Under lysande måne

Tredje delen av Lian Hearns Sagan om klanen Otorio heter Under lysande måne. Den håller måttet med råge. Skruven dras åt, tonen skärps; stridigheterna är många och Otori Takeo härdas och präglas av grymheterna och sveken omkring sig. Han har inte fostrats till krigare och har i grunden ett annat sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vänner som fiender. Men han lär sig. Hans älskade Kaede (kaede betyder för övrigt lönnlöv) faller i fiendefälla. Hon vaktas av en häxa och håller på att förgås av leda och sysslolöshet. Hon börjar leka med ord och formar poem som hon måste gömma i sitt hjärta. Kaede iakttar de små sakerna omkring sig;  fåglarna i trädgården, trädens färgskiftningar och fiskarna i dammen. Varje morgon kommer en gammal man och plockar upp allt skräp och kammar mossan. Kaede iakttar honom bakom en skärm. Ingen annan man får se Kaede än den som tagit henne till fånga. Kaede undkommer till slut genom ett mycket lägligt jordskalv - men till ett pris. Takeo har just slutit ett fördrag med en av sina farligaste fiender och vet inget om vad som hänt Kaede. Båda tänker kämpa för sina rättmätiga arv och varandra. Det mäktiga Släktet som går utanpå alla klaner jagar fortfarande Takeo och önskar hans död. Takeo har värdefulla handlingar rörande Släktet i sin ägo. Svårt medtagen efter alla strider ger han sig av till grottan där han gömt sin hemlighet. Han känner att där väntar honom något annat också och skymtar en gestalt som förefaller bekant...
Lian Hearn (Gillian Rubinstein) är väldigt duktig på att skapa stämningar och måla bilder. Hon är omsorgsfull och noga med detaljerna och det gör att närvarokänslan är stark. Och det är spännande. Författaren väljer inga enkla lösningar eller billiga effekter utan överraskar hela tiden. Kaede och Takeo är ett sympatiskt par som man önskar allt gott. Men Takeo har en profetia hängande över sitt huvud. Den besvärar både honom och läsaren.

På kudde av gräs

Det kostar en del nattsömn, det gör det. 
Andra delen av Sagan om klanen Otori av Lian Hearn har titeln På kudde av gräs. Otori Sigeru har lämnat över stafetten till sin adoptivson Takeo, som nu drivs av sin vilja att hämnas mordet på Sigeru och kärleken till den vackra Kaede. Takeo måste dock lämna Kaede för att Släktet kallar på honom. Släktet är mäktigare än någon klan och Takeo måste lyda. En avskyvärd, förnedrande utbildning vidtar. Takeos största svaghet är hans medkänsla. Den unge man som ska trimma Takeo är också hans rival på mer än ett område. Tillsammans ger de sig ut på ett uppdrag. Allt ställs på sin spets. Takeo avviker. Han vill inte veta av Släktet eller deras metoder mera, trots att han vet att han ständigt löper risken att lönnmördas. Men han tänker återta sitt rättmätiga arv och om möjligt skaffa sig vetskap om Kaedes öde. En mängd olyckliga omständigheter har gjort att hon blivit tvungen att bita i det sura äpplet och åka hem till sin galne far och sina små systrar. Gravid - dessutom. Ett totalt förfall möter henne. Hon beslutar att ta rodret trots faderns envisa motstånd. Hon bryter mot alla regler. Takeo är också ganska okonventionell i sitt sätt att leva. Han tänker ta sig till sin adoptivfaders grav och vila upp sig hos munkarna i klostret Terayama. Under svåra umbäranden tar han sig fram till sitt mål strax innan allt bäddas in i snö och gör alla stigar omöjliga att följa. Många känner igen honom trots att han försöker välja hemliga vägar. De betraktar honom som någon sorts frälsare undan svält, kaos och grymma herrar. Och han inser att hans adoptivfar fått gudomlig status.
Lian Hearns roman är välskriven och fängslande. Det märks att hon är väl förtrogen med japanska seder och bruk. Man vispar téet och ljudet av klädesstampen betyder att hösten kommit. Träkolsbrännarna har portabla ugnar. Och jag gillar hennes  hennes målande naturbeskrivningar av blommor, träd, fåglar, sorlande bäckar, snölandskap, grå moln som ligger lägre än bergen Takeo vandrar omkring i. Nu - raskt över till del tre Under lysande måne.

Över näktergalens golv

Gillian Rubinstein skrev ibland under pseudonymen LIAN HEARN. Så till exempel när hon skrev den världsberömda fantasyserien Sagan om klanen Otori i fem delar.Första delen, Över näktergalens golv, kom ut 2002: på svenska 2003 i översättning av Carla Wiberg på Bonnier Carlsen Bokförlag.
Fantasy har aldrig varit någon favoritgenre även om jag älskade CS Lewis Narnia - serie. Nu har jag i alla fall sträckläst Över näktergalens golv.  Med stor behållning. Romanen är förlagd till ett till större delen fiktivt landskap i Japan och det verkar vara medeltid. Klanerna ligger i strid med varandra; man slåss med svärd och kniv och döden är vida att föredra framför vanära. Unge Tomasu lever i en undanskymd by bland de s. k. gömda,  ett fridsamt folk som ber böner till en osynlig gud i en förbjuden religion. Plötsligt störs lugnet i byn då den grymmaste och makthungrigaste av klanledarna, Iida Sumagu, hemsöker byn med sina krigare och dödar allt i sin väg, bl. a. Tomasus mor och systrar. Tomasu själv räddas av en maskerad man, som sedan adopterar honom och ger honom namnet Otori Takeo. Den maskerade mannen är klanledaren Otori Shigeru och mellan honom och Takeo utvecklas en varm vänskap och samhörighet.  Takeo visar sig ha övernaturligt god hörsel, han är konstnärlig och kan vid behov stiga vid sidan om sig själv och liksom försvinna. Detta visar sig vara ovärderligt i framtida strider. Han får en förnämlig utbildning och förbereder sig för att hämnas sin familjs död. Sigeru har också för avsikt att hämnas sin döde bror. Sigeru och Takeo älskar var sin kvinna, men i deras klass kan man inte gifta sig av kärlek. Man gifter sig politiskt med den familjen kan ha nytta av och utser. Kvinnorna är för övrigt ofta välutbildade inte minst i stridskonst. Någon är till och med klanledare. Men de suckar över männens våldsamma värld. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Den ena lojaliteten är viktigare än den andra. Takeo visar sig tillhöra en sammanslutning av familjer som kallas Släktet vars order går före alla klaners. 
Över näktergalens golv är inte bara spännande utan också sinnligt poetisk och nästan romantisk (ibland). Alla dessa lotusblommor, svärdsliljor, kungsfiskare och svalor. Plommonregnen är en starkt förskönande omskrivning för den klibbigt varma regntiden. Naturligtvis dricks det mycket té. Varje tedrickning inleds med att man beundrar teskålen. Även herrarna.
Lian Hearn har rest mycket i Japan och specialstuderat Honshu. Hon har också läst japanska. Hon födes i England 1942, tog examen i Oxford och flyttade till Australien 1973.
Nu kastar jag mig över andra delen av Sagan om klanen Otori; 
På en kudde av gräs.