Sniglar och snö

Agneta Pleijel har kommit fram till tredje och sista delen i sin självbiografiska romansvit om tre delar. Åtminstone är hon framme i nutid. Sniglar och snö är titeln. Hon berättar nu om åren som journalist, kritiker, författare, dramatiker, chefredaktör för Aftonbladets kultursida, rektor för Dramatiska institutet, resor, relationen med L som inte vill bli far men som i alla fall blir pappa till dottern Lina. De lever trots allt samman några år dock utan någon entusiasm från någondera hållet. Hon skriver om sina andliga föräldrar, chefredaktören på Aftonbladet Karl Vennberg och författaren Birgitta Trotzig. Hon arbetar hårt och tar det mesta ansvaret i hemmet och för dottern. Hon tycker inte själv att hon varit någon bra mamma. Och det tyckte nog inte dottern heller. I mogen ålder är förhållandet dem emellan gott. Agneta Pleijel berättar om sin osäkerhet och känsla av att inte duga. Hon berättar i första och tredje person och det fungerar bra. " Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med." Sanningen och uppriktigheten är viktig för henne och hon väjer inte för det svåra. Samtidigt kommer hon inte för nära. Hon tycker inte att hennes liv varit så märkvärdigt men det kan en ju inte hålla med henne om. Alla dessa spännande människor hon mött och samarbetat med; alla resor hon gjort. Agneta Pleijel har medlen att berätta om det som kan vara svårt att formulera. Och hon är modig. Inte minst när hon berättar om sitt livs stora kärlek, den elva år yngre polske Maceij Zaremba. Först, strax innan deras bröllop, meddelar han att han väntar barn med en kvinna i Polen. Några år senare berättar han att han även älskar en annan och yngre kvinna. Då rämnar hennes tillvaro. Men hon respekterar honom och han henne. Och de är uppriktiga mot varandra hela tiden. "Först när man har skrivit ner vad man upplevt tycks det bli verkligt på allvar. Det är min erfarenhet efter ett liv av skrivande." Medan jag läser hör jag Agneta Pleijels speciella röst. Och det känns som hon hon berättar bara för mig. Jag tror att jag vill läsa om de två första delarna Spådomen från 2015 och Doften av en man från 2017. Agneta Pleijel är en fantastisk författare.

Titel: Sniglar och snö

Författare: Agneta Pleijel

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2023

Antal sidor: 356 sidor

Dubbelporträtt

Agneta Pleijels senaste roman, Dubbelporträtt, handlar om konstnären Oskar Kokoschka och Agatha Christie, född Miller. Agatha Christie ska fylla 80 och hennes barnbarn Mathew och maken, Max, vill att Kokoschka, 83,  ska måla ett porträtt av henne. Han är tveksam till att måla ett porträtt av underhållningsförfattaren, men

hans kloka hustru, Olda, påpekar att de behöver pengarna. Agatha Christie är ganska motvillig hon också, men hur det nu är sätter de igång. Sex sittningar ska det bli. Han pratar, röker och dricker whisky och uppmanar Agatha att prata också och att inte sitta stilla. Ett konstverk bygger på samarbete, säger Kokoschka. En vacker dag berättar hon den sorgliga historien om sitt första äktenskap med den stilige översten Archie Christie. De fick dottern Rosalind som de försummade båda två. I och med äktenskapet med den 15 år yngre arkeologen Max Mallowan fick Agatha Christie ett mångårigt och lyckligt äktenskap. Hon reste med honom på utgrävningar, som hon förmodligen också bekostade. Men hon var road och fotograferade och tyckte att arkeologi och att skriva detektivromaner hörde ihop. Agneta Pleijel skissar på sitt impressionistiska sätt och läsaren pusslar. Språket är fint; meningarna är ofta ganska kort. Och hon är duktig på att dra fram det mest kännetecknande för en människa. "Romanen som haiku", säger Yukiko Duke. Många kända namn rör sig i den här tiden. Satirikern Adolf Loos, konstnären Karl Kraus och tonsättaren Gustav Mahler vars musik de alltid lyssnade till. Tonsättarens hustru Alma for fram som en gräsbrand över tidens män. Kokoschka hade också haft en affär med henne. Det var en oro  tiden; människor reste och flyttade på sig. Om inget annan så var de på flykt undan kriget. Mathew och Max blir väldigt nöjda med porträttet; Agatha själv tycker att hennes näsa är för stor. Kokoschka och Agatha Christie skiljs åt när porträttet är klart, men de tänker alltid att de ska ses. Under tiden skriver de brev.  Agnetha Pleijel har själv läst in sin roman och jag tycker att hennes sätt att läsa passar väldigt bra med innehållet i romanen, de två skrovliga personligheterna och en viss kärv skämtsamhet.

Titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel

Förlag:Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 203

Vindspejare

Agneta Pleijels debutroman, Vindspejare, kom ut 1978. Hon berättar om hur hon börjar skriva en bit för varje dag tills det börjar gå av sig själv. Hon reser till Paris och skriver där och hon åker också till Java och skriver där. Vindspejare är en roman om hennes släkt och den utspelas till stora delar i Indonesien, eller Nederländska Indien som det hette då. Berättelsen är en blandning av fakta och fiktion, drömmar och minnen. Kronologin är uppbruten. Vissa händelser går inte att belägga och då får fiktionen fylla i. Abel och Oskar är bröder. De är väldigt olika. Oskar är den som vill komma  sig upp i världen. Abel vill måla. Oskar reser ut i världen och hamnar på Java dit han också lockar Abel. Abel är förlovad med Estrid som får stanna hemma och vänta och vänta. Abel möter den vackra Lientje, som är kontorist på Oskars mäklarfirma. Hon blir mormor till berättarjaget och Abel morfar. Si kallas berättarjagets mor; uppvuxen i Surabaya. Hon och dottern åker tillbaka till Java efter många år och finner sig vara ägare till inte mindre än fem hus varav ett är morfars och mormors hus. Si förvånar sin dotter genom att plötsligt fråga efter avräkningen på 54 års hyresintäkter. Men det finns inte många rupier att hämta. Förvaltaren har fört ett utsvävande liv. Vindspejare är en livfull, färgrik och sinnlig roman som är svår att göra rättvisa åt. Flera i den tidigare släkten får sina öden dokumenterade. Vindspejare berättar också en del av Indonesiens historia med holländska kolonisatörer, revolution och rysk ockupation. Agneta Pleijel har fått många priser; bl. a. Lagerlöfpriset och Övralidspriset.

En smakebit på søndag

På söndagarna bjuder vi varandra en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Den här söndagen är det Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i tyglarna.

"Mitt första minne, som kanske bara är påhittat, är av de två hästarna, som min morfar ägde, Brunte och Fuxen. De står tätt invid varadra vid muren som skiljer Skogen från Lagårdsbacken, med mularna hängande över grinden. Framför dem står jag, en mycket liten flicka i - gul? - bomullsklänning.Jag är rädd. Det hela kan mycket väl vara påhittat. Jag har beslutat att skriva ett stycke varje dag tidigt på morgonen innan jag börjar med något annat. Det är augusti. Vattnet nedanför fönstret är oroligt och djupt blått. Det räcker för idag.
Andra dagen. En sommar, mycket senare, hade mina morföräldrar en finsk, mager kvinna i köket, hon var nästan döv. Hon kunde läsa på läpparna. När hon upptäckte att min unga moster lät mig röka turkiska cigaretter - märket Istambul - i skogen och ibland närmare köket, ville hon ställa sig in och bjöd mig på Camel vid diskbänken. De var alldeles för starka, jag hostade och ville inte ha, hon blev ledsen. Jag var nio år. Jag bevarar minnet av henne insvept i en viss tragik. Vem var hon, varför var det så viktigt att ställa sig in hos barnet som var jag?"

Från sidan 7 i Vindspejare av Agneta Pleijel. 
Fler smakebitar HÄR

Doften av en man

Agneta Pleijels nya roman, Doften av en man, en fortsättning på Spådomen, bygger på minnen av den unga kvinna som från 60-talet och 20 år framåt var hon. Hon flyttar från Lund till Göteborg till en liten lägenhet i Haga och lever studentliv. Hon lyckas bra med sina studier. Över huvud taget är hon angelägen om att prestera på olika områden, inte minst kärlekens. Hon är ganska ensam. Den enda verkliga vännen, Nanna, har hon lämnat i Lund. Agneta Pleijel berättar om sig i tredje person, men lägger då och då in kommentarer i första person. Jag imponeras av att hon minns så mycket. Mycket har hög igenkänningsfaktor. Hon möter kända författare och kulturpersonligheter, hon deltar i diskussioner och skriver artiklar. "Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd om en man", skriver hon. Efter åtta år flyttar hon till Stockholm och börjar arbeta på Aftonbladets kultursida under Karl Vennberg. Han blir en mycket god vän och kanske något av en fadersgestalt för henne. Föräldrarnas turbulenta förhållande är en börda för alla tre döttrarna, men särskilt för den äldsta, Agneta, som efter skilsmässan får ta emot moderns förtvivlade sorg. Hon älskar sin pappa och längtar efter att bli sedd av honom, men hon känner det som ett förräderi mot mamman. Agneta vill skriva, men det ligger som en hinna mellan henne och orden.  "Skriva pågår oavbrutet", skriver hon. En skriver i huvudet. "Så mycket förstår hon , att språk är beröring, förbindelse och trafik." Hon läser fantastiska författare - till exempel Den femte sanningen av Doris Lessing - och blir alldeles upplyft. I tio år lever hon ihop med en intressant man som hon kallar L. De har det bra ihop, men han är inte nöjd med hennes kropp (!). Hon är förälskad och vill ha barn, men det vill inte han. Hon blir gravid och L vill abort, men då griper Karl Vennberg in och övertygar Agneta om att hon bör föda barnet. Det ångrar hon inte. Knappast L heller. Författaren skriver rakt och öppet även om känsliga saker. Många fina formuleringar åker in i citatboken. Agneta är en mycket känslig kvinna, men hon ger ett  intryck av att vara stark. Doften av en man är en roman att älska och slutar med orden "Skriva är att leva för att komma hem".

Spansk radioföljetong

Idag läser Agneta Pleijel näst sista avsnittet av sin självbiografiska roman Spådomen. En flickas memoarer. Jag uppfattar den på ett helt annat och bättre sätt nu än när jag läste den. Agneta Pleijel tillför något med sin röst och sitt sätt att läsa. Ny radioföljetong:

Tomas von Brömssen läser Världen av Juan José Millás med start den 9 juni. Världen är en klassisk barndomsskildring från Franco - tidens och 50 - talets Spanien. Pojken bor i de fattiga utkanterna av Madrid. Citat från Wikipedia:
"I sitt omfattande, till största delen psykologiska och introspektiva, författarskap har han (Millas) skapat en egen litterär genre, articuento, där vardagliga händelser förvandlas till fantastifulla berättelser som får läsaren att se verkligheten på ett mer kritiskt sätt." Det låter spännande och jag tror att Tomas von Brömssen är alldeles rätt uppläsare.

Millás ansluter sig till Prousts tanke att författare blir man först när man ger upp sitt liv, en tanke som ges följande vackra formulering: ”Det kan hända att vi upptäcker litteraturen samtidigt som vi dör.” 

Ny radioföljetong

Imorgon börjar en ny radioföljetong. Agneta Pleijel läser själv sin roman  SPÅDOMEN. En flickas memoarer är undertiteln. Jag tyckte bl. a. att det var en klok bok om vuxenblivande när jag läste den. Se mer HÄR! Agneta Pleijel själv säger att hon skrev sig fram till sina barndomsminnen; dem som hon inte fick fram på terapeutens soffa. Det ska bli intressant att höra hennes egen uppläsning. Kan tänka mig att det tillför något extra.

Spådomen

Nu har Agneta Pleijel skrivit sig igenom släkten och kommit fram till sin egen historia. Född på 40 - talet växte hon upp i familj med två yngre systrar, en pappa som var matematikprofessor och en mamma som var musiker och hemmafru. Äktenskapet blev med tiden tämligen olyckligt. Pappa tog av sig ringen och teg. Mamma pratade desto mer. Hon hamnade på egen begäran på psykiatrisk klinik. Agneta var olycklig över föräldrarnas belägenhet, men kunde inte ta parti för någon utav dem. Denna konflikt blir ett centralt tema i hennes författarskap. I romanen Spådomen. En flickas memoarer skildrar hon familjens många flyttar, skolbytena, mobbningen, vännerna, och sedermera det fria livet i Lund. Med lätt och varsam hand skildras barnet som växer upp till en ung flicka och kvinna på tjugo är och hur hon prövar sig fram i livet; ömsom ganska styv i korken; ömsom osäker intill självutplåning. Hur får man kroppen och själen att hänga ihop? Hon läser, hon är besatt av film och teater. Det hon önskade sig som ung var tre saker: Att bli fri, skriva och få orgasm. Det är genom att skriva som man kan börja minnas, säger Agneta Pleijel. På analyssoffan i trettioårsåldern mindes hon inte de barndomsminnen som senare dyker upp under skrivandet. En klok bok om vuxenblivandet.Och minnen.

En annan vinter i Stockholm

Under hemresan från ett isigt, snöigt Stockholm hade jag som mycket lämplig reslektyr En vinter i Stockholm av Agneta Pleijel. Det var helt underbart att krypa in i en varm kupé (som skulle varit tyst men inte var det) och försjunka i Agneta Pleijels vemodigt vackra roman från 1997.
En man meddelar sin hustru att han funnit en annan kvinna som han också älskar. Han tänker inte överge hustrun. Han kommer och går som det passar honom och hustrun har till en början inte kraft att be honom gå för gott.
Hon minns och skriver. Filen kallar hon hundra dagar. Samtidigt som hon berättar sin egen smärtsamma historia berättar hon också föräldrarnas och om sin egen och systerns uppväxt. Modern och fadern har levt åtskilda sedan många år och fadern har gift om sig. Faderns passion var fysiken; moderns musiken.
Kvinnan träffar en annan man, en serb vid namn Emm, som är gift och inte tänker sig någon skilsmässa. Hon funderar mycket över män; försöker förstå dem och vad det är de söker hos en kvinna. När hon försöker tala allvar med Emm svarar han att hon är vacker. När hon blir irriterad säger han att hon är vacker och intelligent. Ingen bra metod. 
Agneta Pleijel säger som vanligt så mycket klokt och insiktsfullt med ett pregnant och vackert språk.

Litteratur för amatörer

Agneta Pleijel har skrivit om litteratur i nära nog 50 år. 
I Litteratur för amatörer väljer hon bland sina artiklar, dagsrecensioner, föredrag, intervjuer och essäer främst om svenska författarskap. 
Urvalet speglar personliga preferenser. Så har till exempel  Birgitta Trotzig och Tomas Tranströmer betytt extra mycket för henne och får också större utrymme.
"Litteraturen har varit en vägvisare i konsten att leva", säger Agneta Pleijel. "Och det är väl vad man ska ha litteraturen till?"
Amatör betyder ju inte bara dilettant utan också älskare. Och Agneta Pleijels läsesätt är amatöristikst, barnsligt enligt henne själv i förordet där hon kort berättar sin läs- och skrivhistoria.
Hon ser sig mer som litteraturtolkare än kritiker. Vi tolkar oavbrutet tillvaron och att tolka och samtala om litteratur är något intimt. Man blottställer sig själv. Litteratur för amatörer blir något av en självbiografi via läst litteratur.  Agneta Pleijel vill gärna se boken som ett samtal med andra läsare om litteratur och vad den betyder.
Agneta Pleijel har också skrivit många fina romaner, t. ex. Vindspejare, 
Lord Nevermore, En vinter i Stockholm och Drottningens chirurg; lyrik t. ex. Mostrarna och andra dikter samt dramatik.
Hon har också varit ordförande i Svenska PEN - klubben och professor i dramatik vid Dramatiska Institutet.
Omslagsbilden är gjord av Stina Wirsén