Ny intervju i Text + 1

Text + 1 : 004
I denna del intervjuar Mats Almegård Therese Bohman. Samtalet handlar om hennes författarskap i allmänhet och Den andra kvinnan i synnerhet. TB berättar att hon mycket tidigt var klar över att hon ville skriva. Hon har kvar lådor och väskor med skrivblock och anteckningsböcker från mellanstadiet. Som barn satt hon mycket för sig själv och läste, ritade och skrev. Sedan gick hon estetisk linje på gymnasiet och tänkte bli konstnär, men skrivandet tog över. Den andra kvinnan var på gång redan medan hon skrev på Den drunknade. TB gillar författare som Dostojevskij, Hjalmar Söderberg, Ola Hansson, Christine Falkenland och Carina Rydberg. Och med Baudelaire känner hon ren släktskap. Varför finns det så få kvinnliga flanörer, undrar hon? Och varför är bitterheten en så nedvärderad känsla? Bitterheten är Falkenlands drivkraft, till exempel. Bitterhet och ilska är visserligen oattraktivt hos en kvinna. TB säger också att det finns få författare som skriver om den skötsamma, problemfria arbetarklassen utan alkoholproblem och tatueringar. Det är hennes egen uppväxtmiljö. Den namnlösa kvinnan i Den andra kvinnan föraktar medelklassen men vill gärna tillhöra den. Hon föraktar de andra studenternas tankar och känner sig utanför överallt. Mats Almegård inflikar att hon ändå känner sig hemma i litteraturen. Och så är det ju. 
När TB skall skriva en roman börjar hon med platserna och personerna. Allra roligast är det att modellera personerna. Eventuellt är en tredje roman på gång.
Therese Bohmans litterära favoritepok är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Och hon nämner en diktsamling Tolv hav av Stina Aronson som en absolut favorit.
HÄR kan du läsa vad jag tyckte om Den drunknade.
Om Den andra kvinnan tyckte jag  SÅ HÄR

Den andra kvinnan

En rad ur Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet upprepas som ett mantra i Den andra kvinnan (Norstedts) av Therese Bohman: "På det hela taget var jag alltid ensam." Berättarjaget är en ung kvinna som arbetar i en sjukhusrestaurang som timvikarie. Alltså befinner hon sig långt ner i sjukhushierarkien. Hon är knappast nöjd med sitt liv. Hon känner sig inte hemma bland arbetskamraterna, men å andra sidan kände hon sig inte hemma under sina universitetsstudier eller på den skrivarkurs hon börjat på heller. Diskussionerna intresserade henne inte. De talade om samtidsromaner av unga författare och hon ville hellre tala om Thomas Mann, Ekelund och Baudelaire. Dessutom har hon svårt för abstrakta resonemang. Hennes ursprung är arbetarklass - en skötsam, tyst och kulturlös arbetarklass utan spritproblem och ryggslutstatueringar. Hon drömmer om ett annat liv någon annanstans och fantiserar om en stilig läkare, som hon så småningom också lär känna. Mycket nära. Han är gift och har familj och det är han som dikterar villkoren. Jag tycker att den unga kvinnan agerar mer som om hon vore max nitton i stället för ca tjugosju. Hon är vilsen i tillvaron, missnöjd, uttråkad och lite handlingsförlamad. Hon har ett par väninnor, men kan på det hela taget inte känna någon samhörighet med det kvinnliga kollektivet heller. Hon har ett starkt driv att skriva sitt liv så ärligt som möjligt utan försköningar. Hennes vandringar i hamnen i Norrköping bjuder på fina stadsskildringar. Klass- och kvinnoperspektivet är intressant.
Det "köttiga" omslaget är gjort av Lucian Freud och heter Night Portrait.