Den som lever stilla

Ännu en ung danska som skriver utmärkt. Leonora Christina Skov skriver en autofiktiv roman, Den som lever stilla, om sin pressande uppväxt- och ungdomstid. Hon är enda barnet till en mor med beröringsskräck och en far som lever för sin fru. Flickan är osynlig. Modern hade en besvärlig förlossning (tycker hon) och det är Christinas fel. Liksom den bröstcancer hon sedan diagnosticeras med. Då har Christina outat sin homosexualitet och fått veta att föräldrarna anser sig inte ha någon dotter längre. Det hade varit bättre om du varit knarkhora, säger far. Naturligtvis får de aldrig träffa någon utav Christinas flickvänner och de intresserar sig inte för hennes liv över huvud taget. Hennes far meddelar gärna när hon fått dålig kritik för någon roman. Christina har en otrolig själslig styrka och  en mormor som stöttar henne samtidigt som hon försöker medla mellan föräldrar och dotter. Christina älskar bibliotek och börjar skriva mycket tidigt. Hon säger att "mina berättelser kom ur ett fullkomligt osårbart ställe inom mig". Leonora Christina Skov bakar in sin skrivprocess i romanen. Hon diskuterar oavlåtligt med flickvännen Annette, som är 22 år äldre, och ett verkligt stöd i tillvaron. Romanen kallar Christina "en skräckromantisk släktroman med homo/transtema". Christina lever ett bra liv med Annette och sitt skrivande. Men hon upphör aldrig att hoppas att hon ska lära känna sin mamma innan denna dör i sin cancer. Författaren förklarar att det inte är en hämndbok hon skrivit. "Det är en förvandlingsbok, för det är det jag gjort de senaste många åren: förvandlat mig själv." Det är en mycket engagerande roman; en blir upprörd å Christinas vägnar. Det är välformulerat; gång på gång vill en stryka under fina formuleringar. Hur orkade hon gå vidare med sig själv, sitt liv och sitt skrivande med föräldrar som öppet säger att de önskat ett annat barn. De skäms. "Om skuld och ansvar ska tas står du beredd", säger en väninna.
Familjen har stämt Leonora Christina Skov. 

Titel: Den som lever stilla
Författare: Leonora Christina Skov
Översättare: Peter Stenson
Förlag: Bokförlaget Polaris
Tryckår: 2019
Antal sidor: 401
Antal sidor: 

En smakebit på søndag

Mie var i full gång vid köksön, när jag kom in. Jag var tvungen att kindpussa henne medan hon stod med utsträckta armar och durumdeg mellan fingrarna. Det såg ut som simhud. Pizzorna måste självklart vara hemlagade. Så kom hon på att det trots allt bara var tredje gången som Georg inte var med. och skyndade sig att tvätta händerna. Jag tvekade lite för länge innan jag gav efter för hennes kram. Hon är bara skinn och ben, för ett par år sedan var hon stor som Obelix, men så bestämde hon sig för att bli smal. För Mie är allt ett beslut, en plan. Hon löper kommunen runt varje morgon, och om Stefan frågar om hon inte vill ha ett glas vin, svarar hon att hon hellre vill spara de kalorinerna till något annat. Som vanligt var det Stefan som hade släppt in mig. När Mies föräldrar kommer flyger hon iväg för att möta dem ända ute på trädgårdsgången. Är jag småaktig? Ja, det är jag, men det är familjen, Anna. Den gör oss små om det bara är den vi har som måttstock. Man måste hemifrån. Kommer du ihåg hur bråttom vi hade att ge oss iväg?
Från sidan 17 - 18 i Ofta är jag lycklig av Jens Christian Grøndahl, översatt av Peter Stenson. Atlantis förlag

Den här vecka är det Astrid Terese på  den norska bokbloggen Betrktninger   som har hand om En smakebit på søndag, en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 
Fler smakebitar HÄR