Älskarinnorna

Älskarinnorna fick mig till en början att fnissa, vilja stryka under och läsa högt. Men allt eftersom läsningen fortskrider blir tonläget mycket annorlunda. Författarinnan Elfriede Jelinek, som fick Nobelpriset i litteratur 2004, är fylld av vitglödgat raseri. Hon är feminist och som sådan tar hon sina kvinnliga huvudpersoner, Paula och Brigitte, på allvar. Båda flickorna går som på räls. Hitta någon att gifta sig med, skaffa barn, hus och hem. Endast så uppnår en status och lycka. Paula är så målmedveten att hon är gravid redan vid femton. Brigitte ligger lite efter. Erich är vacker, korkad och bryr sig bara om motorer och sitt arbete i skogen. Paula är han relativt kallsinnig till. Heinz har ett bättre arbete än Erich och är måttligare med spriten. Båda paren gifter sig samtidigt. Föräldrarna motas ut och tvingas i en lägenhet i stan. Ja, när de nu inte hade förstånd på att krepera direkt för att ge plats åt de unga. Bymentaliteten gisslas. En förväntas göra på ett visst sätt och inte skilja sig ifrån mängden. Männen sliter ut sig i skogen, dricker och slår sina fruar. Och barn. Men - visst, landskapet är vackert. Paulas och Brigittes liv kommer att te sig helt olika. Paula är tanklös och har ingen vidare självbevarelsedrift. Elfriede Jelinek skriver korta meningar utan stora bokstäver efter punkt. Hon är elak, ironisk, bitsk och sardonisk i sin skildring av ett patriarkat där inte heller männen är särskilt lyckliga. I nobel prismotiveringen talas det om "språklig lidelse" och det är mycket väl uttryckt. Älskarinnorna är den sjunde romanen i serien Nobelklassiker. Huvudredaktör för serien är Horace Engdahl. Han har också skrivit förordet. Aimée Delblanc har översatt. Brombergs förlag 2008.