Uppgörelsen

John Cheever 1912 - 1982 var en amerikansk författare som skrev romaner och noveller och manuskriptförfattare åt MGM. År 1979 kom Återföreningen och andra noveller och det var också det året John Cheever fick Pulitzerpriset. Han skildrar ofta den borgerliga medelklassen och vad som kan dölja sig bakom en polerad yta, som till exempel i novellen Uppgörelsen.

Blake är en utomordentligt obehaglig man. Det är verkligen inget som syns utåt. Tvärtom är han ganska beige och och ordinär. Han arbetar med obetydliga ting på ett kontor mitt i New York. En dag infinner sig en liten späd kvinna på hans kontor. Hon ska arbeta på prov som hans sekreterare. Miss Dent visar sig vara en hyperkänslig, osäker kvinna som just kommit ut från sjukhuset. Hon föreställer sig att Blake har allt som hon inte har; familj, arbete, vänner, pengar. I själva verket har Blake tröttnat på sin fru Louise, som blivit gammal och rynkig. Han har monterat in en hylla i dörröppningen mellan deras rum och när han kommer hem en dag och maten inte står på bordet bestämmer han sig för att inte tala med henne på fjorton dagar. Efter tre veckor med miss Dent föreslår Blake att de ska ta en drink. Miss Dent bjuder hem honom på en whisky och Blake är inte sen att utnyttja tillfället. Det han gör sedan kommer miss Dent att ruva på hämnd. Hon går systematiskt tillväga och ger sig god tid med planeringen. Med enkla medel lyckas hon skrämma upp Blake ordentligt. Och ändå vet han inte att hon har en revolver i fickan... 
Det är skickligt berättat och jag är glad att boken står i min hylla så att jag kan läsa flera noveller av John Cheever.
Den här novellen passar in på nr 35 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell III Läs en novell av en amerikansk författare.

Hett i hyllan

Bild: Forum förlag

"Varje morgon klockan kvart i nio ser man dem komma skyndande upp ur tunnelbanans mörka gap eller troppa ut i gåsmarsch från Grand Central Station och skynda vidare längs Lexington och Park, Madison och Fifth Avenue, hundratals och åter hundratals kontorsflickor. Somliga ser pigga och glada ut, andra surmulna, och andra rör sig som sömngångare. En del har varit uppe sedan halv sju på morgonen, det är pendlarna från Brooklyn och Yonkers och New Jersey, Staten Island och Connecticut. De bär på tidningar och fullproppade handväskor. Några kommer i rosa eller chartreusefärgad ulster, omoderna pumps med vristrem och håret upprullat på papiljotter under scarfen. Andra har en liten svart dräkt (möjligen från i fjol, men vem kan avgöra det?) och skinnhandskar och lunchsmörgåsen dold i en violmönstrad papperskasse från Bonwit Teller. Ingen av dem har några pengar att tala om."
Så inleds Det bästa av allt av Rona Jaffe. Den handlar om fyra unga kvinnor har som kommer till New York för att hitta ett arbete och en man. Caroline, som är den första en möter i morgonrusningen, hade verkligen inte alls tänkt att hon skulle behöva arbeta och försörja sig. Hon hade trott att hon skulle gifta sig med den hon var förlovad med, men så belv det alltså inte. De fyra flickorna träffar varandra på förlagshuset Fabian Publications och blir goda vänner. Vi är i början av femtiotalet. Samma tid som Mad Men utspelas men före Ett litet liv.Jag köpte boken delvis för omslagets skull men också för att jag kände till författaren. Och så tyckte jag att det verkade intressant med ett kvinnokollektiv på 50 - talet. Så - varför har den blivit stående?

Det är Monika på bloggen Bokföring enligt Monika som håller i den här utmaningen: "Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?"

Hustrun

Meg Wolitzer är dotter till författaren Hilma Wolitzer. Båda skriver kvinnoskildringar. När jag läser Hustrun tänker jag att romanen egentligen borde hetat Joe för det är honom den handlar om. Joseph Castleman, den uppburne författaren, faderlös och av judisk härkomst uppvuxen i Brooklyn. Joan träffar honom när hon går på en av hans skrivarkurser. Han uppmärksammar hennes noveller och hon har läst en medioker novell av honom i en tidskrift. Han är gift med tråkiga Carol och de har ett litet barn. Joe lämnar hustrun och glömmer fort bort sitt lilla barn. Joan och Joe blir å andra sidan föräldrar till tre barn som ofta gråtande får vinka farväl till föräldrarna som reser runt på olika litterära evenemang och sammankomster. Joan väljer bort sitt skrivande och i någon mån även sina barn. Joes karriär kommer först. En blir lite fundersam. Det var ju Joan som var den begåvade. Hur tänker hon? Joe och Joan har en fortlöpande diskussion om det han skriver. Hon är rådgivare med mycket stor makt. Ibland är det rent av hon som skriver. Hur mycket i är frågan? Joan har gott om tid att iaktta bokbranschens olika aktörer bl. a. författarna och deras hustrur som alltid finns i bakgrunden. Mera sällan följer männen med sina författande hustrur. Joan identifierar lätt Joes olika älskarinnor och allt eftersom tiden går genomskådar hon honom mera och mera. 60- och 70 - talen är lätt igenkännliga om än summariskt beskrivna. Hustrun handlar naturligtvis mycket om skrivande och litteratur. Men främst är det Joes och Joans relation som står i fokus. När vi möter Joe och Joan är de på väg till Finland. Joe ska ta emot ett prestigefullt litterärt pris. Joan sitter på planet och har just bestämt sig för att hon efter mer än fyrtio år i Joes kölvatten tänker lämna honom. När festen är över försöker hon meddela honom sitt beslut. Joan har helt omvärderat sin man och innan boken är slut kommer hon  att göra det en gång till. Varför säger jag inte. Hustrun är en intressant och ibland bitskt rolig roman som en kan fundera på och diskutera.
Översättning: Peter Samuelsson; Wahlström & Widstrand
Hustrun håller nu på att bli film regisserad av Björn Runge och med Glenn Close i huvudrollen.

Välskriven noir

Jag måste slå upp Galveston. Det är en ö och en stad i Texas. De ruffa miljöerna i New Orleans och Galveston bland prostituerade och kriminella skildras fantastiskt av författaren Nic Pizzolatto, mannen bakom TV - serien True Detective. Miljön och dialogen är författarens styrka. Personskildringen kommer inte långt efter. Huvudpersonen, Roy Cady, har just fått veta att han har lungcancer. Han ger sig inte tid att lyssna tills läkaren talat till punkt utan rusar iväg och tänker sig att han inte har lång tid kvar att leva. Hans obehaglige boss, Stan, skickar ut honom på ett uppdrag. Roy blir misstänksam eftersom chefen säger att inga vapen ska brukas, vilket får Roy att beväpna sig till tänderna. En ung flicka, Rocky, kommer i hans väg. Hon är ung och redan på väg utför. Roy inser motvilligt att han måste hjälpa henne bort från scenen en tid. Rocky plockar upp sin lilla syster på vägen och fortsätter att trassla till det för Roy. Stan fortsätter att spöka i Roys liv och det kommer till en våldsam uppgörelse som i slutändan leder till tolv års fängelse för Roy. Där upptäcker han fängelsebiblioteket. "När jag läste blev jag engagerad i orden och innebörden av dem, och jag betraktade inte tidens gång på samma sätt som tidigare. Jag blev förvånad när jag upptäckte att det fanns en frihet grundad på enbart ord. Då kändes det som om jag hade missat någonting avgörande, för länge sedan".  - "Allt det här läsandet stimulerade mina tankar. Jag såg saker på ett sätt som jag inte hade kunnat tidigare. Men, som sagt, jag förändrades inte som person för det."  Något händer i alla fall. Slutet på romanen Galveston är följdriktigt men därför inte det en kanske kunde väntat sig.

Stoner

Originalutgåvan av John Williams (1922 - 1994) roman Stoner från 1965! har böcker på omslaget. Den svenska utgåvan har ett grått omslag. Båda är lika rätt. Böckerna var William Stoners liv, de enda tillförlitliga vännerna. Å andra sidan är Stoner liv och vardag ganska grått. Och i någon mån ganska tragiskt. Inget blev riktigt som han tänkt sig. Men - blir det någonsin det? Stoner kom bort ifrån sin uppväxtmiljö och fick syssla med litteratur. Meningen var att han skulle lära sig lantbruk, men efter ett par år på universitetet bytte han bana. Föräldrarna var enkla bönder utan vare sig utbildning eller pengar. Men de fogade sig utan knot i Stoners avhopp. Stoner skilde sig från mängden redan ifrån början; både på grund av ursprung och karaktär. Två andra unga män blev hans goda vänner. Den ene gick ut i kriget och stupade. Den andre kom hem och blev dekan för Columbia university, Missouri. Stoner anmälde sig aldrig till krigstjänst vilket gjorde att både kolleger och studenter kastade sneda blickar på honom. Stoner blev med tiden en ganska omtyckt lärare. Han fattar tycke för en blond, bortskämd flicka, Edith. De gifter sig och han inser ganska snabbt att det var ett misstag. De har inget gemensamt; Edith är labil och orimlig. De får en dotter, Grace,  som modern ömsom negligerar ömsom dompterar. Grace liknar sin far och båda viker för Ediths nycker utan strid. När Stoner äntligen finner kärleken stöter han snart på nya problem. En kollega till honom, prefekten Hollis Lomax, som länge haft ett horn i sidan till Stoner, går till dekanen och klagar över ryktena som sprids. Katherine Driscoll, Stoners kärlek och själsfrände, löser problemet. En följer Stoner i vardagen; på hans vandringar fram och tillbaka till arbetsplatsen, i hans arbete och tankar, i hans kyliga relation till Edith och i hans hjälplösa kärlek till dottern som blir alltmer främmande för honom; kort sagt under hela hans livsresa. Stoner är en antihjälte som en måste beundra för hans sätt att ta sig an sin vardag, stå upp för sina idéer och erbjuda motstånd i det akademiska käbblet. Han har ett stoiskt sätt att uthärda; han ser nyktert på sitt liv och sin situation. Stoner är en stillsam och storslagen bok om en människas liv. 
Det är omöjligt att göra den här romanen rättvisa. Den fick en femma av mig på Goodreads. New York Times Book Review kallar den en perfekt roman. Jag håller med och anbefaller till läsning.

Det berömda Ögat

Elizabeth Bishop, född 1911 i  Massachussetts, död 1979, var en amerikansk poet och författare. Hon introduceras nu på svenska av ellerströms förlag med diktsamlingen Minnet av livet. Översättningen är gjord av Lars - Håkan Svensson, som också skrivit efterordet. EB hade en dramatisk barndom efter faderns död när hon var åtta månader. Modern flyttade tillbaka till föräldrarna med den lilla dottern. Farföräldrarna kidnappade sin sondotter för att ge henne en ståndsmässig uppfostran. Men det blev inget lyckat arrangemang. Flickan blev sjuk och fick slutligen flytta till en moster som lärde henne älska poesi. Under sina studier vid Vassar College kom hon att tillhöra kretsen kring Mary McCarthy, som skrev den mycket omtalade nyckelromanen Gruppen (1963). Hon blev god vän med poeten Robert Lowell och det var han som beskrev henne som det berömda Ögat på grund av hennes mikroskopiska iakttagelseförmåga. Hon är en platsens poet och hennes dikter är "koncentrerade på uppgiften att beskriva omvärlden och ge den innebörd", som Seamus Heanney uttryckte det. Denna omvärldsbeskrivning övergår ofta i uttryck för personliga upplevelser och känslor. Elizabeth Bishop fick Pulitzerpriset 1956 och NEUSTADTPRISET 1976.

One Art

The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.

- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster. 

Mark Strand 1934 - 2014

Lines for Winter

Tell yourself
as it gets cold and gray falls from the air
that you will go on
walking, hearing
the same tune no matter where
you find yourself—
inside the dome of dark
or under the cracking white
of the moon's gaze in a valley of snow.
Tonight as it gets cold
tell yourself
what you know which is nothing
but the tune your bones play
as you keep going. And you will be able
for once to lie down under the small fire
of winter stars.
And if it happens that you cannot
go on or turn back
and you find yourself
where you will be at the end,
tell yourself
in that final flowing of cold through your limbs
that you love what you are. 

Den amerikanske poeten Mark Strand föddes i Summerside, Prince Edward Island, Canada,1934. Den 29 november 2014 satte han punkt för gott i sin dotter hem i New York. Hans första diktsamling, Sleeping with one eye open kom 1964. Den sista heter Almost invisible. Mark Strand hann uppleva sin 80 - årsdag och utgivningen av den 500 sidor tjocka Collected poems som innehåller nästan all hans poesi. Fina recensioner fick den dessutom. Mark Strand är inte så känd i Sverige, men författaren Stewe Claesson har översatt några samlingar och har flera liggande. Mark Strand var också intresserad av målarkonst. Ibland gjorde han sina egna omslag. På senare tid intresserade han sig också för collaget.  Att klippa och riva papper och klistra upp det igen gillade Mark Strand. Han var ofta galghmoristisk i sina dikter vilket inte hindrade att de ändå avslutas med med en avklarnad lakonism. 1998 fick han Pulitzerprisett för Blizzard of one.

Förtvivlade människor

1970 kom Desperate characters, Förtvivlade människor, ut första gången. Den fick ett fint mottagande, men Paula Fox blev på något sätt en författarnas författare. Två yngre författare, Jonathan Franzen och David Forster Wallace, återupptäckte henne på 1990-talet när man tröttnat på den experimentella romanen och önskade realismen tillbaka. Förtvivlade människor har lånat titel efter ett citat av Henry David Thoreau: ”De flesta människor lever ett liv i stilla förtvivlan”.
Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat, ombonat liv i sin våning i Brooklyn. De är båda intellektuella liksom alla deras vänner. Sophie är arbetslös översättare och Otto äger en juristfirma tillsammans med en god vän. En dag blir Sophe biten av en vildkatt som hon envisats med att mata, trots Ottos upprepade varningar. Såret infekteras; handen svullar och ömmar. Samtidigt anar man en molande oro i deras liv. Människor av ett nytt, okänt slag börjar flytta in i deras område; det är skrik och fylleri om nätterna och ett undertryckt våld går i dagen. Sophie och Otto är förvirrade och börjar känna sig främmande mitt i allt det välbekanta. Ottos kompanjon, Charlie Russel,  sliter sina förtöjningar och det står klart att Otto och han inte delar grundläggande värderingar. Sophie tänker på en kärlekshistoria hon haft med en man som hon bedragit Otto med. Det är ingen tillfällighet att omslaget föreställer två människor bortvända från varandra. Det ser ut som om man skulle kunna bryta framsidan rakt av som man delar en pepparkaka. Paula Fox skriver sparsamt och knappt med en bra dialog. Hon är 91 år och bor bor i Brooklyn med sin tredje man, Martin Greenberg. Som barn lämnades hon bort av sin känslokalla mamma och sin alkoholiserade far och  kom att skjutsas runt bland en mängd olika människor. När Paula Fox själv fick barn i 20 - årsåldern lämnade hon bort det. I sitt andra äktenskap fick hon två söner och med tiden har hon också återförenats med sin dotter, Linda. Översättning: Eva Johansson. Natur & Kultur

Philip Roth, 80

Jag upptäckte att Philip Roth fyllde  80 år den 19 mars.
Jag känner att jag inte ägnat honom den uppmärksamhet han troligen förtjänat.
I min bokhylla hittade jag i alla fall Portnoy´s Complaint (1969).
Oavlåtligt skrockande läser jag första kapitlet som har rubriken
THE MOST UNFORGETTABLE CHARACTER I´VE MET
och börjar så här:
"She was so deeply imbedded in my consciousness that for the first year of my school I seem to have believed that each of my teachers was my mother in disguise. As soon as the last bell had sounded, I would rush off for home, wondering ad I ran if I could possibly make it to our appartment before she had succeeded in transforming herself..."
Alexander Portnoy föddes i en amerikansk - judisk medelklassfamilj, liksom Philip Roth själv. Judiska mödrar lär vara en sort för sig. Alexanders mor är inget mindre än en naturkraft som älskar sin son bortom alla gränser. Det gör naturligtvis fadern också, men han utgör en ganska ömklig figur i skuggan av sin kraftfulla hustru. Dessutom lider han av ständig förstoppning.
Caj Lundgren skriver så här i en recension
"Att överraska verkar ha varit ­Philip Roths grundläggande taktik alltsedan han för nästan fyrtio år sedan chockade hemlandet USA och omvärlden med sin demonstrativt pornografiska berättelse om den judiske ynglingen Portnoys ursinniga klagovisa på psykoanalytikerns brits om sitt folks och sin familjs moral..."
Philip Roth lär ha idkat "...växelbruk mellan memoarer i klartext och subtila romanfiktioner..." enligt Caj Lundgren.
Philip Roth har länge varit nobelpriskandidat. Som så många andra.