Dvärgen

Pär Lagerkvists roman Dvärgen kom ut 1944. Den blev en framgång både hos kritiker och allmänhet och är en av författarens viktigaste romaner.  Dvärgen är huvudperson i romanen som berättas som en dagbok skriven av honom själv. Han är dvärg hos den italienske renässansfursten Leon Montanza. Fursten hålls väldigt högt av dvärgen som speglar sig i honom. Men ingen är stor inför sin dvärg, säger han. Dvärgen avskyr allt och alla. Han känner vämjelse för de flesta människor och  allt som är ljust, glatt och vackert; han skrattar aldrig och vägrar uppträda som narr. Det värsta han kan tänka sig är att bli skrattad åt.  Dvärgen räknar sig som stående högt över människosläktet och gläder sig över krig och osämja. Han blir alltmer en symbol för ondskan ju längre in i romanen en kommer. Frågan inställer sig: Hur blev Dvärgen sådan? Är han ett offer? Pär Lagerkvist var själv kortvuxen och rödhårig som Dvärgen och han kände även igen en del av Dvärgens  ondska. Alla människor har ondska inom sig. När fursten äntligen bestämmer sig för att gå ut i krig kräver Dvärgen att få följa med. Han byter pennan mot svärdet. Men eftersom han endast är ca 66 cm lång kan han inte vara med i själva striden. Han går omkring i sin rustning och trivs. Det finns en människa i berättelsen som Dvärgen känner en hatkärlek till och henne plågar han livet ur. Dvärgen blev som liten såld av sin mor som blev förfärad när hon såg vad hon fött fram. Dvärgar har ingen mor, ingen far eller hembygd. Det är stark läsning som påverkar. Och en kan ju tänka sig vilket intryck Dvärgen gjorde när den kom ut i andra världskrigets slutskede.

Titel: Dvärgen

Författare: Pär Lagerkvist

Förlag: Aldus/Bonniers

Tryckår: 1963

Antal sidor: 157 sidor

Barabbas

I nobelpristagaren Pär Lagerkvists småländska hem fanns det inga böcker utöver Bibeln, psalmboken och postillan. Men religionen och tron var inget självklart för honom. Han beskriver sig som andlig men inte religiös. I romanen Barabbas skildrar han nutidsmänniskans rotlösa sökande efter en tro. Barabbas är en förbrytare. Han är hård och kärlekslös och tar gärna till våld. När han och Jesus ska korsfästas väljer folket att släppa Barabbas. Han känner en märklig dragning till Jesus i hela sitt återstående liv. Han tänker att han vill tro, men det går inte riktigt. På Cypern i koppargruvorna länkas han samman med en man som plötsligt faller till marken och ber. De ber tillsammans. Men på direkt tillfrågan om han är en kristen svarar Barabbas nej. Hans slavbroder blir korsfäst, men Barabbas klara sig återigen. Den harmynta kvinnan, som Barabbas våldfört sig på en gång, blir stenad. Barabbas hugger ihjäl den som kastar första stenen och smyger tillbaka på kvällen för att begrava kvinnan. I Rom beslutar sig Barabbas slutligen för att ställa sig på de kristnas sida, men misslyckas totalt. Barabbas har inte haft några föräldrar eller någon annan människa som månat om honom. Han kommer att för alltid stå utanför samhället. En känner sorg för den här ensamma personen som så gärna skulle vilja höra till någonstans. Lagerkvists språk är enkelt; ibland direkt naivt. Det är enkla människor som befolkar hans roman. Barabbas är Lagerkvists mest översatta roman. En förstår att den betyder mycket för många människor.
I sin lyrik har Lagerkvist en annan approach till ämnet och är mera expressiv. Barabbas kom ut 1950. Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951. Redan 1940 hade han kommit in i Svenska Akademien på stol nr 8 efter den beundrade läromästaren Verner von Heidenstam.

Far och jag

Far och son har kvalitetstid tillsammans varje söndagseftermiddag när fadern är ledig. De vandrar längs järnvägen ut i skogen för att lyssna på fågelsången. Sonen är tio år och beundrar sin store, trygge far, som är järnvägstjänsteman. Han hälsar på lokförarna på tågen; han kollar signaler och semaforer; ansvarsfull även under ledig tid. Solen skiner, fåglarna sjunger och blommorna blommar. Det doftar från nyutslagna björkar, ljung, tjära, mandelblom  och vagnsmörja. Far och son njuter av  samvaron. De kommer fram till ån och far

pekar ut var man bäst kunde meta abborre när han var pojke. De fördriver åtskillig tid vid ån och snart börjar det skymma och det är dags att vända om. Mor väntar med maten. Men nu är allt annorlunda. Mörkret ter sig hotfullt och skuggorna skrämmande. Telefonstolparna är spöklika och banvallarna tycks slutta ner mot farliga djup. Plötsligt möter de ett framrusande helt nersläckt tåg. Lokförarens bleka, orörliga ansikte avtecknar sig i skenet från den flammande kolelden. Far vet att det inte skulle gå något tåg här vid den här tiden. Sonen förundras över faderns orubbliga lugn och trygghet. Vi har ju Gud, säger fadern trosvisst. Det hjälper inte. Någonstans inom sig vet sonen att för honom kommer livet att innebära oro och ångest. Den här novellen andas svensk försommar, svensk natur och en finstämd, innerlig samvaro mellan far och son. Med enkla ord skapar författaren en berättelse som skänker läsaren en stark närvarokänsla. Far och jag publicerades i Onda sagor 1924. Författare är Pär Lagerkvist.Den här novellen passar in på plats nr 7 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell II Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn