Alla andra dagar

Merete Mazzarella är alltid intressant att läsa. Även när man inte tycker som hon. Hon är otroligt beläst och har en avundsvärd förmåga att formulera sig. Och hon är humoristisk, ironisk och ibland rent av lite elak. Och tyckmycken. Den nya boken heter Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet.
Jag ställer mig lite frågande till den titeln. Den fungerar, men inte så mycket mer. Kanske syftar den bara på henne själv och sambon. Eller är det kanske jag som är lite korkad.
Merete Mazzarella resonerar om arbete, kärlek, vänskap, svek, åldrande, skrivande och resande.
Mottot har hon lånat av Marilyn Monroe: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Vilket skulle kunna diskuteras.
Merete Mazzarella känner skuld över att hon sviker sin 84-årige äkta man på Geijersgatan i Uppsala till förmån för den nya kärleken på Fänrik Ståhls väg i Helsingfors.
Vid 64 bryter hon upp, säljer föräldrahemmet (aldrig var våningen så vacker som när den blev tömd på möbler) och flyttar ihop med den filosofiprofessor från Åbo som hon träffat av och till i arbete under många år utan att de för den skull haft något kärleksförhållande. Merete Mazzarella är inte rädd av sig. (Och det vet vi ju sedan hon skrev sin omdebatterade farmors/svärmorsbok När vi spelade Afrikas stjärna.)
2010 kom den första pensionärsboken Resa med rabatt. Om konsten att vara
pensionär. Undertiteln borde ha varit Om konsten att bli pensionär.

Boken slutar med Jan Stenmarks bild av paret som sitter på en kal klippa och stirrar ut över havet.
"En dag ska vi alla dö", säger den ene.
"Men alla andra dagar ska vi inte det", säger den andre.

Hanteringen av nydöda

Det angår oss alla. I precis lika hög grad. Ändå är det få som vill tala om det. Men journalisten, författaren och kulturskribenten Lotte Möller har skrivit en bok om det: Att vi ska dö. Hej då! Begravningsboken heter den. Lotte Möller är saklig och påläst och rakt på sak. Hon lyckas till och med använda sin speciella humor. Boken är en nyttig handledning om död och begravning. Vad är det första man ska göra när någon dör?
Förr gjorde man mycket själv men urbanisering, specialisering och ökad livslängd har ändrat villkoren. "Döden är inte vad den har varit", säger den danske poeten Benny Andersen. Begravningsbyråer ställer gärna upp och ofta blir begravningen en alldeles för dyr historia. Har man tur har den döda fyllt i Vita arkivet (Fonus) eller Livsarkivet (SBF = Sveriges Begravningsbyråers Förbund) med sina önskemål om typ av begravning, kista, psalmer och annan musik, dikter, klädsel (egen och andras), blommor, förtäring och annat.
De efterlevande har en mängd olika val att träffa i en ansträngd situation.
Klokt är att be någon god vän att hjälpa till. Man ska komma ihåg att begravningsentreprenören är försäljare. Man kan begära offert från olika ställen och syna kostnaderna redan i förväg. Lotte Möller diskuterar utformningen av begravningsannonsen, nekrologen, vad man kan och får göra själv. Och allt vad man inte får. Aska får inte strös var som helst och en urna får bara placeras på vissa platser. Ett mycket intressant och kontroversiellt avsnitt behandlar den ekologiska begravningen/ promessionen/ frystorkningen. Metoden har funnits länge, men den godkänns inte av myndigheterna vilket är till stor frustration för de många människor som tycker att det vore ett tilltalande sätt att begravas på. Pastorsexpeditionerna tillhandahåller olika broschyrer och det finns massor annat att läsa. Lotte Möller har en gedigen litteraturförteckning och en rad webbadresser för vidare läsning. Hej då! Begravningsboken är illustrerad och innehåller många exempel och fallbeskrivningar. Detta är inte en bok om sorg och saknad utan mera välbehövlig konsumentupplysning. En begravning är en tillställning som ger de anhöriga möjlighet att minnas och hedra den döda. Man följer med så långt man kan. Och sedan kan det vara trevligt att träffa släkt som man annars inte träffas så ofta.
Titeln på blogginlägget har jag lånat från Lars Linders recension i DN
Jan Stenmark har gjort illustrationen överst.

Bodil Jönsson om att åldras

Cecilia Torudds alternativa ålderstrappa från 2005 finns med i Bodil Jönssons bok om åldrande, När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid. Brombergs förlag. 2011,
Klokt, pedagogiskt och finurligt reder hon ut begreppen och förklarar genom att exemplifiera.
Född 1942 blev hon professor emerita 2009. Hon är förvånad över hur smidigt övergången till ett liv som pensionär gick och hon menar att internet spelat en stor roll.
Hon berättar om när hon skulle beställa pensionärsbiljett på SAS och att hon då måste ringa upp. Det gick inte att beställa på nätet. Som pensionär förväntades hon inte behärska internet.
Bodil Jönsson menar att de äldre går framåt medan samhället släpar efter. Åldrandet har flyttat tio år framåt i tiden. Dagens 75-åring motsvarar gårdagens 65-åring. I sina föreläsningar framhåller hon att man måste lära sig att bli gammal.

En intressant frågeställning: "Var finns den äldrepedagogik som studerar hur äldre människor lär sig och utvecklar sin visdom? Var finns undersökningarna om positiva förändringar i en åldrande hjärna?"
Pensionsåldern verkar vara mer eller mindre huggen i sten, menar hon, medan bakgrunden är bortglömd. Kanske dags att fundera över saken? Också.
Klaus Rifbjerg citeras flera gånger: " Livet är ett konstverk som kräver största uppmärksamhet." I det sammanhanget tar hon också upp tidens rädsla för allvar
Bodil Jönssons tänkvärda och positiva bok innehåller många roliga och träffsäkra illustrationer av Jan Stenmark.

I näringslivsdelen i SvD 12/5 kunde man läsa en artikel där Sara Lomberg hävdar att personnumren är boven i den svenska åldersfixeringen och ett hot mot den svenska ekonomin. I USA och England är det förbjudet att fråga om en arbetssökandes ålder vid rekrytering. Och i USA får man inte säga åt någon att sluta arbeta. Sverige har världens friskaste äldre på samma gång som åldersfixeringen är enorm.
Läs hela artikeln: Åldersnojan ett hot mot svensk ekonomi