiderna förändras. 1912 dör kejsar Mutsuhito och därmed är Meijiperioden slut. Flera begår junshi, d.v.s. följer sin herre kejsaren i döden. 
Ännu en pärla av en japansk författare. Vibeke Emond har gjort översättningen från japanskan. Utgivare är bokförlaget Pontes 1996. Tyvärr finns ingen av hans övriga romaner i svensk översättning. Jag minns gräshopporna: haiku finns i varje fall i urval och översättning av Lars Vargö.

Kvinnan i sanden

Kobo Abe (1924 - 1993) föddes i Tokyo och var läkare innan han blev författare. Kvinnan i sanden kom på japanska 1962 och översattes till svenska 1982 av Irmelin Fritzell och Keiko Kockum. En märklig berättelse om en lärare som ger sig ut till havet för att ägna sig åt sitt stora intresse som är att studera insekter. När han ber om logi för natten leds han iväg till ett litet hus som ligger i en sandgrop och som endast bebos av en enda kvinna. Långsamt går det upp för honom att han är satt i en sorts arbetsläger övervakat av ett brandtorn. Om inte mannen och kvinnan skyfflar sand varje dag begravs deras hus av sanden som ständigt är i rörelse dag som natt. Sanden tas om hand av byborna som håller honom fången. Man förstår inte riktigt om kvinnan känner sig som en fånge eller inte. Mannen umgås ständigt med flyktplaner. Han studerar sanden; han tänker på sitt liv sådant det varit och som det blivit. Arbetet i sig har inget värde; arbetes mål är arbete.  Kvinnan i sanden är en modernistisk roman som blandar realism och surrealism. Jag ser den också som en allegori om människans sätt att leva. Kobo Abe är en föregångare till Haruki Murakami. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe tyckte så här: "Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe." Romanen filmatiserades 1964 som Suna no onna Kvinnan i sanden av regissören Hiroshi Tosogahara. Jag läste fascinerad Kvinnan i sanden. Ibland hade jag en känsla av att något gick mig förbi. Förmodligen läser jag någon av hans övriga romaner också. Kvinnan i sanden dröjer sig kvar efter avslutad läsning.

Nytt i japanska hyllan

Beauty and Sadness (美しさと哀しみと) av nobelpristagaren Yasunari Kawabata . Vintage International. Översättning från japanska av Howard Hilbert.
"Few authors have so compellingly evoked the subtle, precise beauty of his homeland. Kawabata´s prose is clear, deceptively simple; yet the images scattered through his narratives link together to produce deep, sudden insight into the souls of his characters." Time
In the Miso Soup (イン ザ・ミソスープ) av Ryu Murakami. Frank, en överviktig amerikansk turist har hyrt 20- årige Kenji för att guida honom genom de sjaskigare delarna av Tokyos nattliv. Franks bisarra beteende gör att Kenji börjar misstänka att han har att göra med den seriemördare som terroriserar  staden. Kenji är rädd redan från början. Ryu Murakami är född 1952 och skriver romaner och essäer och gör film. Oändligt blå är den enda titel som finns på svenska.

Nytt i japanhyllan

Några nya titlar i japanhyllan.
Berlitz Japanese Phrase Book + CD. Första kapitlet heter Survival och sista In an Emergency.
Däremellan kommer bl. a. Food & drink, People och Special Requirements. På skivan hör man först ordet uttalas långsamt. Sedan blir det en paus där man själv ska upprepa och därefter kommer ordet som det skulle uttalas i vardaglig japanska.
Margaret Dilloway har skrivit How to be an American Housewife. När Shoko bestämmer sig för att gifta sig med en amerikansk soldat samtycker föräldrarna medan hennes bror ogillar hennes val. Femtio år senare tänker hon åka tillbaka till Japan och försona sig med brodern, men hindras av sjukdom. Då skickar hon sin dotter och dotterdotter. Mötet med Japan blir för dem en stor upplevelse som förändrar deras syn på modern/mormodern såväl som dem själva.
Hiromi Kawakami föddes i Tokyo 1958. Hon är författare, litteraturkritiker och essäist. The Briefcase handlar om kärlek som trotsar generationsgränserna. Strange Weather in Tokyo kom ut i maj 2014 och visar sig häpnadsväckande nog ha exakt samma innehåll som The Briefcase! Obegripligt!

Kinkakuji, 金閣寺

1950 brändes Den gyllene paviljongens tempel ner till grunden av en förvirrad Zen - novis.
Templet är en viktig buddhistisk symbol och en stor turistattraktion. Det tillhör det historiska Kyoto och finns med på världsarvslistan. Ursprungligen byggdes det 1397. 1955 hade man byggt upp ett nytt tempel i stället för det nerbrända.
Den intressante japanske författaren Yukio Mishima,  
三島 由紀夫, (1925 - 1970) skrev 1956 en roman om fallet med det brända templet. Den unge zen - novisen, Mizoguchi, och hans liv och tankevärld blir föremål för en inträngande analys av Mishima. Barndomen, föräldrarna, stamningen, fulheten upplevs inifrån Mizoguchi, som är en ensam och olycklig. Han är tidigt inriktad på att bli präst. Modern underblåser hans planer och ger honom idén att han kanske så småningom kan bli prior i Det Gyllene Templet. Mizoguchi möter två andra unga män; den sympatiske, milde Tsurukawa och den ondsinte Kasawagi. Dessa båda kommer att betyda mycket för honom fast på helt olika sätt. Priorn, som ofta hjälpt den faderlöse, hatar han. Han har inga känslor för för sina föräldrar, särskilt inte för modern. Som läsare känner man inga sympatier för Mizoguchi även om man inser att hans resonemang blir sjukare och sjukare. Kamraterna diskuterar innehållet i de buddhistiska sutrorna och tolkningen av dem. Allt är föränderligt och inget är vad det synes vara. Mizoguchi, som från början älskar Det Gyllene Templet för dess obeskrivliga skönhet, kommer med tiden att betrakta det som något som står ivägen för hans liv. Så småningom vet Mizoguchi vad han ska göra för att förändra världen och göra ett ouplånligt intryck. 
Den Gyllene Paviljongens Tempel är en suggestiv berättelse som gör djupt intryck och inbjuder till omläsning. 
Ingen annan än Mishima kunde ha skrivit den.
Översättningen är gjord av Torsten Blomkvist: Förlaget är Nittionhundra:017.

Kaosutmaning 2.0: 1.
(3, 14), 16. Roman av död asiatisk författare som skrev under pseudonym.

Kvällarna under ginkoträdet

Kvällens lagar (The Laws of Evening) är titeln på en novellsamling av 
Mary Yukari Waters, född 1965 i Kyoto som dotter till en irländsk/amerikansk far och en japansk mor. Hon är numera amerikansk medborgare men har vistats långa tider i Japan under hela sitt liv.
Boken innehåller elva noveller som alla tilldrar sig i Japan efter nederlaget i andra världskriget och fram till våra dagar. Kriget påverkade naturligtvis  hela nationen på olika sätt och i flera generationer. Många kvinnor miste sina män, söner, bröder och fäder i kriget. Nya vindar blåser från väst och traditioner luckras upp.
Kvällens lagar handlar mycket om kvinnor och kvinnors förhållanden under olika skeden i livet; mor - dotter - relationer; äktenskapsproblem, änkeliv, åldrande och ensamhet.
Titelnovellen handlar om åttioåriga Sono som mist man och två döttrar. Nu går hon lite halvhjärtat med sin väninna till de offentliga badhusen och deltar i äldrecentrets utflykter och övriga aktiviteter. Men hon avsätter alltmera tid åt att sitta på en bänk under ett ginkoträd i tempelträdgården på kvällarna när turistbussarna lämnat området och låta tankarna ströva fritt. Benen känns tyngre och promenaderna har blivit kortare. Hon har uppnått en inre vishet och jämvikt i sitt liv. Timmarna på bänken under kvällshimlen som alltmer antar färgen på ett gyllingägg  blir allt viktigare. Sono är visserligen ganska gammal, men hon har förstått att nya tider  svept in över Japan och att gamla värderingar fått vika för nya. Hon bibehåller en del traditioner samtidigt som hon godtar en del nytt.
Kvällens lagar är en stark debut. Respekten för de japanska traditionerna och den inlevelsefulla skildringen av människorna i novellerna liksom det poetiska språket gör samlingen till en ytterst njutbar läsning

Bananamania

Banana (det namnet har författarinnan valt själv) Yashimoto föddes 1964 som dotter till en filosofiprofessor som var en förebild för många unga radikala i Japan. 
1988 kom romanen Kök ut. Den blev en stor succé såväl nationellt som internationellt och översattes till många språk och filmades. Sedan har Banana Yashimote skrivit ett dussintal romaner och novellsamlingar. De är ofta västerländskt influerade och handlar gärna om ungdomar i storstad.
De innehåller också mycket om mat och kärlek; ensamhet och förlust.
Huvudpersonen i Kök är den unga föräldralösa Mikage Sakuri. Hon har vuxit upp hos  mormor som nu har dött. Yuichi är en ung man som arbetar i en blomsterhandel och som varit god vän med mormor.
Han bor med sin glamorösa mor (som är hans far) som arbetar på en gaybar. De tar sig an Mikage och bjuder henne att bo med dem så länge hon vill. Mikage älskar kök av alla slag. Där känner hon sig trygg och mindre ensam. Hon har turen att få arbeta som assistent åt en mycket framstående kock. 
Många små japanska rätter blandas med maffiga amerikanska rätter. 
Kök tilldrar sig i Tokyo. Banana Yoshimote har rest mycket över hela världen, men det är ändå Japan  hon känner bäst till. Hon är skicklig på att skapa stämningar med vind, dimma, broar, månsken, nattliga gator och träd.
I Kök ingår också novellen Moonlight Shadow på samma tema; ungdom, kärlek, förlust.
Översättning från japanska är gjord av Vibeke Emond. Norstedts förlag. Översättaren har också kommenterat.
Banana Yoshimote blev omedelbart oerhört populär i Japan och en bananamanina utbröt. Det kan man nästan förstå. Boken är skriven med ett personligt  och förtroendefullt tilltal som engagerar. Författaren har ett nära förhållande till sin läsare. Synd att endast denna enda titel översatts till svenska.
Lizard är en novellsamling som kom ut 1993 och översattes till engelska 1995.

Tosa nikki

  

Tosa nikki är en dagbok skriven av en man som hette Ki no. Tsurayuki och som egentligen var mest känd för sina kunskaper om poesi. 935 företog han en femtiofem dagar lång sjöresa från Tosa-provinsen till Kyoto. Dagboken är konstlöst och humoristiskt skriven om det vardagliga livet till sjöss. Den innehåller också tankadikter. Tosa nikki är det första kända exemplet på den i Japan så populära dagbokslitteraturen.

Jag hittade den i museishopen på Nationalmuseet i Tokyo.