Simmarna

Simmarna av Julie Otsuka inleds med en skildring av ett gäng som simmar i en underjordisk simhall. Det råder ordning och reda. Alla har sina bestämda banor och rutiner; alla vet lite om varandra och de noterar om någon uteblir. Alla behöver läka på det ena eller det andra sättet. I simbassängen lämnar de sina bekymmer på land. En dag upptäcks en mystisk spricka i bassängen. Alla - inklusive badhuspersonalen - blir förfärade och så småningom ger klustret av oförklarliga sprickor upphov till  konsekvenser för alla inblandade. Alice, en pensionerad laboratorieassistent, är lätt dement och kan glömma allt möjligt. Men när hon kommer ner i vattnet vet hon exakt vad hon ska göra. Det är henne en följer i några kapitel framöver och berättarperspektivet byts från ett "vi" till tredje person. En får exempel på vad Alice glömt och vad Alice minns. Det finns naturligtvis ingen logik i det. Men hon minns när mödrar och barn bussades ut i öknen vid krigsutbrottet eftersom fadern var japan. Hon minns när barnen föddes och första dottern som dog. En dotter, ett du, kommer in i berättelsen. Det är hjärtskärande att följa Alices väg mot Bellavista, ett privatägt minnesboende som erbjuder en långsiktig lösning. Dit minnesteam blir din andra familj, men Alice längtar efter att vara med "sina egna". Alice har vårdat sin mor sju dagar i veckan i fyra år. Alices egen dotter besöker henne sällan och har alltid bråttom.  Den som har pengar kan få ett ljust rum med naturutsikt vilket betyder minskad förlust av vit hjärnsubstans. Alice har inte Alzheimers; hon har FTD, frontallobsdemens. Den gröna gräsmattan utanför Bellavista får Alice att tänka på Kyotos vackra trädgårdar. Jag tycker mig se en parallell mellan klustersprickorna i bassängen och det som händer i Alices hjärna. Och jag gillar språket. Skildringen av Alices hjälplösa långsamma sjunkande ner i glömskan är sorglig att läsa om även om det då och då tillfälligt stannar upp i platåer vet man att slaget är förlorat. Jag tyckte mycket om boken. Kunde ha strukit under åtskilliga meningar  men boken var inte min.

Titel: Simmarna

Författare: Julie Otsuka

Översättare: Helena Fagertun

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 173

Fortsättningen på början

När kejsaren var gudomlig (2002) av Julie Otsuka fortsätter där Vi kom över havet (2011) slutade. Trots att den kom först. Det är februari 1942, tre månader efter den japanska attacken mot Pearl Harbor 7 december 1941. Vi följer en japansk familj i Berkeley i Kalifornien bestående av far, mor, en flicka och en liten pojke. Fadern hämtas i badrock och tofflor av FBI ganska omedelbart efter attacken och nu har det kommit evakueringsorder för resten av familjen. De har bott länge i USA, men helt plötsligt är de fienden. Modern fungerar som en robot och gör vad som måste göras. Den lilla kycklingen, papegojan och den gamla halvblinda Vit Hund måste åtgärdas. Husdjur får inte följa med. Mor och barn fraktas med tåg långt ut i öknen i Utah. En och annan tegelsten hittar vägen genom tågfönstren. Det är varmt och trångt; sysslolösheten och bristen på eget utrymme är enerverande. Pojken drömmer om sin stilige far som betyder allt för honom. De kan utväxla brev, men allt kan ju inte sägas. Julie Otsuka är sparsam i sin berättarteknik. Det är stramt och återhållsamt även när det hon berättar är explosiv vara. Det känner vi ju igen ifrån Vi kom över havet. Likaså berättelsens kör av röster. Efter tre år och fem månader får familjen komma tillbaka till sitt hus. Omgivningens reaktioner - eller brist på reaktion - är svår att hantera. En vacker dag kommer fadern. Men pojken känner inte igen sin far i den skallige, krokige mannen som kommer emot dem. Familjen kommer att bli helt beroende av modern, som är ett under av styrka och mod. Och i fortsättningen brer hon jordnötssmör och sylt på barnens matsäckssmörgåsar. Hon har valt en gång för alla.
När kejsaren var gudomlig är en fin roman, inte tu tal om saken. Men Vi kom över havet är så mycket bättre.

Picture brides

Julie Otsukas bok Vi kom över havet handlar om en ganska okänd del av amerikansk historia.
Den bygger på levnadshistorier och historiska källor.  Författarinnans egna morföräldrar upplevde förflyttningen av invandrade japaner i USA efter Pearl Harbour.
Kom, japanska! är rubriken på första kapitlet i Vi kom över havet. Japanska kvinnor lockades på 1920 - talet till USA med fotografier och smickrande uppgifter om japanska män som redan utvandrat och som önskade japanska fruar. De reser iväg fyllda av förhoppningar om att slippa det slitsamma arbetet på risfälten. Men de möts på den amerikanska västkusten av män som inte motsvarar varken bilder eller beskrivningar och som behandlar dem brutalt och låter dem arbeta hårt på frukt- och grönsaksodlingar under långa arbetsdagar för att seda ta itu med sysslorna i hemmet under kvällar och nätter. De barn som föds möter samma hårda villkor. Kvinnor som anställts av amerikanska familjer blir mycket populära för sitt hårda arbete och för sitt diskreta sätt. Barnen går i skolan och tvingar sina mammor att lära sig språket. 
Vi kom över havet är en kollektiv roman. Den berättas i vi - form och på ett rytmiskt språk som det tar en stund att komma in i.

1941 när Japan bombar Pearl Harbour gror  osäkerhet och misstänksamhet i samhället. Japanerna ses som presumptiva förrädare och eventuella spioner med vapengömmor. Ryktet går; medierna hänger på. Det är mycket skickligt skildrat. Obehaget växer även hos läsaren. Slutligen meddelar presidenten att japanerna ska flyttas längre inåt landet. Det är inte hälsosamt för USA att ha dem nära kusten.
De förses med identifieringslappar och flyttas iväg. Här associerar man till andra förflyttningar av folkgrupper. Riktigt otäckt. Japanerna säljer och ger bort och ger sig tyst iväg. En buddhist förväntas inte fästa sig alltför mycket vid jordiska ting. Några räknar med att komma tillbaka - andra inte. 
Sedan kommer plundrarna.
Så småningom börjar de amerikanska barnen sakna sina skolkamrater. Allmänheten har nyktrat till och börjar fråga sig vad som hände. De kräver svar av myndigheterna. Tvingades japanerna iväg ut i öknen?
Men tiden går och glömskan brer ut sig. 
Julie Otsuka skildrar rent sociologiskt ett allmängiltigt händelseförlopp; en generell gruppmekanism samtidigt som hon riktar ljuset mot en specifik tid.
I historieböckerna tar däremot inte denna tid och dessa händelser någon plats. 
Julie Otsuka har med rätta blivit mycket uppmärksammad och prisbelönt för 
Vi kom över havet. Det är en riktigt bra bok som borde läsas i skolorna.

Översättar: Ulla Roseen
Albert Bonniers Förlag

Julie Otsukas första bok , When the Emperor was devine behandlar japanernas tid i interneringslägren.
Den kommer på svenska i april 2014

Julie Otsukas HEMSIDA