Familjedrama

När jag lagt ifrån mig Vi kom över havet var det svårt att hitta något annat att läsa. Efter att förgäves ha plockat runt i läshögarna  styrde jag stegen mot bokhyllan och plockade fram Samuels bok (1981) av författaren och litteraturvetaren Sven Delblanc (1931 - 1992).
Det visade sig vara alldeles rätt. Samuels bok bygger på Delblancs morfars, Axel Nordfälts,  liv. 
Romanen är tung rent innehållsmässigt, men ändå mycket lättillgänglig rent språkligt. Delblanc är en mästare på träffsäkra bilder; ofta ganska elaka sådana. Stilen är aningen gammaltestamentlig, men den passar utmärkt i tid och miljö.
Pastor Samuel Eriksson har efter en tid i Amerika återvänt till Sverige och sitter nu som vikarierande ämbetsbiträde på Gotland i Fardhems, Linde och Lojsta pastorat. Hans amerikanska prästutbildning räcker inte till för en vanlig prästtjänst i Sverige. För det krävs ytterligare studier och det har Samuel inga möjligheter till. I Väse i Värmland sitter hustrun och två barn som måste försörjas. Norska hustrun Cecilia har han träffat på båten hem från Amerika. De bestämmer sig alltför hastigt i förälskelsens yra för att gifta sig med varandra. Ganska snart är de tämligen besvikna båda två. 
Men det är så dags. Året är 1895. Socialismen är på framväxt liksom frikyrkorörelsen. Samuel kommer i kontakt med bådadera. Hans håg står till att läsa och studera. Han är en vek drömmare medan Cecilia står - och måste stå - närmare den krassa verkligheten. Hur skulle barnen annars få mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet.
Inte blir det mycket bättre när Samuel får en tjänst i Värmland och kan flytta hem. Inom kort har de en barnaskara på fem. Fattigdomen är skriande. Samuel måste ideligen förnedra sig och be om förskott, handlån och större lån. Två arv går förlorade genom att familjen har så stora skulder. Mycken orätt vederfars dem av feta präster som är ointresserade av religion och hårda bönder som bara tänker på att samla i ladorna. 
Samuel uppdagar att lärarna tjänar något mera än prästerna och snart slutar han som präst och börjar ett nytt liv som Mäster Samuel. Det säger sig självt att den fridsamme Samuel inte klarar av en bullrig skolklass. Aga vägrar han, trots påstötningar. Vägen bär bara på ett håll: utför. 
Abel, äldste sonen, får tidigt gå ut i tjänst för att dra sitt strå till stacken liksom Elin och den blott 9 - åriga Maria (som blir Delblancs mor). Abel är inte av rätta virket. Han älskar Stagnelius och vill också skriva dikter. Liksom för Samuel är livets villkor för hårda för den veke Abel. Liksom Samuel fadern han sig från verkligheten. Samuel dör även kroppsligen efter en trist slutförvaring år 1918. 
1982 fick Sven Delblanc Nordiska rådets litteraturpris för Samuels bok.
Den fortsättes av Samuels döttrar; Kanaans land och Maria ensam

Detta var min första titel i Topp - 100 - utmaningen! Ännu håller mina nyårslöften (mera lyrik, t. ex.) och utmaningar - hela 13 dagar in på nyåret!

Djävulspakter

Pakten. Min vänskap med Karen Blixen. 1974.

Thorkild Bjørnvigs minnen av de år han odlade en sällsam vänskap med den dubbelt så gamla Karen Blixen 

(1885 - 1962). Han var 32 och hon 64. Han var en författare i blivande och hon världsberömd och omåttligt uppburen. De läste varandras arbeten, samtalade i timmar och lyssnade på musik. Han blev hennes ödmjuke lärjunge och hon blev alltmer despotisk och possesiv.

Karen Blixens humör skiftade mellan värme och kyla; mellan storm och stiltje. Hon levererade uppläxningar den ena dagen och låtsades som ingenting nästa dag.

Thorkild Bjørnvigs arma hustru och lille son stod i skuggan av den stora författarinnan som kunde erbjuda skrivarstuga, lugn och ro och god mat på Rungstedlund. 

Karen Blixen var svartsjuk och drog sig inte för att till exempel läsa Bjørnvigs privata brev.

Karen Blixens stora livstragedi var den syfilis som hennes man Bror Blixen hade smittat henne med. Detta gjorde att hon måste avstå från det liv hon gärna hade velat leva.  (Dessutom levde hon på ostron, druvor och champagne och led troligen av anorexia nervosa.)

När ingen hjälp stod att finna hos Gud sålde hon tidigt sin själ till djävulen mot att allt hon upplevde skulle bli till berättelser, berättar hon för Bjørnvig.

Med Bjørnvig sluter hon sedan en pakt eftersom hon känner att de båda skulle kunna lita på varandra i "en fullständig ömsesidighet av mystisk art och inte kunde störas eller rubbas av något."

Pakten avslöjar onekligen ganska fula sidor hos Karen Blixen. Hon skulle vara den första att skriva under på dem. Hon hade inte för vana att skona sig själv, men frågan är om hon skulle hålla med om alla delar i Pakten. 

Det är ju en partsinlaga, trots allt. 

Jag blir lite beklämd av Pakten. Inte för att Karen Blixen är den hon är utan snarare att Thorkild Bjørnvig är den han är; erbjuder så lite motstånd och är så undfallande och offrar familjen på Blixens altare.

Kanske hade han egna svårigheter att tampas med. Det kan förklara en del.

Sven Delblancs dramatiska inledning - skriven med skräckblandad beundran - hade däremot gärna fått vara mer omfattande. 

Mycket intressant är också Blixen-kännaren Frans Lassons efterskrift rörande tre böcker om Karen Blixen, varav en är just Pakten..

Dessa  böcker skulle ursprungligen varit tre av inalles fem bidrag i en minnesbok om KB; en bok som skulle nyansera den okritiska beundran man hittills ägnat henne .

Medan broderns, Thomas Dinesens, Clara Svendsens (sekreterarens) och Thorkild Bjørnvigs bidrag växte så utgick två andra. Till slut beslöt Frans Lasson att det fick bli tre fristående böcker.

Karen Blixen ligger begravd under ett stort bokträd i parken på Rungstedlund.

Antagligen är hon "ett makalöst vackert skelett". Det var i alla fall det hon hade för avsikt.