det var vi

Golnaz Hasemzadeh Bonde kom från Iran till Sverige som treåring.  2012 kom hennes första bok Hon är inte jag och i år har nästa roman, det var vi,  kommit. I den berättas om Nahid som är femtio år och just fått veta att hon har cancer och inte har långt kvar att leva. Nahids vrede och besvikelse är enorm. Hon har haft så många drömmar och så höga förväntningar på livet och hon tycker att hon har gått igenom så mycket svårt att hon kunde ha rätt till lite mera liv. Hon hade verkligen velat göra skillnad. Som ung har hon delat ut flygblad och deltagit i studentdemonstrationer i Iran och till och med blivit fängslad en gång. Då avsvor hon sig både Marx och motståndsrörelsen för att få behålla livet. Tillsammans med pojkvännen Masood och den lilla dottern Aram flyr hon. Nahid och Aram har ett komplicerat förhållande. Nahid älskar sin dotter men tycker inte om att vara mamma. Hon är väldigt hård mot dottern och transporterar sin smärta till henne. Nahid tycker sig ha fått så lite att hon inget har att ge. Jag tycker synd om Aram, men kan känna en viss förståelse för Nahid. Det är viktigt att ta fram förbjudna känslor, säger Golnaz Hashemzadeh Bonde. Författaren rannsakar föräldragenerationen men känner också att de utgjort en brygga mellan olika världar.  Hon känner skuld och tacksamhet och en skyldighet att alltid prestera så mycket och så bra som möjligt. Nahid tänker på sin mor som gifts bort när hon var nio år. När hon nu försöker ringa till henne och berätta om sin sjukdom finner hon att modern haft en stroke. Varför har ingen berättat för henne? Alla undanhåller varandra sanningen till ingen nytta alls.  Mitt i allt eländet kommer Aram med en nyhet som gör Nahid glad. Förhållandet dem emellan har blivit mera jämställt. Aram vågar till och med ta kommandot ibland. När hon kommer med en röd, vacker och dyr väska till Nahid glömmer modern för en stund sin belägenhet och gläds åt att väskan kommer att passa ihop med de röda stövlarna och handskarna. I det var vi berättas mycket om kvinnornas situation i Iran, om familjerelationer, om skuld, ansvar och kärlek. Vad väger tyngst frihet och demokrati eller en stor familjs värme och kärlek? det var vi är skriven med värme och empati och jag tycker väldigt mycket om den. Ett annorlunda perspektiv på flykt och invandring. Sara Acedo har gjort det vackra duvblå omslaget med alla rötterna. Förlag: Wahlström & Widstrand

Minaret

1964 föddes den egyptisk - sudanesiska författaren Leila Aboulela i Khartoum. Familjen var välbeställd  och sekulariserad. När Leila var i tjugoårsåldern kom hon till London. Numera bor hon i Förenade Arabemiraten. Leila Aboulelahs bok, Minaret (Karneval förlag; 2008), handlar om unga Najwa och hennes tvillingbror olycksfågeln Omar och deras familj. Äldste sonen, Samir,  har misskött sina studier och får åka till London för att läsa vidare. Orättvist, tycker Najwa och Omar med rätta. När Najwa är i tjugoårsåldern får hon, modern och tvillingbrodern fly landet efter det att fadern fängslats. Till en början fungerar det ganska bra för Najwa i London. Hon kan fortsätta sitt tanklösa, privilegierade liv i korta kjolar och med många fester.  Efter moderns död bär det utför och Najwa finner sig plötsligt arbeta som hembiträde i en rik muslimsk, mycket modern och sekulariserad familj. Hon sänker blicken mot golvet och tänker på allt det tjänstefolk hon i alla tider tagit för givet. Najwa har en intressant pojkvän, den radikale Anwar som tillhör Demokratiska fronten och som efter en misslyckad statskupp också fått fly Sudan. Han avskyr allt vad religion heter; han sätter sig över samhällets regler och väntar på att få en möjlighet att återvända till hemlandet. Allt medan Najwa alltmer närmar sig islam, går i koranskola och prövar olika slag av slöjor. Hon tänker att hon egentligen aldrig var intresserad av studierna vid universitetet i Khartoum. Hon ville bara gifta sig och få barn. I arbetsgivarfamiljen finns en ung man, Tamer, som föräldrarna tvingat läsa ekonomi trots att han själv allra helst vill ägna sig åt religionen. Tamer är mycket konservativ. Trots att Najwa är betydligt äldre än han blir de förälskade. Jag tänker inte avslöja resten. Minaret är en idéroman. Vad händer människor i ett så oroligt land som Sudan. Hur lever människor i exil? Vilken roll spelar islam? Vad driver människor åt de ena eller andra hållet. Hur har kvinnorna det? När jag började läsa Minaret tyckte jag att berättelsen var platt och ytlig. En stund funderade jag på att överge projektet. Det är jag glad för att jag inte gjorde. Romanen utvecklar sig till en intressant historia som ställer många frågor. Ordförklaringarna på slutet kunde gärna varit mer omfattande.