H som i hök, Helen och hopp

H som i hök. En mycket märklig bok! Så annorlunda allt annat jag läst. Det var som att läsa en thriller. Helen Macdonald, författare, poet och historiker, hade en mycket älskad fader. När han dog blev hon utom sig av sorg och depression. För att hantera denna sorg köpte hon den unga duvhöken Mabel för att tämja - manna - henne. Att tämja en duvhök är som att gå i psykoanalys. HD hade redan tidigare sysslat med att manna jaktfåglar, men duvhökar är de svåraste av alla och någon sådan hade hon aldrig tämjt. Hök och människa drar sig tillbaka; går in i sin egen värld. De utvecklar en mycket speciell relation och Helen Macdonald hävdar att Mabel ler. Skoja kan hon också. Vi följer dem under flygövningar där kopplet längs för att till slut tas av. Mabel jagar kaniner och fasaner i första hand. Och när hon slagit dem; fjädrar och päls ryker och blodet skvätter - då skyndar Helen till för att göra processen kort med det stackars bytet, skära av en del för att ge till Mabel. Resten stoppar Helen M i fickan. När Mabel ska jaga måste hon ha rätt flyktvikt; inte för mycket kött på bröstbenet och inte för lite. Parallellt med berättelsen om Helen och höken går  författaren Terence Hanbury Whites historia. Han är mest känd för sin romansvit Svärdet i stenen, men han skrev också en bok om sin hök, Goshawk. Det är en spännande historia i sig. Helen Macdonald kommer så småningom att känna sig som om hon höll på att bli hök och hon förstod att hon måste ta sig ut i verkligheten igen. Mabel lämnades till en vän och när Helen hälsade på blev hon glad. En hök minns sin människa i ungefär ett år, men Helen Macdonald blev igenkänd många år efter. Mabel jagar nu vidare i hökarnas himmel. Meta Ottosson har gjort översättningen. Brombergs förlag.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakbit utav det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!

"Det var inget fel på höken. Hon var inte sjuk. Hon var ett litet barn. Hon somnade för att det är vad småbarn gör. Jag var inte heller sjuk. Men jag hade förlorat en förälder och var fruktansvärt känslig, och jag förstod inte vad som höll på att hända med mig. I åratal hade jag fnyst åt Whites idé om att träna en hök var som ett slags övergångsrit. Överdrivet, hade jag tänkt. Stolligt. För så var det inte. Det visste jag. Jag hade flugit massor av jaktfåglar och var förtrogen med varje steg i träningen av dem. Men även om jag var förtrogen med de olika stegen, var jag inte förtrogen med personen som gick igenom dem. Jag var en spillra av mitt forna jag. Någonstans djupt inom mig fanns det något som försökte bygga upp sig igen och förlagan satt på min hand. Höken var allt jag ville vara: ensam, behärskad, sorglös och oemottaglig för de skador man som människa tillfogas. Jag höll på att förvandlas till en hök."
Från sidan 107 i H som i hök av Helen Macdonald. 
Fler smakebitar HÄR.