Varför inte en gul bok till påsk?

Jag hittade Erik Lindegrens essä- och recensionssamling Tangenter i hyllan. Den lyste starkt och bestämt gul. En riktig påskbok! Och varför inte? Essän är en mycket trevlig genre helt i min smak. Den förenar nytta med nöje. Det ska en essä göra säger Virginia Woolf i essän som handlar om Virginia Woolf som essäist. Framför allt ska essän roa. Jag tror att Woolf och Lindegren är lite samma andas barn.
En essä handlar om Malte Laurids Brigge av denne - för mig - så obegriplige Rilke. Desto intressantare. Gunnar Ekelöf kallas en modern mystiker och Stravinskij jämförs med Picasso inom måleriet och Eliot inom litteraturen. Rabbe Enckells program om att all produktivitet rör sig om de skärpta sinnenas glädje är i lika hög grad en målares credo som en diktares. En sträv Matisse, tycker Lindegren.

Simone och fjärilen

Thomas Nydahl skrev 1995 en roman om Simone Weil (1909 - 1943) med titeln
Simone och fjärilen. Det är en lättläst, skissartad bok om en märklig kvinna så stark i anden och så svag och bräcklig kroppsligt. Hennes jordiska lekamen besvärade henne; hon hade svårt att äta och förträngde framgångsrikt sin sexualitet. Hennes ursprung var judiskt, men familjen var agnostiker. Simone Weil blev religiös mystiker och hade vissa likheter med Mäster Eckhart och Johannes av Korset. Hon hade starka politiska åsikter, men hon tillhörde aldrig något parti och ville stå helt fri för att kunna strida för de egna åsikterna.

Trots sin svåra migrän arbetade hon ett par år på fabrik av ren solidaritet med arbetarna. Hon kunde inte förstå att de bara teg och led och aldrig gjorde uppror. Hon deltog i spanska inbördeskriget. Eftersom hon var vapenvägrare och dessutom såg väldigt illa fick hon tjänstgöra i köket.
Simone och fjärilen är skriven som en fiktiv dagbok. De biografiska uppgifterna stämmer i stort sett och de platser hon bodde på eller besökte är verkliga.
Simone Weils efterlämnade litterära kvarlåtenskap är omfattande, särskilt med tanke på att hon bara blev 34 år. Några titlar: Att slå rot, Personen och det heliga, Tyngden och nåden, en meditation över Fader Vår och en essä om Iliaden.
Simone Weil dog av lungtuberkulos och - svält.

Många har intresserat sig för och skrivit om den helgonlika, självförbrännande Simone Weil.
Bl. a. har svenska Catharina Stenqvist skrivit en doktorsavhandling, Simone Weil: om livets tragik - och dess skönhet som kom ut 1984. I Kan kvinnor tänka?: en undersökning av det kvinnliga tänkandets villkor, 2002, av Tuva Korsström finns en essä om Simone Weil.

Den här dikten av den walesiske poeten och prästen George Herbert, 1593 - 1633, betydde mycket för Simone Weil

Ode till SJ och Veolia efter genomförd resa

Förvirrad breder banväxlaren
sin sömn över en höst utan snö,
över en tveksam, mjuk vår.
Alla dessa dungrå dagar
blandas mörker eller längtan,
flammar vid den milda vinterns sidospår
sanningens snabbt slocknande ljus.

Bo Carpelan har tänkt sig en yttre och/eller en inre verklighet. Stryk det som ej önskas.
De mänskliga godsfinkorna står på sina stickspår tills Gud, den store banväxlaren, finner för gott att besluta något annat. Allt medan skymningen faller.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

Orent smör för tjänstefolk eller Det ligger ett helt språk i solfjädern

Det finns inga porträtt av Cleone Elizabeth Knox f. 12 maj 1744 eftersom Castle Kearney i Down i Irland brann ner 1808. Däremot finns En ung societetsflickas dagbok. Året 764-1765. utgiven av hennes sentida släkting Alexander Bracker Kerr i svensk översättning av Harald Jernström 1926.
Cleone har förälskat sig i den svartögde förföraren Mr David Ancaster och han i henne.
Ingen tror på förbindelsen mer än de själva.
Far rasar och beslutar sig för en bildningresa i Europa för sonen, odågan och sprätten Ned och den ohörsamma dottern. Sagt och gjort. En ståtlig kaross förspänd med sex hästar lastad med ett oändligt bagage styr ut från slottet i Kearney mot Dublin för vidare färd till Derbyshire i England, där äldsta dottern och hennes familj bor, vidare till London, Bath, Frankrike, Schweiz och Venedig. Cleone är en livlig och klipsk flicka utrustad med både humor och humör. Hon iakttar, reflekterar och kommenterar rappt. Hon går på bjudningar, dansar, rider spelar kort, flirtar, köper kläder, knyter vänskapsband och noterar flitigt i sin dagbok.
Detta är ett tidsdokument och kulturhistoria. Matvanor, klädedräkt, umgängesseder, klasskillnader och tillståndet i samhället i övrigt speglas i dagboken. Det är mycket roande läsning. Mycket känns ganska modernt. Cleone själv till exempel.
Men inte hårmodet. En pudrad håruppsättning kunde få sitt kvar i ett par veckor endast förnyad genom en puff och mera puder. Inte så fräscht faktiskt!
Bildningsresan missar sitt mål totalt. Om någon trodde att Cleone skulle glömma Mr A eller han henne så var det alldeles fel. Paret rymmer och gifter sig. När Cleone fött två söner försonas hon och maken med hennes far. Allt som allt blir det åtta söner och fyra döttrar i familjen. Och Cleone och hennes David lever lyckliga och trogna varandra i alla sina dagar.

Detta kunde lätt ha varit en Harlequin - roman. Men nu är det dagens sanning och ytterligare ett bevis på att verkligheten alltid överträffar dikten

Snart är det tid för den fridlysta nattviolen.
Ebba Lindqvist skrev 1940 en dikt om nattviolen efter en promenad längs Broadway i New York en solrökig sommarförmiddag. Hon tänkte på skog. Svalka. Tystnad. Insjö. Att söka efter blomman som inte liknar någon annan. Hemlängtan födde en naturdikt i storstaden.


Nattviol

Ingen blomma liknar denna.
Ingen blomma står så ensam.
Dold i djupa gräset
eller gömd i ljungen
lyfter den sitt vita ljus.
Rör den inte.
Bryt den inte.
På sin späda stängel bär den
hela sommarkvällens doft

När Ebba Lindqvist efter några dagar läste dikten upptäckte hon att den handlar om Karin Boye. Någon som var mycket ensam. Någon att vara rädd om. Någon som läste sina dikter i skenet av brinnande vita ljus.

Ur Diktaren om dikten. 27 poeter kommenterar egna dikter. 1952

Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.