Nu har Rufus Wainwright varit i Stockholm. Jag också.Det blev en helt fantastisk kväll. Första delen av konserten var en sorgemässa. Inga applåder eller fotoblixtar.
Dramatiskt, känslomässigt, vackert. Som opera.
Sorgen över den nyligen avlidna modern, musikern
Kate McGarrigle, har han talat om i många intervjuer. Syster Martha Wainwright, som också betyder mycket för honom och som han brukar uppträda tillsammans med, låg på förlossningsbordet på samma gång som modern dog. Det har varit en dramatisk tid för familjen och det har satt sina spår i Rufus Wainwrights musik.
I konsertens andra del får man både andas, applådera och fotografera. Rufus Wainwright bytte stil och kläder. Kontakten med publiken är kamratligt otvungen. Ljuslågorna fladdrar och stenarna i västen blixtrar. Händerna fladdrar som lärkvingar över klaviaturen och den släpiga rösten låter precis som man vill att den ska låta. Instampad och framvisslad bjuder han på tre extranummer trots att han borde vara fullständigt utmattad.
Vad betyder väl lite nackspärr mot en kväll i Filadelfiakyrkan med den proffsige
Rufus Wainwright?
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/sorgen-ledde-till-ett-ensamt-piano_4556367.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/skivrecensioner/rufus-wainwright-all-days-are-nights-songs-for-lulu-1.1077163
http://www.expressen.se/kultur/1.2003810/rufus-wainwright-filadelfiakyrkan-stockholm
Inlägg
