Kvinnan i sanden

Kobo Abe (1924 - 1993) föddes i Tokyo och var läkare innan han blev författare. Kvinnan i sanden kom på japanska 1962 och översattes till svenska 1982 av Irmelin Fritzell och Keiko Kockum. En märklig berättelse om en lärare som ger sig ut till havet för att ägna sig åt sitt stora intresse som är att studera insekter. När han ber om logi för natten leds han iväg till ett litet hus som ligger i en sandgrop och som endast bebos av en enda kvinna. Långsamt går det upp för honom att han är satt i en sorts arbetsläger övervakat av ett brandtorn. Om inte mannen och kvinnan skyfflar sand varje dag begravs deras hus av sanden som ständigt är i rörelse dag som natt. Sanden tas om hand av byborna som håller honom fången. Man förstår inte riktigt om kvinnan känner sig som en fånge eller inte. Mannen umgås ständigt med flyktplaner. Han studerar sanden; han tänker på sitt liv sådant det varit och som det blivit. Arbetet i sig har inget värde; arbetes mål är arbete.  Kvinnan i sanden är en modernistisk roman som blandar realism och surrealism. Jag ser den också som en allegori om människans sätt att leva. Kobo Abe är en föregångare till Haruki Murakami. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe tyckte så här: "Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe." Romanen filmatiserades 1964 som Suna no onna Kvinnan i sanden av regissören Hiroshi Tosogahara. Jag läste fascinerad Kvinnan i sanden. Ibland hade jag en känsla av att något gick mig förbi. Förmodligen läser jag någon av hans övriga romaner också. Kvinnan i sanden dröjer sig kvar efter avslutad läsning.