Darling River

Vår minsta bokcirkel har nu diskuterat Darling River. Doloresvariationer av Sara Stridsberg. Vi såg det som en naturlig fortsättning efter att ha läst Lolita av Vladimir Nabokov. Alldeles från början flyter läsningen lätt. Lika lätt som floden flyter förbi och Los far åker ut med henne i Jaguaren. Är Lo trött sover hon i baksätet och lyssnar på faderns kurtiserande av  prostituerade i framsätet. Det är något drömskt över deras resor genom de brinnande skogarna. Fadern har en egendomlig smak för att köra över små djur. Han struntar i hur det går med dem. Den minderåriga dotterns umgänge med olika män i vassen på flodstranden besvärar honom inte heller. Romanen är bitvis poetisk särskilt i början. Sedan mörknar det och allt blir gyttja och förnedring. Darling River innehåller många speglar, ljusfenomen, rosor och fjärilar. Färgen vit går igen. Los mor har packat sin kappsäck och gett sig iväg och ägnar sig åt fotografering. Dottern undrar alltid var hon är. "Din mor var en dröm jag inte kunde hålla kvar", säger fadern. Dolores är den döda modern från juldagen 1952 som vi känner igen ifrån Lolita. Ett annat huvudspår är vetenskapsmannen som försöker lära en schimpans att teckna. Hon sitter i en bur och underkastar sig till synes eftergivet alla hans instruktioner för att när det verkligen gäller lämna honom i sticket. Darling River är indelad i fem avdelningar som i sin tur är uppdelade i underavdelningar. Vi hade lite svårt med alla dessa rubriker och vad meningen var med dem. Vi undrade också över vart det var tänkt att romanen skulle föra oss. Doloresvariationer är ju visserligen underrubriken, men det hjälpte oss inte så mycket. En svår bok, enades vi om. Och inte Stridsbergs bästa.

Vi var rovdjur

I Novellix senaste utgivning finns en novell av Sara Stridsberg med titeln Vi var rovdjur. Den lilla läckra volymen innehåller en roadmovie om en far och två flickor. Det vill säga först var det bara en flicka men en vacker dag sitter där en liten flicka i baksätet med de korta benen sträckta rakt ut och en berlock långt ner på bröstet. Flicka nr ett blir inte särskilt glad när Johnny, flicka nr två, presenteras som hennes syster. Far kör bilen genom landskapen. De stannar och tvättar kläder i tvättautomater. De badar i sjöar och det visar sig att den lilla flickan är duktig på att simma trots att hon låtsat att hon inte kan. Det blir en drömlik färd mot något okänt ingenting. Allt är svävande och färgerna ses som genom sjövatten. Vad är dröm och vad är verklighet. Endast i sömnen är man fri. Johnnys  mor heter Blanche och hon behövde semester. Den äldre flickans mor bara försvann. Det känns som om tiden inte finns eller står stilla. Det hänger något olycksbådande i luften och en kan bara gissa hur det ska gå.

Den här novellen passar in på nr 19  i Ugglans och Bokens läsutmaning IV, Läs en novell som gavs ut 2019.

Bra val!

Svenska Akademiens pressinformation tillkännager att till ny ledamot på stol nummer 13 efter författaren och översättaren Gunnel Vallquist har Svenska Akademien utsett författaren och dramatikern 
Sara Stridsberg. Hon kommer att ta sitt inträde vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december i år.
Sara Stridsberg är född 1972 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade med Happy Sally 2004 och fick sedan sitt genombrott, även internationellt, med romanen Drömfakulteten 2006, vilken följdes av ytterligare en framgång med Darling River 2010. Som dramatiker har Sara Stridsberg främst samarbetat med Dramaten. Detta arbete inleddes 2006 med den uppmärksammade pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika och fortsatte med Medealand 2009 och Dissekering av ett snöfall 2012.
Sara Stridsberg gav 2014 ut den prisade Beckomberga. Ode till en familj, som även fick dramatisk form hösten 2015.

Missa inte!

Ny Radioföljetong på måndag 19 oktober kl 11.35. repris19.35
BECKOMBERGA: ode till min familj av Sara Stridsberg.
Nanny Nilsson läser. Jag var väldigt förtjust i romanen när jag läste den. Den är så annorlunda mot det Sara Stridsberg skrivit tidigare. Läs mera HÄR! I onsdag avslutades Käre ledare av Jan Jing - sung. "Poeten och pianisten Jang Jin-sung tillhörde Nordkoreas propagandaministerium där han skrev hyllningstexter till diktatorn Kim Jong Il. När han lånar ut en förbjuden tidskrift till en vän hamnar han i onåd och tvingas fly 2004." står det på Adlibris. Viktor Åkerman läste alldeles utmärkt. Otroligt spännande bok. Förföljelserna är inte över

heller. Utmärkt att kunskap om sakernas tillstånd sprids. Käre ledare har just kommit ut i pocket liksom också följande titlar. Nordkorea: nio år på flykt från helvetet av Eunsun Kim är en annan titel med samma ämne, liksom Inget att avundas: vardagsliv i Nordkorea av Barbara Demick  och Alla monster måste dö: gruppresa till Nordkorea - ett reportge av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. 

Jackie och Jimmie Darling

Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge;  ömsint, sorgset och sparsmakat. Huvudpersonerna i boken är en dotter och hennes far.  Jackie har i många år åkt ut till Beckomberga mentalsjukhus för att besöka sin far, Jim eller Jimmie Darling,  som hamnat där efter sjävmordsförsök, alkohol- och narkotikamissbruk. Han lever på samma sätt som han spelar schack, utan att tänka, utan strategi, utan en tanke på framtiden. Läkaren Edvard Winterson förklarar för Jackie att Jim förlorat något som han inte vet vad det är. Det är en känsla som blivit till ett tomrum. Jims mor, Vita, tog livet av sig utan att ta farväl. Hur håller man någon kvar i ljuset som inte vill vara där? Jim tror att det finns en himmel under jorden också. Han tänker avsluta sitt liv själv; han vet precis hur bara inte riktigt när. Han bor i Spanien  och det kommer att ske där.  Jackies mor, Lone, har skilt sig från Jim och  besöker honom sällan på Beckomberga. Hon avskyr sjukhusmiljön. Hon åker i stället iväg och fotograferar i katastrofområden. Porträttet av fadern är genomlyst av kärlek och förståelse.Och rentav respekt. Under någon tid lär Sara Stridsbergs egen far ha varit patient på Beckomberga. Romanen skildrar först och främst Jims och Jackies liv. Jackie möter en riskabel kärlek och får en son, Marion. Marion är fulländad. Han är den ende i familjen som inte är deformerad, säger Jackie. Beckomberga handlar också om sjukhusets historia från 1932 till 1995 när det stängdes. Efter att ha stått tomt i många år ska det nu byggas om till bostäder. Beckomberga och den vackra sjukhusparken var en värld i världen; en trygghet för många. Beckomberga är också berättelsen om den siste patienten, Olof, som bott där hela tiden. Nu ska han möta världen utanför. Hur ska det går för Olof?
Boken tillägnas alla som passerade sjukhusparken under åren 1932 till 1995.

Så snopet!

Nu har jag läst Sara Stridsberg, Beckomberga. Och just som jag skulle kasta mig över bloggen för en utgjutelse var det något som fick mig att slå upp Albert Bonniers förlag och kolla första recensionsdatum. Och, jodå: 5 september! Inte för att jag anser mina boktyckanden vara recensioner, men de är ju någon sorts omdömen så jag antar att man ändå ska respektera recensionsdagen. Så - det blir till att kniiiipa. Trist!