skip to main |
skip to sidebar
Lite snuvad på konfekten känner jag mig efter avslutad läsning av Rosa candida av den nya isländska författaren Audur Ava Olafsdóttir. Den började så lovande med den unge Arnljótur, 22, som ger sig iväg till en avlägsen bergsby i något sydeuropeiskt land för att återskapa en förfallen rosenträdgård/klosterträdgård. Han medför tre plantor av rosen Rosa candida. Växtintresset har han ärvt efter sin döda mor. Naturligtvis googlar jag på rosens namn, men det jag hittar är ett textilt mönster som heter åttabladsrosen. Efter diverse äventyr är Arnljótur framme och tas väl emot av munkarna och finner sig tillrätta. En filmälskande munk, fader Tomas, blir hans speciella vän och mentor. Till saken hör att Lobbi, som han kallas på Island, råkat bli far till en liten flicka, Flóra Sól, och snart kommer det att visa sig att hon är i akut behov av sin far, vilket kommer som en överraskning för honom. Egentligen blir det inte så mycket till trädgårdsodling som karaktärsdaning i Rosa candida. Och det kan ju vara gott nog. Bitvis blir det lite feel - good och något recept på chokladsoppan, som är ett genomgående tema i boken, blir det aldrig. Lättläst och underhållande och sympatiskt är det emellertid. Inför slutet fruktade jag det värsta, men så blev det i alla fall inte. Rosa candida har blivit mycket hyllad på Island och i övriga Europa, särskilt då Frankrike där den valdes till årets bästa roman av bokhandlarna.
Övers.: Ylva Hellerud
Weyler förlag
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar En smakebit på søndag. Vi delar av oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitarhittar du HÄR
"Eftersom jag står i begrepp att lämna landet och det kan vara svårt att veta exakt när jag kommer tillbaka, tänker min sjuttiosjuårige far göra sista middagen minnesvärd och laga någonting ur mammas handskrivna receptsamling, någonting som mamma skulle ha kunnat laga vid liknande tillfälle. - Jag tänkte, säger han, att vi skulle ha stekt panerad kolja och så chokladsoppa med vispad grädde till efterrätt. Under tiden som pappa försöker få någon ordning på det där med chokladsoppan hämtar jag Jósef på gruppboendet i den sjutton år gamla Saaben, han har redan stått klar länge på trottoaren och det syns att han är glad att se mig. Han har tagit på sig finkläder eftersom jag ska resa bort, sista skjortan som mamma köpte åt honom, lila med fjärilsmönster.
Medan pappa steker löken och fiskbitarna ligger klara på fatet med ströbröd, går jag ut i växthuset för att hämta rosensticklingarna som jag ska ta med mig. Pappa kommer efter med saxen för att klippa gräslök som han ska strö ovanpå fisken. "
Från sidan 7 i Rosa candida av Audur Ava Olafsdottir. I översättning av Ylva Hellerud. Weyler förlag.
Bokens huvudperson Ari sitter och tittar på ett fotografi av sina föräldrar på sidan 28 i släktsagan Fiskarna har inga fötter utav islänningen Jón Kalman Stefánsson.
I översättning av John Swedenmark . Weyler förlag.
" Först tittade han nästan enbart på sin mamma, hennes leende, ögonen, blågrå, stora strålande, som om de hade samlat upp allt ljus i världen, sol och stjärnor, månsken och norrsken, den blick som för längesen försvunnit från världen, raderats ut, slocknat, inte fanns till, lika lite som hon själv, hennes tankar, ansiktsminen, den retfulla glimten i ögat, kramarna, hur kunde någonting så stort försvinna utan att världen kapsejsade, utan att jordklotet kom ur kurs, tappade bort sin måne? Ari lyckades glömma, eller uteslöt det, att hans pappa också fanns med på fotografiet, ända tills gnyendet från en ambulans, ett ljud som mest av allt liknade ett rop av besvikelse, skar sönder kvällen utanför, skar itu hans tankar, och då fick han syn på sin pappa, då mindes han honom. Ari såg att de var lyckliga - och kanske just därför att de var tillsammans. Han lyssnade på när ambulansens vädjan dog bort, kände att den hatiska svartsjukan mot fadern vällde upp och fyllde hela världen. Han betraktade sin far och kände bara hat, rent och klart hat. Såg honom i ögonen och tänkte: Hoppas du dör."
Fler smakebitar finns HÄR
Änglarnas sorg av Jón Kalman Stefánsson är en helt fantastisk roman som mestadels handlar om våldsamma snöstormar i bergen, Det blåser iskallt och snön skymmer sikten totalt. Väderstrecken måste man ha internaliserat för att inte störta rakt ut i havet. Man måste också ha ett hum om var det kan finnas ett och annat hus där man åtminstone fick lä även om huset var öde och utkylt. Änglarnas sorg - snöflingorna - handlar till större delen om en vådlig postrunda som Jens och Pojken ska utföra under våldsam snöstorm i bergen. Posthanteringen är av högsta värde för alla inblandade. Pojken går ibland och tänker på några dikter och tappar då bort Jens i snön. Men på något sätt finner de varandra igen. Pojken pratar och Jens vill att det ska vara tyst. Men pojken var den som klarade båtfärden som de började postvandringen med när Jens inte var mycket att räkna med. Pojken växer och mognar. Jens förändras också. Deras gemensamma kamp mot elementen för dem närmare varandra. Människorna de möter i stugorna är fattiga men storslagna och insnöade i mörka rum under lång tid av året, men de delar med sig av det de har. I många av husen finns det böcker. Orden betyder mycket. Människorna lever ett hårt liv i ett strängt klimat, men aldrig skulle de vilja lämna ön. Jón Kalman Stefánsson har ett underbart, poetiskt språk med många fina bilder. Han har också en förmåga att beskriva snöstormarna på olika sätt. Lägg därtill en hel del humor. Änglarnas sorg slutar med en riktig cliffhanger vilket gör att jag kastar mig över sista delen i trilogin, Människohjärtat
Köpingen, som i verkligheten lär vara Isafjördurär en liten ort på Island som ligger nära havet och vid foten av fjället. I ett fiskeläge strax intill bor den faderlöse Pojken medan mor och syster bor på andra sidan berget. Brodern finns på annat håll. Bäste vännen Bárdur, som läser Det förlorade paradiset av John Milton, glömmer under en fisketur sin kjortel hemma och fryser ihjäl under ett oväder. Pojken är otröstlig och funderar på om livet är värt att leva; "... övergiven av alla utom Gud, och Gud finns inte". Några av de äldre fiskarena rasar över hur man kan lägga sin tid på något så onödigt som läsning. Men det finns undantag. Den blinde Kolbeinn har 400 böcker. Honom får man läsa högt för medan han dricker kaffe ur en mugg som tillhört den engelske poeten William Wordsworth. Den alltför godhjärtade handelsmannen Snorri älskar musik. Författaren Jón Kalman Stefansson är en magiker vad det gäller orden. Man blir förtrollad. Himmel och helvete är första delen i trilogin om Pojken, som aldrig heter något annat. I förbifarten nämns att han är i tjugoårsåldern. Det är ett hårt och kärvt liv, upplyst av vänskap, läsning, vackert väder (ibland) och fiskelycka (ibland). Bäst är Stefansson när han beskriver havet, båtarna, rodden, torskfisket och kampen för livet ute till havs.
Inlägg
