Still going strong

Efter några dagars intensivt läsande kan jag konstatera att jag fortfarande är lika fascinerad av Kristin Lavransdotter som någonsin under tonåren. Jag har läst första delen, Kransen, i nyöversättning av Gun - Britt Sundström. Nu väntar jag otåligt på del två, Husfrun. Förstår inte riktigt varför titeln på del ett, som förr hette Brudkronan, bytts ut mot Kransen. Hur som helst tror jag att jag vid omläsningen fäster mig vid lite andra saker än tidigare. Kristins och Erlends bitterljuva kärlekshistoria är ju det jag framför allt minns. Och det starka bandet mellan far och dotter. Redan när Kristin var nyfödd och låg vid Ragnfrids bröst slutade hon dia och vände sig mot Lavrans när han kom in i rummet. Modern fick finna sig i att alltid inta andra platsen. Sigrid Undset tecknar en fantastisk bild av livet under medeltiden. Läsaren får sig en lektion i såväl historia som kulturhistoria. Jag har faktiskt slagit upp en hel del, men sådant tycker jag är roligt. Både tids- och miljöskildringen skapar en stark närvarokänsla. Författaren frammanar också skickligt olika stämningslägen; Kristins envishet; Lavrans sorg och vrede, Ragnfrids tungsinne och Erlends sangviniska lynne. Något som jag fäste mig vid den här gången var förhållandet mellan Lavrans och hustrun, Ragnfrid. Nu kan jag se hustrun med andra ögon. Den stilige kraftkarlen Lavrans hade allt sina sidor. Hans - och alla andra mäns - syn på kvinnan och hennes plats i samhället är helt entydig. Kvinnan lyder sin far och därefter den husbonde fadern väljer åt henne. Hon räknas som ett svagt käril utan talan. Reglerna för hur en kvinna skulle uppföra sig var stränga. Det finns några kvinnor som överskridit gränserna, men ändå behållit en plats i samhället i romanen. Erlends moster Åshild till exempel. Vad jag inte mindes är den starka ställning religionen och kyrkan hade. Det vimlar av kyrkor, kloster, nunnor och munkar. Flickorna kunde sättas i kloster något år bara som tidsfördriv före ett avtalat giftermål. Lavrans var djupt religiös; Ragnfrid något mindre. Jag är  mycket förtjust i det lite högtidliga språket som fördjupar romanen både tids - och innehållsmässigt och som en väl till stor del får tacka Gun - Britt Sundström för. Norstedts klassikerserie 2016