Lessing och Diski

Ljuvaste dröm kom ut 2001 på svenska. Författaren Doris Lessing var då 82 år och en kan tänka sig att hon fått perspektiv på sitt liv. Romanen är till vissa delar självbiografisk. Romanens nav är den frånskilda Frances Lennox som lever i ett stort hus i London omgiven av två söner, svärmor och ett ständigt skiftande antal vinddrivna ungdomar. Ibland tittar hennes f. d. man, Johnny Lennox, in om inte annat så för att be om hjälp med sin nya fru och deras dotter. Han är en stor bluff som levt högt på sin charm och sin svada. Han är kommunisten som levt lyxliv och som påstår sig ha deltagit i spanska inbördeskriget. Frances bakar fiberrikt bröd och lagar nyttig mat till alla. Samtidigt skriver hon artiklar för en tidning för att få in lite pengar till det stora hushållet. En utav hennes söner har en skolkamrat som är väldigt illa ute och inte kan få hjälp av sina föräldrar. Kan hon möjligen få bo hos Frances? 15 år gammal kommer ännu en strulig flicka in i hushållet. Runt det stora matbordet diskuteras allt möjligt, som till exempel politik och sex. Ungdomarna berättar öppet att de själ friskt, kläder, böcker och allting. Det är deras sätt att undergräva kapitalismen. Och Frances är generös och tillåtande. Men kanske inte så moderlig. Jenny Diski har själv berättat om åren med Doris Lessing i sin bok Den sista resan. En kan nog konstatera att de båda damerna egentligen inte tyckte så väldigt mycket om varandra. Men de släppte aldrig kontakten. Jenny Diskis bok Den sista resan heter i original In gratitude. Hon påpekar att titeln också kan läsas som Ingratitude... Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007 och det betecknar hon älskvärt som "en jävla katastrof" som har dränerat henne så totalt på energi att hon inte orkar skriva fler böcker. (Tala om ingratitude!)

Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008. 

Gösta Berlings saga

Nu har jag både sett och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf blir aldrig utsliten. En häpnar vid varje läsning över en sådan fantastisk berättare hon är. Och alltid finns det något en glömt bort. Jag kom inte ihåg Klevenhüller, den tokige uppfinnaren, som flög en runda med sina egentillverkade vingar, men likt Ikaros kom för nära solen och störtade. (Nästa uppfinning satte eld på Ekeby för andra gången.) I somras köpte jag den vackra nyutgåvan av Gösta Berling med förord av ingen mindre än Ebba Witt - Brattström. Hon berättar om sitt tonårsmöte med Gösta Berling och om den fascination som följt henne genom åren. Gösta Berling är ständig sommarläsning för EWB. Tommy Berggren är en mycket trovärdig Gösta Berling och Margareta Krook är magnifik som majorskan på Ekeby i TV - serien från 1986. Elakheten lyser om Ingvar Kjellson som den lede brukspatron Sintram.  Harriet Andersson spelar den rika, hjärtlösa Märta Dohna. Majorskans man spelas av Ulf Johansson och en känner igen igen flera andra gamla fina skådespelare. Alla de unga damerna som i tur och ordning förälskar sig i den försupne prästen Gösta Berling som knappt hann upp i predikstolen förrän han raglade ner igen, blir alla mer eller mindre olyckliga för hans skull. De är beredda att offra sina liv för honom. Kavaljererna på Ekeby dricker och leker i början av romanen som en skock bångstyriga barn. Men innan berättelsen är över har åtminstone några av dem - med Gösta Berling i spetsen - vuxit i sina år och blivit ansvarstagande människor som sätter Ekeby på fötter och förbarmar sig över de svältande människorna. TV - serien följer boken väldigt väl men flyttar ibland om händelserna. Inspelningen är väldigt vacker med slädfärder i snöiga landskap, soliga sommarängar och fina interiörer från de vackra gårdarna. Allt som allt kändes det väldigt bra att förnya bekantskapen med Gösta Berling. Intressant att läsa och se parallellt.

Min systers lov

Min systers lov

Min syster skriver inte dikter
och kommer väl aldrig att börja skriva dikter.
Det har hon efter mamma som inte skrev dikter
och efter pappa som inte heller skrev dikter.
Under min systers tak känner jag mig trygg:
min systers man skulle aldrig i livet skriva dikter.
Och även om det låter maniskt och tjatigt
sysslar ingen i släkten med att skriva dikter.

I min systers lådor fanns inga gamla dikter,
i handväskan inga nyskrivna alster.
Och när min syster bjuder på middag, då vet jag
att det inte är i avsikt att deklamera för mig.
Hennes soppor är superba utan någon baktanke,
och kaffet spills inte ut över någons manus.

I många familjer skriver ingen dikter,
men gör de det är det sällan bara en som gör det.
Stundom forsar poesin genom släktledskaskader,
och det bildar virvlar som hotar sammanhållningen.

Min syster ägnar sig åt hyggligt talad prosa.
Hennes hela författarskap är semestervykorten
med texter som lovar samma sak varje år:
att när hon kommer hem
ska hon berätta
allting,
alltsammans

Ur Dikter 1945 - 2002 av Wislawa Szymborska

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.

Kvinnliga nobelpristagare

Matiné: Charlotte Löwensköld

Serien om Charlotte Löwensköld (Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd) av Selma Lagerlöf har ju åtskilliga år på nacken, men jag vet att den kan fascinera även nutida unga läsare. Charlotte Löwensköld (skriven 1925) är inte svår att identifiera sig med även om hon levde i en annan tid och under andra förhållanden. Filmen Charlotte Löwensköld spelades in 1979 med Lars Green som Karl - Artur Ekenstedt och en strålande vacker Ingrid Janbell som Charlotte Löwensköld. Karl - Arturs mor gestaltas av den underbara Gunnel Broström. Sven Wollter spelar brukspatron Schagerström som sitter och sneglar på Charlotte Löwensköld i kyrkan och sedan ber föräldrarna om hennes hand. Charlotte svara indignerat nej, eftersom hon faktiskt är förlovad med Karl - Artur Ekenstedt. Jag hade gjort mig en bild av en äldre, ganska ful Schagerström. För min inre syn hade jag också sett en mindre skön Karl Artur Ekenstedt än Lars Green. Gunnar Björnstrand spelar prosten Forsius. Sickan Carlsson förnekar sig inte som hans fru Regina. Landskapet är fantastiskt vackert och står i bjärt kontrast till det drama som utspelas mellan hjälpprästen och den vackra men fattiga Charlotte. Ekenstedt vill vara en fattig, fri och oberoende präst som går den väg Gud pekat ut för honom tillsammans med en enkel kvinna. Han vill tala med människorna om Kristus och hans stora kärlek. Karl Artur Ekenstedt är trosviss och renhjärtad. Brukspatron Schagerström hör hans predikan och inser att han måste skyddas. Det är stora och djupa känslor; det är dramatik. Och det är sommar hela tiden.

Kvinnliga nobelpristagare. 2

Den 4 december hörde jag en radiodokumentär, Nelly Sachs: Natten och Nobelpriset i P1. Den var mycket intressant med deltagare som översättaren Margaretha Holmqvist, som dessutom var Nelly Sachs förtrogna. Aris Fioretos, som skrivit en jättefin biografi, Flykt och förvandling,  om Nelly Sachs, deltog också. En fick veta mycket om den tysk - judiska författaren som kom till Sverige 1940 som krigsflykting tillsammans med sin sjuka mor. Det var Selma Lagerlöf som hjälpte dem hit. De bodde i en etta vid Bergsundstrand 23 i Stockholm. Efter några års tystnad börjar Nelly Sachs skriva igen och 1966 får hon dela Nobelpriset i litteratur med den israeliske författaren Samuel Agnon. Motivering: "För hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde". Hennes vänskap med den franske författaren Paul Celan resulterade i en mängd brev. De led av samma paranoida föreställningar och kanske rentav triggade varandra. Trots att Nelly Sachs (1891 - 1970) var 29 år äldre än Celan kände de en speciell samhörighet. Karin Johannisson skriver om Nelly Sachs i sin bok Den sårade divan. Så småningom blev Beckomberga en tillflykt för Nelly Sachs; en plats där hon kunde känna sig trygg. 
DEN FÖRSTENADE ÄNGELN
som ännu droppar av minne
från ett föregående världsallt
utan tid
vandrar på kvinnoavdelningen 
i bärnstensljuset
innesluten i besöket av en stämma
från en urtid utan äppelbett
och sjunger av sanning 
i morgonrodnaden -

Och de andra kammar håret i olycka
och gråter
när korparna därute
vecklar ut sin svärta till midnatt

Ur Samlade dikter. Månpocket 2001. I nyöversättning av Rolf Moberg. Förord: Gunnar D. Hansson

Läs mer om den här utmaningen hos Koko på En kattslavs dagbok

 

Gabriela Mistral

Gabriela Mistral (1889 - 1957) hette egentligen Lucila Godoy y Alcayaga men tog sig pseudonymen Gabriela Mistral som en hyllning till nobelpristagaren Frédéric Mistral (1904) och poeten Gabriele D´Annunzio. 1945 fick hon Nobelpriset med motiveringen "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden". Hon var den första latinamerikanska författaren som fick Nobelpriset i litteratur. GM gjorde stora insatser inom pedagogiken och hon var chilensk konsul i ett flertal länder.  Hon kämpade också för kvinnors jämlikhet och frihet. Hennes bana kan i viss mån påminna om Selma Lagerlöfs. I sällskap med Elin Wägner besökte hon Selma Lagerlöfs Mårbacka och Selma Lagerlöfs grav. I sin lyrik besjunger Gabriela Mistral moderskap och barmhärtighet. Hon längtade efter barn i hela sitt liv. Gabriela Mistral översattes av Hjalmar Gullberg som kallade henne "det ställföreträdande moderskapets diktarinna". Gabriela Mistrals sekreterare, författarinnan Doris Dana, hävdar i tidskriften Diaspora att styvsonen Juan Miguel i själva verket var Mistrals biologiske son. Det kan en kanske ifrågasättas. Men hon hade ett syskonbarn vid namn Juan Miguel som tog sitt liv vid 17 års ålder. Gabriela Mistral hade betraktat honom som en son så detta tog henne hårt.
Den mest kända dikten är "Sången om en son". Den är lång, men jag återger några strofer. Och jag tror inte att en ska stirra sig blind på det där med "son".
När jag läser om och av Gabriela Mistral är det "barnet" som är önskedrömmen.

En son! En son! En son! Jag bad i vaka
och dröm vid dina famntag om en sorg,
då in i märg och ben du lät mig skaka
av helig eld från hjässan och till tån.

Jag bad: en son! - som på ett träd de bara  
grenarna om en dryck ur vårskyns brunn.
En son med Kristusögon, stora, klara, 
med högvälvd panna och med känslig mun.
-----
Nu är jag tretti år. Min mörka tinning
har dödens askfärg redan kommit åt.
Tårarnas bitterhet som blev min vinning,
droppar sitt salta nattregn i min gråt.
-----
Jag skötte andras barn som en herdinna;
till eget visthus bar jag ej min skatt.
O Fader Vår, tag mot en tiggarkvinna,
om jag ska ensam dö i denna natt. 

Ur Dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg. 1945. Norstedts förlag.

Nr 1 i Kokos läsutmaning Kvinnliga nobelpristagare.