Vuxna människor

40 - åriga Ida upptäcker att hon mer och mer börjar tänka på barn. Snart är hon för gammal. Vill hon leva ensam i hela sitt liv? Hennes förhållanden har inte inbjudit till famljebildning. I den lilla sparsmakade romanen av norska Marie Aubert, Vuxna människor, följer vi Ida under en kort men avgörande tid i livet. Ida lever ett bekvämt liv som arkitekt. Hennes yngre syster Marthe är gift med Kristoffer och har bonusbarnet Olea. Nu sammanstrålar de i familjens sommarstuga vid havet. Där är också deras mamma och hennes sambo med anledning av moderns födelsedag. Rivaliteten mellan systrarna är ganska uppenbar. Och när Marthe avslöjar att hon är gravid blir stämningen inte bättre, precis. Ida och Kristoffer upplever en våt kväll och Kristoffer avslöjar i fyllan och villan att han egentligen inte vill ha det här barnet. Ida gör försök att få sina ägg frysta för att kunna använda vid senare tillfälle. Med eller utan pappa. Sommarstugan blir också föremål för diskussion. Idas ensamhet och sårbarhet gör att en känner empati för henne trots att om hon inte är helt sympatisk. Lillasyster Marthe förefaller ganska barnslig och det är hon som har moderns öra. Föräldrarna var skilda och när fadern dog hade Ida inte träffat honom på två år. Kanske hade Ida haft en bundsförvant i honom? Marie Aubert föddes 1979 och hon debuterade 2016 med novellsamlingen Får jag följa med dig hem. Den kommer på svenska i juli 2020. Jag ser fram emot den.

Vuxna människor passar in på nr 10 i Mias Kaosutmaning, Läs en bok som tilldrar sig på sommaren

Titel: Vuxna människor
Orig:s titel: Voksne mennesker
Författare: Marie Aubert
Förlag: Wahlström & Widstrand
Tryckår: 2020 
Antal sidor: 110

Att lämna och att hämta

Cilla Naumann, journalist och författare född 1960, har alltid vetat att om hon skulle skriva något självbiografiskt så skulle det handla om adoptionen av tre barn, två pojkar och en flicka, från Colombia. I Bära barnet hem följer vi henne och äldste sonen Adam på en resa till Bogotá. Adam ska träffa sin biologiska mor, Magda, och författaren ska möta kvinnan hon tycker sig stå i skuld till. Naturligtvis fruktar hon mötet. I Sverige har hon sin åldriga mor, som börjar förlora kontakten med verkligheten. Författaren har blivit mamma till sin mamma. I en parallell berättelse möter vi den föräldralösa Ana som lämnats i en grön filt på trappan till ett kloster. Nunnorna tog hand om henne tills hon vid arton års ålder skickades till en hushållsskola. Därefter har hon arbetat som hemhjälp. När vi träffar på henne arbetar hon i en rik familj med tre barn, alla flickor. Nu väntar man en son. Ana längtar till barnets födelse. Mateo, som barnet kommer att heta, blir så gott som Anas eget barn. Modern lämnar honom tidigt ifrån sig och börjar förvärvsarbeta. Visserligen med utpumpad bröstmjölk i kylskåpet och tusen föreskrifter, men den kroppsliga närheten till modern lämnas därhän. Förlusten är moderns. Ana ger Mateo allt; sin tid, sin kärlek, sin uppmärksamhet och sin närhet. Ana grubblar mycket över sitt ursprung. Författaren undrar över sitt. Hon upptäcker att mycket slarviga anteckningar har förts vid hennes brådstörtade födsel. Vad vägde hon? Hur lång var hon? Var föddes hon? I Enskede eller Varberg? Cilla Naumanns roman utforskar begreppet moderskap och väcker många tankar. Och ett är säkert. Författaren är så mån om sina barn som någonsin en biologisk mor. Bokens vackra och kongeniala omslag är en detalj av Karin Broos (Alma Löv Museum) målning Tjärn.

Karin Broos: Tjärn. Bilden är lånad

Skilda världar

Monika och Johanna kommer från skilda världar. Men de möts om somrarna i Springa med åror av Cilla Naumann.
Johannas far, läkaren, har köpt Stallet av Monikas far, bonden Ivan Sten, till sommarställe.
Ivan Sten måste sedan sälja av även Kohagen. Där växter det upp massor av små hus som ligger tätt intill varandra. Ivan Sten undviker att titta åt det hållet.Han säger ingenting. Han säger inte så mycket över huvudtaget.
Monika ser gården i en ny vinkel från sommargästernas badstrand och tycker att den ser så liten ut från det hållet. Korna är som tomrum i utsikten. 
Monika har tagit hand om inomhussysslorna på gården sedan modern dog. Hon har en fin kontakt med sin far, men de slösar inte med orden, precis.
Monika och Johanna är oskiljaktiga om somrarna. De lär sig att ljuga framgångsrikt för att uppnå gemensamma mål. De säger att de sover över hos varandra medan de i själva verket sover över i en koja som de byggt. De kommer från helt oika samhällsklasser och familjeförhållanden, men de fungerar bra tillsammans under sommarmånaderna. Åtminstone tills Martin kommer in i bilden.
Monika vet med en gång att nu är allt förstört.
Hon blir så småningom ensamstående mor till Lasse som är lite eljest. Johannas förhållanden fortsätter att vara helt annorlunda Monikas och klyftan fördjupas.
En livsstil går förlorad liksom en barndomstid i Springa med åror. 
Inget dramatiskt. Bara livet. Men av stor betydelse för de inblandade
Cilla Naumann hushållar med språket som är rent och svalt. Med klar psykologisk blick skildrar hon Monikas sammansatta känslor inför fadern och väninnan. Och Lasse som hon tidigt oroar sig för.
Monika känner att något inte är som det ska vara vad de än säger på BVC. 
Modern Gerda har lämnat ett arv efter sig till både Ivan och Monika. Det är några diktrader av Edith Södergran: "Jag har krafter, jag fruktar ingenting, ljus är himlen för mig."
Och visst måste en mor ro! Ibland måste hon till och med springa med årorna släpande efter sig.

Inte konstigt att Springa med åror är nominerad tiil Augustpriset!