Dödsbädden

Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt väckte stor uppmärksamhet för boken Felicia försvann (2011) där hon skildrade sin uppväxt. 2018 kom romanen Dödsbädden. Det är en minst sagt originell berättelse där jagberättaren är själva dödsbädden; det vill säga en säng på Lugnets Hospice där en rad svårt sjuka människor drar sitt sista andetag. En träffar de sjuka, deras anhöriga och sjukhuspersonal och får ta del av deras mer eller mindre goda relationer. Dödsbädden hör, ser och reflekterar. Somliga scener hade varit komiska om de inte på samma gång varit så otroligt tragiska. Den som är känslig för kroppsliga utsöndringar, ventrikelsonder, inkontinensskydd och liknande varnas. Författaren som är sjuksköterska, psykoterapeut och har arbetat på hospice vet vad hon talar om. Här ställs viktiga frågor på sin spets. Hur länge ska livet uppehållas? Hur mycket morfin ska delas ut? Hur handskas med anhöriga som inte vill acceptera, som ställer omöjliga krav och som inte låter den döende släppa taget. Inte visste jag vad en larmmatta är? Och ett brytpunktssamtal? När Ahmed från Irak kommer till Lugnets Hospice och kräks svart flyttar sönerna med samt alla trosfränderna i den lilla församlingen mandeister eller johanneskristna. Här delar sig personalen i två läger. Ska deras speciella önskemål tillgodoses? Ja, kanske det. Dödsbädden avskyr att undersköterskan Klas slarvar med rengöringen av undersidan av sängen. Jag tycker att perspektivet är sublimt. Dödsbädden är både oroande och roande; tänkvärd och faktisk lärorik. Kanske tyckte jag ibland att de inblandade var lite väl stoiska och rent av orädda. Någon hade inte fattat vad det rörde sig om. Någon annan var alltför djupt drogad av morfin. Men på det hela taget tyckte jag att Dödsbädden är mycket läsvärd.

Titel: Dödsbädden

Författare: Felicia Feldt

Förlag: Bokförlaget Mormor

Tryckår: 2018

Antal sidor: 245