Däruppe är det tyst

Gerbrand Bakker är en fantastisk holländsk författare och trädgårdsmästare, född 1962. Två av hans romaner har kommit ut på svenska på Nilsson förlag och i översättning av Per Holmer. Omvägen har jag redan läst och var mycket förtjust. Nu har jag läst debutboken Däruppe är det tyst också. Gerbrand Bakker säger sig ha lärt sig att stryka ner genom att skriva texter till TV - serier. Och det finns inga onödiga ord i hans berättelser. Hans karaktärer är inga pratmakare utan snarare tystlåtna enstöringar. Helmer van Wonderen lär en känna genom det han gör. Helmer var bara 18 när hans tvillingbror Henk omkom i en bilolycka. Bilen framfördes av Henks flickvän Riet. Helmer känner sig decimerad utan brodern. Henk var sin fars son och förväntades ta över jordbruket. Helmer läser nederländsk språk - och litteraturvetenskap i Amsterdam, men beordras nu hem av fadern, som aldrig förstått sig på sonens studier. Helmer protesterar inte, men har definitivt ett horn i sidan till fadern, som nu är gammal och sängliggande och måste ha hjälp med allt. Helmer har burit upp fadern på ovanvåningen. Han möblerar om och målar om på bottenvåningen och blir som 57 - åring äntligen lite självständig. Riet tar plötsligt kontakt igen. Helmer har alltid undrat om det var honom eller Henk hon egentligen var intresserad av. Bakker beskriver landskapet och gården väldigt tydligt. Läsaren är där. Blåkråkan i trädet utanför faderns hus siar om död; de båda åsnorna ses ständigt vid varandras sida, hönsen, korna och de tjugo fåren kräver sin skötsel. Helmer ser till allt och alla. Men - hur blir det i fortsättningen? Ja, det kan en fundera över medan en otåligt väntar på nästa bok av Gerbrand Bakker.

Omvägen

Nilsson förlag

Det var gåsen på omslaget som fick mig att ta tag i Omvägen av Gerbrand Bakker. När jag sedan förstod att det rörde sig om en holländsk författare och Nilssons förlag och att Per Holmer översatt blev det ännu bättre. Omvägen handlar om en medelålders akademiker som brådstörtat och i hemlighet flyttar hemifrån Amsterdam och hyr ett gammalt hus i en avlägsen dal i Wales. En förstår att hon arbetar med en avhandling om Emily Dickinson. Ibland när hon blir tvungen att uppge ett namn kallar hon sig Emilie. Läsaren fastnar direkt i kvinnans iordningställande av gården och då i synnerhet i trädgårdsarbetet. Hon har tagit en liten släpkärra med sig och den får hon mycken användning för. Det hela är väldigt rart och trevligt, men det infinner sig tidigt stråk av svärta. Liksom i förbigående får en små pusselbitar till hennes förflutna och utan att en riktigt vet hur det gick till har en gjort sig en bild av Emilie i Amsterdam. Nu uppenbarar sig den lätt vindögde ynglingen Bradwen, som är förunderligt hemtam i huset. Han utför en del praktiskt arbete åt Emilie som trots att hon fått veta att hon inte kan bo kvar ändå fortsätter med sitt trädgårdsarbete. En avlägsen släkting till änkan Evans som ägde huset har dykt upp. Emilie är egendomligt oberörd av beskedet. Emilie tycker att det står en odör av kärring i huset. Ynglingen förstår inte vad hon menar. Jag tror att det är något helt annat hon fått vittring på. Omvägen är en spännande roman fram till sista sidan. Språket är väldigt fint. Beskrivningen av landskapet med dess djur, berg och dalar tilltalar mig. Språket passar väl ihop med det vemodiga innehållet; men humor saknas inte. Slutet överraskar.
Gerbrand Bakker har skrivit två romaner tidigare, men det tycks endast vara Däruppe är det tyst som också är översatt till svenska.