"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.
Visar inlägg med etikett En smakbit på söndag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett En smakbit på söndag. Visa alla inlägg
söndag 30 juli 2017
söndag 23 juli 2017
En smakbit på söndag
Från sidan 5 i Den goda jorden i översättning av Sven Rosén.
Etiketter:
Den goda jorden,
En smakbit på söndag,
Pearl Buck,
Sven Rosémn
söndag 9 juli 2017
En smakbit på söndag
" 2 gr blitt, sovit bra.
Rut S ringt, hade mag - sjuka.
Kjell ringt, bytt vatten på lutfisk
skickat med moster Rut till posten, till läkarmisssionen
har varit uppe på vind, lagt in julklappar
Kjell hit.
Kerstin Moström, ringt från lasarettet, Olle sämre,
ville jag skulle gå till Rut S,
tala om, hjälpa henne
ringa, vara hos henne en stund,
svårt, men det har jag gjort,
hjälpt henne.
har lagt in julklappar i julpapper idag,
men jobbat inte så mycket idag.
Tack och hjälp för idag. Gode Gud.
Lördag 16 december 1995. Ur Siri Johanssons dagbok, som hon började skriva 1990 vid 72 års ålder när hennes älskade make Ernfrid dött. Själv dog hon den 28/4 2010 i sviterna efter den stroke hon fick när hon satt och skrev i sin dagbok den 21/4. Yngste sonen Sven Teglund, konstnär, har illustrerat boken med målningar av några av moderns många virkade alster. ensamheten värst är bokens titel.
Rut S ringt, hade mag - sjuka.
Kjell ringt, bytt vatten på lutfisk
skickat med moster Rut till posten, till läkarmisssionen
har varit uppe på vind, lagt in julklappar
Kjell hit.
Kerstin Moström, ringt från lasarettet, Olle sämre,
ville jag skulle gå till Rut S,
tala om, hjälpa henne
ringa, vara hos henne en stund,
svårt, men det har jag gjort,
hjälpt henne.
har lagt in julklappar i julpapper idag,
men jobbat inte så mycket idag.
Tack och hjälp för idag. Gode Gud.
Lördag 16 december 1995. Ur Siri Johanssons dagbok, som hon började skriva 1990 vid 72 års ålder när hennes älskade make Ernfrid dött. Själv dog hon den 28/4 2010 i sviterna efter den stroke hon fick när hon satt och skrev i sin dagbok den 21/4. Yngste sonen Sven Teglund, konstnär, har illustrerat boken med målningar av några av moderns många virkade alster. ensamheten värst är bokens titel.
Etiketter:
Dagbok,
En smakbit på söndag,
ensamheten värst,
Siri Johansson,
Sven Teglund
söndag 2 juli 2017
En smakbit på söndag
"Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästa tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på - händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster - som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Ghadaffi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva?"
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.
Etiketter:
Att återvända,
En smakbit på söndag,
Hisham Matar
söndag 19 oktober 2014
En smakbit på söndag
Astrid Terese vikarierar för Flukten fra virkeligheten den här veckan.
För en gångs skull kom jag ihåg den här söndagsutmaningen medan det fortfarande är söndag så här är några meningar ur boken jag läser just nu:
"Mellan raffinaderierna och centrala Houston glider båten igenom ett nästan becksvart område där det inte finns mycket att se utom vatten och träd. Jay står bredvid sin fru på däcket, följer skuggor med blicken, urskiljer konturerna av mossjok som hänger ner från de gamla vattenekarna som växer i strandbrynet. Han dricker upp sin öl och slänger burken på däcket.
De ska just till att gå in igen när de hör det första skriket..."
För en gångs skull kom jag ihåg den här söndagsutmaningen medan det fortfarande är söndag så här är några meningar ur boken jag läser just nu:
"Mellan raffinaderierna och centrala Houston glider båten igenom ett nästan becksvart område där det inte finns mycket att se utom vatten och träd. Jay står bredvid sin fru på däcket, följer skuggor med blicken, urskiljer konturerna av mossjok som hänger ner från de gamla vattenekarna som växer i strandbrynet. Han dricker upp sin öl och slänger burken på däcket.
De ska just till att gå in igen när de hör det första skriket..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)