Helgfrågan Sommar v. 28 2024

Mias bokhörna: Helgfrågan Sommar v. 28: Den stående helgfrågan några veckor framöver är vilka tips vi har på utflyktsmål, sommarläsning, bra filmer, bra serier, och så vidare.

Igår såg vi en regnvädersfilm som heter Philomena och som har verklighetsbakgrund. Den 16 - åriga Philomenia föder ett gossebarn i ett katolskt kloster i Irland. En vacker dag får hon se sin 3 - årige gosse lastas in i en bil tillsammans med den lilla flicka han lekt allra mest med. Philomenia tillbringar sina dagar tyngd av synd och skuld, ständigt längtande efter sonen. Hon vet ingenting om hans vidare öden. Journalisten Martin Sixsmith har fått sparken från sitt jobb, men när Philomenas dotter berättar sin mors historia för honom blir han lite intresserad av att hjälpa Philomena att söka efter sonen. Deras eftersökningar tar dem till slut till Amerika. Det var tydligen inte ovanligt att barn såldes till barnlösa amerikanska par. Philomena, som spelas av Judi Dench, och Martin, som spelas av Steve Coogan, blir riktigt goda vänner även om åsikterna ibland (ganska ofta) går isär. Men Phiomena tycker inte att Martin behöver sticka upp även om han gått på Oxbridge och erbjuder honom vänligt att låna de feelgoodböcker hon läser. Han avböjer lika vänligt med hänvisning till att hon ju redan berättat dem. Mer avslöjar jag inte. 

Det tredje ljuset

Irländska Claire Keegan föddes 1968 och växte upp i Wicklow på Irland. Redan från första novellsamlingen 1999 har hon belönats med utmärkelser. 2008 publicerades Det tredje ljuset i The New Yorker och blev vald till årets text. The Times har valt Det tredje ljuset till en av 2000 - talets främsta noveller. Nu är det ju en bit kvar på 2000 - talet, men klart är att Det tredje ljuset "föddes" som klassiker. Richard Ford talar om Keegans sensationella instinkt för de rätta orden och det kan en verkligen hålla med om. Det tredje ljuset handlar om en ung flicka i ett fattigt, barnrikt hem som plötsligt en söndag efter första mässan i Clonegal skjutsas iväg till familjen Kinsella långt in i Wexford. Hon funderar över hur den här familjen kommer att vara. Fadern och hon passerar Shillelagh där fadern spelade bort familjens röda korthornskviga på trumfpoker. Keegan släpper pusselbitar i förbigående som gör att en får en bild av den namnlösa flickans biologiska familj. Modern Mary är den som får se till att inte allt faller samman. Nu väntar hon ytterligare ett barn. Edna Kinsella sticker till henne grönsaker men flickan avråder från penninggåvor för det tycker inte far om. Familjen Kinsella ger flickan både värme och kärlek och hon får äntligen den uppmärksamhet hon förtjänar. En njuter med henne. Flickan hjälper mrs Kinsella i hushållet och promenerar barfota med mr Kinsella längs havsstranden. En börjar hoppas att det här blir en permanent placering. På futtiga 55 sidor berättar Keegan mästerligt om två familjer i helt olika omständigheter och av helt olika kynnen. Barnkonventionen och barns rättigheter var okända begrepp men för somliga föll det sig naturligt. Det tredje ljuset är en pärla!

Titel: Det tredje ljuset

Författare: Claire Keegan

Översättare: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2021

Antal sidor: 64

Veckans mening v. 40 2022

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrina ord driver en lördagsutmaning han kallar Veckans mening. Vi väljer ut en mening ur det vi läser som fått oss att stanna till, av den ena eller andra anledningen. Den kan vara dum, sorglig, rolig hemsk eller vad som helst. Det viktiga är att den fått oss att stanna upp. Min Veckans mening v. 40 kommer från sidan 48 i Det tredje ljuset av Claire Keegan

"Mången man har mist mycket bara för att han missat ett ypperligt tillfälle att hålla tyst." 

I översättning av Marianne Tufvesson. W&W 2021
 

Ett hjärtslag från döden

Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är  har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära - döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör och berör. En del av berättelserna är rent smärtsamma att läsa. Jag tänker t. ex. på hennes beskrivning av åttaåringens upplevelse av hjärnhinneinflammation. En kan undra över hur hon kan minnas allt så tydligt. Visserligen förstår en att det var en traumatisk upplevelse som satte sina spår både fysiskt och psykiskt för resten av livet. Ingen talade med henne; ingen förberedde henne utan talade bokstavligen och bildligen över huvudet på henne. Andra kapitel handlar om de förtvivlade försöken att få barn; ett dramatiskt akut kejsarsnitt, missfallen och de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan. Ett annat avsnitt handlar om den lilla dotterns kamp med sitt kroniska eksem. Starkt och naket berättar modern om flickans lidande och hennes förtvivlan över att inte kunna överta dotterns plågor. En lever med. Det är mycket skickligt gjort. Maggie O´Farrell citerar en hel del författare alltifrån Sylvia Plath i titeln till Thomas Hardy, Andrew Marvell, John Donne osv. Tillsammans med Hilary Mantel försvarar hon det ofödda fostrets rätt till liv. Ett par andra kapitel handlar om  drunkningstillbud  och andra om överfall med förhinder. Jag får lust att läsa allt vad Maggie O´Farrell skrivit. Maggie O´Farrell är gift med den engelske författaren William Sutcliffe. Tillsammans har de tre barn och bor i Edinburgh. Romanen är översatt av Malin Bylund Westfelt. etta. Sekwa förlag.

I det förflutnas grepp

I det förflutnas grepp av Julie Parsons har också den pensionerade, sympatiske polisen Michael McLoughlin som huvudperson. Den engelska titeln är I saw you och båda titlarna kan sägas vara relevanta. McLoughlin har svårt att glömma det tio år gamla fallet med en ung flicka som mördades och hennes sörjande mor, Margaret. På nytt möter han en kvinna som sörjer en dotter som har hittats drunknad. Alla kallar det självmord - utom modern. McLoughlin tar sig motvilligt an fallet. Margaret har återvänt till Irland för att en gång för alla göra upp med sitt förflutna. Jag gillar Parsons sätt att lägga in andningspauser. Hon låter McLoughlin stanna till och överblicka läget. Hon beskriver både stadsmiljöer och mera lantliga platser. Kanske är växlingarna mellan tidsplanen lite väl snabba. Det uppstår en viss röra ibland. Men jag tyckte ändå om romanen. Den har dock långt kvar till författarens senaste titel En sista söndag som var riktigt, riktigt bra. Men så tog det också tio år att skriva den.

En sista söndag

Jag har alltid gillat Julie Parsons kriminalromaner. Nu är det tio år sedan hon kom med något nytt. En sista söndag (The Therapy House) heter hennes senaste bok. Den fick The Irish Book Reward. En sista söndag inleds med att en pensionerad domare , John Hegarty, mördas med ett nackskott. Någon skjuter honom med hans fars pistol. Någon mosar också hans ansikte till oigenkännlighet. Den pensionerade poliskommissarien Michael McLoughlin bor granne med domaren och blir på olika sätt indragen i händelserna. Han har också tänkt söka upp den som sköt hans far, som också var polis. McLoughlin har lokaliserat gärningsmannen till Italien och det är där han befinner sig när han kallas hem för domarmordet. Domarens lilla hund Ferdie tyr sig instinktivt till McLoughlin, som är en av naturen vänlig och empatisk man utan alkoholproblem och trasiga äktenskap. Hans bostad är nyligen inköpt och han har inga problem att bekanta sig med omgivningen. I bakgrunden finns de gamla irländska stridigheterna. Alla har klart för sig vem som hörde vart. Samuel Donoghue är en mystisk, lite skrämmande man som domaren har hållit under armarna. Ingen vet riktigt varför. Han ser, hör och vet mer än folk tror. Elizabeth Fannin är en vacker terapeut som hyr in sig i McLoughlins källare. Familjen Hegartys historia visar sig vara en helt annan än den som den vackra ytan tyder på. Julie Parsons stil är livlig och kraftfullt engagerande. En är med från första stund. Och en är fast från första stund. 
Polaris förlag 2018. Översättare: Lars Ahlström

Sammankomsten

 

Mitt lånade ex av Sammankomsten av irländska Anne Enright ser ut som gapet på en vithaj. Nästan lika många post - it- lappar som sidor i boken. Så många fantastiska formuleringar och precisa iakttagelser av hur människor fungerar och dynamiken i familjeliv; hur upplevelser i barndomen påverkar resten av livet. Förhållandet mellan föräldrar och barn - inte minst mor/dotter - , samspelet mellan syskonen i en stor familj; familjen kontra samhället runt omkring den skildras i romanen. Allt spetsat med bister humor, ironi och ibland halsbrytande vanvördighet som får läsaren att hicka till. Egentligen är Sammankomsten uppbyggd som en spänningsroman. Redan på första sidan avslöjas att det finns en familjehemlighet som en inte får nyckeln till förrän alldeles i slutet. Berättare är Veronica Hegarty, 39, en av de äldre i en syskonskara på tolv. Tre syskon är döda och dessutom har modern fått sju missfall. Ovanligt stor barnaskara även på Irland. Veronica har ett komplicerat förhållande till sin mor. Hon vet med sig att hon inte räknas till de snälla och ibland är hon inte säker på att modern vet vilket av barnen hon är. "Mamma hade alltid frihet att välja vilka hon älskade och inte älskade." Pojkarna kommer först och sedan de som var snälla av flickorna. En mors kärlek är Guds största skämt, tycker Veronica och "Begick min mor ett brott skulle det inte finnas några vittnen, så anonym är hon." De flesta syskonen har problem av något slag. En är psykotisk (han visar sig vara läkare); en är avhoppad präst, men ljuger om det; någon dricker och en annan irrar omkring. Veronica själv befinner sig inte så väl. Särskilt inte nu när hon tvingas organisera begravningen av älsklingsbrodern Liam. För att nysta upp trådarna börjar Veronica sin berättelse med morföräldrarnas historia. Hon lägger en hel del skuld på sin döda mormor Ada. Veronica, Liam och systern Kitty har tvingats tillbringa en del av sin barndom hos  Ada och morfar Charlie Spillane och Adas specielle vän och (förmodligen) älskare Lambert Nugent. Veronica börjar minnas händelser som hon inte riktigt släppt fram tidigare. Bitvis tvivlar hon på sina egna minnen. Tidsplanen varvas men Anne Enright gör det så skickligt att det inte känns det minsta besvärligt för läsaren. Anne Enright fick Bookerpriset 2007 för den här romanen som kom på svenska 2008 i översättning av Thomas Preis och på Brombergs förlag.Vad ska jag kunna välja att läsa härnäst?

En smakebit på søndag

"Efter det att min mor vid sjuttio års ålder gentemot mina trettionio sveper ut med handen och för första gången slår mig råkar mitt inre i uppror och jag nästan kreverar över orättvisan i alltihop. Det känns som om jag ska dö av orättvisa och tänker att det kommer att stå på min dödsattest. Bara det att den här plikten skulle falla på mig - förstås därför att jag är den välartade. Jag har bil och behöver inte knussla med telefonräkningen. Jag har döttrar som inte måste bråka om vem som har tagit vems underbyxor på morgonen innan de går till skolan. Alltså är det jag som måste åka hem till mamma och ringa på dörrklockan och placera mig i en läglig slagposition vid hennes köksbord. Det är inte så att jag har fått de där sakerna av en slump - man, bil, telefonräkning, döttrar. Därför är jag ursinnig på vartenda ett av mina syskon, inklusive Stevie som har varit död länge och Midge som dog nyligen, och jag är topp tunnor rasande på Liam för att han är död precis nu när jag behöver honom som allra mest." Från sidan 14 i Anne Enrights Bookerpris - belönade roman Sammankomsten; översättning: Thomas Preis, Brombergs förlag. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi ska helt enkelt bjuda varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan några spoilers!
Fler smakebitar finns HÄR

Den gröna vägen

Den gröna vägen av irländska författaren Anne Enright är en tät bok som en ändå bara måste sträckläsa. Den handlar framför allt om relationerna i familjen Madigan.  Rosaleen Madigan är den förfärliga och underbara modern som är en kvinnlig kung Lear. Constance, Rosaleens äldsta barn, är en empatisk, stressad hemmafru som ska räcka till för alla. Hanna är skådespelerska med alkoholproblem; Dan är misslyckad präst som flyttat till New York och Emmett är en i grunden ganska kylig människa som är läkare i biståndsarbete. Alla får var sin presentation och återförenas sedan i det sista julfirandet i föräldrahemmet i Ardeevin. Den gröna vägen handlar också om att resa iväg och komma hem. Det irländska landskapet är mycket närvarande och Den gröna vägen finns på riktigt. Rosaleen (som inte vill bli kallad mamma, mummy, farmor eller mormor!) tillkännager under julen att hon tänker sälja huset. Reaktionerna varierar, förstås. Barnen har helt olika uppfattningar om sin mor, men alla är överens om att hon är besvärlig. Rosaleen tycker att barnen är otacksamma och nonchalanta. Sådant är läget inför julfirandet. En ska inte läsa in något om Enrights egen familj i romanen, säger hon. Hon skriver ofta om mammor. När hon själv blivit mamma ändrades hennes sätt att skriva om barn; inte om mammor. 2007 fick hon Man Booker - priset för romanen Sammankomsten. Dessutom har Anne Enright blivit Irlands första fiction laureate. Jag blev väldigt förtjust i Den gröna vägen, som är det första jag läst av författaren men inte det sista.

Den glömda rosenträdgården

Tag lika delar av Flickornas julbok och Morden i Midsomer - bortsett ifrån morden - och tryffera med lite Emmerdale Farm så får ni Den glömda rosenträdgården av Marita Conlon McKenna, irländsk feel - good - författare. Tidigare har jag läst En liten hattaffär på hörnet och den tyckte jag var riktigt söt. Molly Hennessy blir änka när hennes man dör i en hjärtinfarkt. Hon får ekonomiska problem med  det stora huset, Mossbawn House. Samtidigt upptäcker hon en del av trädgården som varit en inhägnad rosenträdgård. Molly tar som sin uppgift att återställa den till dess ursprungliga skick.
På Cassidys Café arbetar Gina på deltid när innehavaren blir sjuk och Gina får överta ruljangsen för hela verksamheten. Hon vill gärna köpa eller hyra kaféet, men Norah Cassidys släkt sätter klackarna i backen. Unga Kim har förlorat både arbete och pojkvän och slickar såren hos sin moster Molly. Mossbawn House borde säljas, tycker Mollys advokat och framför allt banken. Molly inser att det kanske är det enda förnuftiga. Men, med tiden utkristalliserar sig steg för steg ett koncept som alla tre kvinnorna blir involverade i. Kvinnorna dominerar genom hela romanen. Männen är mera till lite tröst och någon prydnad. Här återfinns en del problem med samvetslösa byggherrar som vill exploatera värdefull mark, men på det hela taget är Den glömda rosenträdgården en varm och vänlig roman om kvinnlig solidaritet, mycket arbete och en del romantik. Allt är inte förutsägbart, eller rättare sagt, en anar hur det går, men vägen dit är kanske inte den en tror i förstone.

Pris till gammal favorit

Det är elfte året som The Munster Literature Centre i den irländske novellisten Frank O´Connors hemstad Cork har ordnat en litteraturfestival tillägnad novellen och Frank O´Connor, Frank O'Connor Festival and Prize.
I år tillföll priset Frank O´Connorpriset Edna O´Brien för novellsamlingen
Saints and Sinners.
The Guardian skriver så här.
Edna O´Brien föddes 1930 i en litteraturfientlig familj, utbildade sig till farmaceut, gifte sig och fick två barn. Hennes radikala feminism och kritiken mot det irländska samhället gjorde att hon bannlystes där. Familjen flyttade till England, makarna skildes, men Edna O´Brien bor kvar. 1960 debuterade hon med romanen The Country Girls och det blev starten till en lång författarkarriär och en lång rad priser.
Edna O´Brien tackar för priset och hyllar Munster Literature Centre som fortfar att vårda
"... the dying flower called literature"

Jag läste mycket av Edna O´Brien förr i tiden och utgrävningar i bokhyllan resulterade i inte mindre än sju titlar alltifrån The Country Girls (1960), till Girl with Green Eyes (1962),
Girls in their Married Bliss (1964), Casualties of Peace (1966), The Love Object
(noveller 1968), The Pagan Place (1970), och Night (1972). Alla i Penguinpocket och med olika kroppsdelar av kvinnor på omslaget.
Dags att återuppliva bekantskapen, tror jag.

Feel-good i hängmattan

Maggie Ryan är änka och har tre ogifta döttrar. Det bekymrar henne mycket. Äktenskap rankas mycket högre än yrkesmässiga framgångar. I Bröllopsfixaren försöker Maggie på alla sätt föra samman sina döttrar med lämpliga ungkarlar.
Maggie tycker över huvud taget mycket om att ordna för andra. På gott och ont. Medkänslan med ensamma och sjuka är ett vackert drag där hennes talanger kommer till sin rätt.
Jag kan tycka att döttrarna är fördragsamma som inte blir argare än de blir.
Grace, den äldsta, fyller skamliga trettio utan en ring på fingret; mellandottern Anna, litteraturvetare och expert på William Butler Yates, har just blivit dubbelt sviken av en kollega. Yngsta dottern Sarah kämpar med ekonomin för att försörja sig och sin lilla dotter.
Romanen tilldrar sig i Dublin. Den är lite svår att bestämma tidsmässigt men det ska nog föreställa nutid. Sammanhållningen i familjen är god och omsorgen inkluderar även andra.
Bröllopsfixaren är en snäll och förutsägbar roman, visst, men lite underhållande läsning lämplig för dåsande i hägmattan.
Ändå tycker jag nog att En liten hattaffär på hörnet som kom 2008 är snäppet bättre.

Orig.:s titel: The Matchmaker

Översättare: Ingela Jernberg
Norstedts Förlag
Tryckår: 2011

Vemodig växelsång

Roseanne är patient vid Rosecommon Regional Mental Hospital 1957 -
Doktor Grene är överläkare i psykiatri vid samma institution i Sligo som är en liten trist stad i nordvästra Irland. Han är i pensionsåldern och hon är nära nog 100 år. Båda berättar en historia var och en ur sin synvinkel och av sina speciella skäl. Roseanna gömmer det hon skriver under en golvplanka. Hon berättar ingenting för någon, men efter sin död menar hon att man ska hitta hennes "vittnesbörd om sig själv".
Dr Grene gör en professionell undersökning med anledning av Roseannas eventuella "frigivning". Han blir snart misstänksam och beslutar att gå till botten med Roseannas fall. Mellan patient och läkare finns ett mänskligt samförstånd. En märklig vänskap växer fram. Roseannas tragiska livsöde är intimt sammanvävt med Irlands turbulenta nutidshistoria; religionsmotsättningar, övergreppen mot de "restprodukter av systemet" som spärrades in på mentalsjukhus och den okristliga behandlingen av ogifta mödrar.
Lågmält men med fast och obeveklig stämma flyter berättelsen mot sin överrumplande upplösning.
En poetisk och filosofisk stark roman av omisskännligt irländskt slag.
Nu skulle man också vilja läsa The Whereabouts of Eneas McNulty också.
Eneas McNulty och hans familj är av central betydelse i Den hemliga skriften

Läs om Sebastian Barry HÄR