Jag måste gå rätt in i elden

Kerstin Norborg har skrivit en liten pärla till roman med titeln Jag måste gå rätt in i elden. En roman om Honorine. Den har hon haft liggande i datorn länge eftersom hon tyckte att det inte gick att skriva om en kvinna med så stark integritet som Honorine Hermelin, rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad under trettio år. Hon var en av de ledande gestalterna i Fogelstadsgruppen. Den som kläckte idén och stod för fiolerna var Elisabeth Tamm. Läkaren Ada Nilsson var en annan central figur, en sorts modersgestalt för den tidigt moderlösa Honorine. Nu sitter Honorine Hermelin - Grønbech på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö och tänker tillbaka på sitt liv. Var gjorde hon avtryck? Uppväxten på Ulfåsa vid Bolmen, lärargärningen, översättningarna särskilt de av danske professorn Vilhelm Grønbechs religionshistoriska skrifter. Hon var väl insatt i hans tänkevärld när de så småningom träffades. Tycke uppstod och de gifte sig 1947 när han var 75 och hon i 60- årsåldern.Tio månader senare dör maken och efter en tid flyttar Honorine tillbaka till Fogelstad. Honorine är den tjusigaste av Fogelstaddamerna. Lång, mörk, mager och med stora ögon. Hon är fullt medveten om att hennes liv lider mot sitt slut. Hon märker att hon tappar minnet och blandar ihop personalen. Och hon är yr. Honorine Hermelin har bokat plats åt sin aska i Elisabeth Tamms grav. Jag är väldigt förtjust i den här sortens böcker som skissar konturerna av någon och låter läsaren fylla i efter bästa förmåga och dessutom genererar vidare efterforskning.  Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott känns som en naturlig fortsättning på Kerstin Norborgs roman.

Längtan och drömmar

Kerstin Norborg har skrivit en vacker, vemodig och återhållsam roman om den kände konstnären Carl Fredrik Hills mindre kända syster Marie - Louise, eller Maja som hon kallades. Det fanns tre systrar till i professorsfamiljen på Skomakaregatan i Lund. Maja och Carl stod varandra mycket nära och företog ofta långa promenader i omgivningarna utrustade med staffli och penslar. Botaniska trädgården i Lund var också en älskad plats, en tillflykt från det instängda hemmet. Båda älskar träd. Maja hade också velat måla, men det är Carl Fredrik som får utbilda sig i Stockholm och Paris. Maja får däremot hämta hem den  sjuke brodern efter sammanbrottet och sjukhusvistelsen i Frankrike. Mötet med broderns vän Wilhelm von Gegerfelt sätter outplånliga spår i Marie - Louises själ och sinne. Tillsammans med honom känner hon frihet och gemenskap. Han är emellertid gift och när en man i Lund, Peter Klason, friar tackar Maja ja. Makarna får fyra barn och ett bra liv. Men Majas innersta längtan och hemliga drömmar går åt annat håll.  Kerstin Norborgs roman handlar om ett liv som inte riktigt blev av skriven på ett vackert, lyriskt språk och mycken inkänning.

En smakebit på søndag

Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten inbjuder varje söndag till läsutmaningen En smakebit på söndag. En delar helt enkelt med sig av det en just läser. Men - No spoilers! Fler smakebitar HÄR.

"Han hade mött henne på Gare du Nord. Vidden under glasvalven, rök - och blomlukten som slog emot henne så fort hon steg av tåget, alla ljuden. Och vilan, den otroliga vilan i att få vilan i att få svepas in i ett språk som inte var hennes. Han hade stått där i vimlet, han var lång och ljus och liksom lysande, hon hade hajat till inför det, hajat till inför något förbehållslöst i hans person, i att han stod där rakt upp och ner utan att vare sig förgylla eller förminska sig själv. Är det där allt ni har med er? Och hon hade gripits av en nästan oemotståndlig lust att svara "ja", att låta korgen och den lilla kappsäcken som han nu tog ur hennes hand vara det enda, att låtsas som om de två stora koffertar som modern och Hedda hjälpt henne att packa och sedan polletterat på Lunds central inte fanns..."

från sidan 12 i Marie - Louise av Kerstin Norborg . Norstedts 2015
Marie - Louise är syster till konstnären Carl Fredrik Hill.