I det förflutnas grepp

I det förflutnas grepp av Julie Parsons har också den pensionerade, sympatiske polisen Michael McLoughlin som huvudperson. Den engelska titeln är I saw you och båda titlarna kan sägas vara relevanta. McLoughlin har svårt att glömma det tio år gamla fallet med en ung flicka som mördades och hennes sörjande mor, Margaret. På nytt möter han en kvinna som sörjer en dotter som har hittats drunknad. Alla kallar det självmord - utom modern. McLoughlin tar sig motvilligt an fallet. Margaret har återvänt till Irland för att en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Jag gillar Parsons sätt att lägga in andningspauser. Hon låter McLoughlin stanna till och överblicka läget. Hon beskriver både stadsmiljöer och mera lantliga platser. Kanske är växlingarna mellan tidsplanen lite väl snabba. Det uppstår en viss röra ibland. Men jag tyckte ändå om romanen. Den har dock långt kvar till författarens senaste titel En sista söndag som var riktigt, riktigt bra. Men så tog det också tio år att skriva den.

En sista söndag

Jag har alltid gillat Julie Parsons kriminalromaner. Nu är det tio år sedan hon kom med något nytt. En sista söndag (The Therapy House) heter hennes senaste bok. Den fick The Irish Book Reward. En sista söndag inleds med att en pensionerad domare , John Hegarty, mördas med ett nackskott. Någon skjuter honom med hans fars pistol. Någon mosar också hans ansikte till oigenkännlighet. Den pensionerade poliskommissarien Michael McLoughlin bor granne med domaren och blir på olika sätt indragen i händelserna. Han har också tänkt söka upp den som sköt hans far, som också var polis. McLoughlin har lokaliserat gärningsmannen till Italien och det är där han befinner sig när han kallas hem för domarmordet. Domarens lilla hund Ferdie tyr sig instinktivt till McLoughlin, som är en av naturen vänlig och empatisk man utan alkoholproblem och trasiga äktenskap. Hans bostad är nyligen inköpt och han har inga problem att bekanta sig med omgivningen. I bakgrunden finns de gamla irländska stridigheterna. Alla har klart för sig vem som hörde vart. Samuel Donoghue är en mystisk, lite skrämmande man som domaren har hållit under armarna. Ingen vet riktigt varför. Han ser, hör och vet mer än folk tror. Elizabeth Fannin är en vacker terapeut som hyr in sig i McLoughlins källare. Familjen Hegartys historia visar sig vara en helt annan än den som den vackra ytan tyder på. Julie Parsons stil är livlig och kraftfullt engagerande. En är med från första stund. Och en är fast från första stund. 
Polaris förlag 2018. Översättare: Lars Ahlström

En smakebit på søndag

"Det var en söndag som domare John Hegarty dog. Söndagen den 7 juli 2013 för att vara exakt. Det var varmt. Senare på dagen skulle temperaturen komma upp i tjugosex grader, men redan klockan nio på morgonen när domaren drog ifrån gardinerna i sitt sovrum sken solen från en molnfri himmel och han kunde känna värmen stråla från den. Domaren behövde urinera. Han stod vid toaletten. Han väntade, urinen var en ynklig stråle svagt färgad av blod. Den var smärtsam. Hans åtta år yngre bror Liam hade sagt till honom att gå till doktorn. Det rådet struntade han i. Han blev färdig, spolade och gick bort till handfatet för att tvätta händerna. Han tittade på sig själv i badrumsspegeln. Han såg inte illa ut för en man som närmade sig de åttio. Han hade tappat håret, men det hade ju de flesta. Han hade inte lagt på sig mycket vikt, till skillnad från många andra. Han hade fortfarande sina egna tänder, tja, de som syntes. Han var klar i skallen, när det gällde vissa saker i alla fall. Om han blev tillfrågad kunde han citera långa stycken ur sina gamla juridikböcker, ordagrant."

Från sidan 9 i En sista söndag av Julie Parsons.

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten handhar läsutmaningen En smakebit på søndag varannan söndag. Vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR