Isle of Lewis

Andra delen i Peter Mays Lewis - serie, uppföljaren till Svarthuset, har titeln Lewismannen.  Fin McLeod har slutat vid polisen och sökt sig tillbaka till sina rötter på ön Lewis i Yttre Hebriderna. Där hamnar han omedelbart i ett egendomligt mordfall. En man hittas begravd i en torvmosse, väl bevarad. Spekulationerna börjar genast. Hur länge har mannen legat där? Han har blivit bragt om livet, det är alldeles tydligt. Den lokala polisen George Gunn välkomnar hjälp av den gamle vännen Fin. Tillsammans reder de upp åtskilliga härvor av släktskap, gammal fiendskap, hantering av barnhemsbarn som ingen haft något intresse av, gaelisk kultur gentemot engelsk, motsättningar mellan katoliker och protestanter. Fin möter också sin ungdomskärlek Marsaili, som han slarvade bort i ungdomlig arrogans. Inte desto mindre har de en gemensam son. Marsailis far, Tormod MacDonald, spelar en viktig roll i handlingen. Hans kapitel berättas i jagform. Den gamle mannen har ett dunkelt förflutet och nu håller han på att förlora sig i demensens dimmor. Utredningen leder kors och tvärs på öarna. Miljön beskrivs alldeles utmärkt; vinden, havet, dimman, stränderna, klipporna, buskvegetationen, fiskeredskapen och båtarna. Personskildringen är inte så tokig den heller och själva storyn är väldigt spännande. Svarthuset var jag väldigt förtjust i och Lewismannen gjorde mig inte besviken. Lewispjäserna återstår. Översättare: Charlotte Hjukström. Modernista 2014.

Tolv edsvurna män, typ

Första boken på det nya året. Jag läste febrilt under senare delen av nyårsnatten. Tredje gången boken föll ur mina händer accepterade jag motvilligt att det var dags att sova. Men imorse...
Peter May är en helt ny bekantskap för mig. Men den tänker jag odla.
Svarthuset är till stora delar en kriminalroman. Men den är också en roman om människorna i en isolerad miljö på ön Lewis i Yttre Hebriderna och en man som gör upp med sitt förflutna.
Hav och hed; havssulor och stormfåglar, jagande skyar, månsken, hala obebodda klippor som saknar växtlighet - miljön är underbart beskriven. Man förflyttas dit. Öbefolkningen är lite egen; många har aldrig varit utanför ön; andra har gett sig iväg men kommer tillbaka. Så är det till exempel med polisen från Edinburgh Fin MacLeod. Ett otäckt brott har blivit begånget på ön. Tillvägagångssättet är detsamma som vid ett annat mystiskt mord i Edinburgh. 
Fin har inte varit på Lewis på arton år, men nu står han öga mot öga med det svåra förgångna som han som en ren skyddsmekanism valt att inte minnas. Han måste också möta sina gamla skolkamrater för att förhöra dem om vad de hört, sett och vet. Inte alla uppskattar återseendet.
Den grymma jakten på havssulans andraårsungar har en särskild betydelse i Svarthuset. Det som en gång varit en kamp för brödfödan har nu blivit lyxkonsumtion för att det anses vara så gott. 2000 fågelungar får sätta livet till under den fjortondagarsperiod när tolv män riskerar liv och lem på klippön An Sgeir. Det blir också en sorts mandomsprov för noga utvalda unga män. Fin uppskattade aldrig att vara utvald. Till saken hör att det som händer på An Sgeir alltid förblir en hemlighet. Oss män emellan.
När jag tänker efter finns det inte en enda sympatisk kvinna i boken. De är få och medför ofta någon sorts problem och gör livet surt för männen. En kvinna sår split mellan två män och det gjorde hon redan i skolåldern. Fins gamla hippiemoster tar visserligen hand om honom när föräldrarna dött i en bilolycka, men är inte speciellt kärleksfull. Någons gamla mor har den dåliga smaken att bli förlamad och måste passas upp och förstår inte att dö. Ja, Svarthuset är en mansroman. Men jag uppskattar miljön, spänningen, gaeliskan, folklivsskildringen och psykologin. Omslaget på Svarthuset är kongenialt. Översättningen är gjord av Charlotte Hjukström och förlaget är Modernista.
På  Peter Mays  HEMSIDA kan man läsa mycket; bland annat att svarthuset är första delen i Lewis-trilogin. Del två heter Lewis Man och del tre Chess Men.