Huldas hus

Anita Salomonssons senaste roman, Huldas hus, börjag med att mjölkpigan Sara Sofia Karlssons älskade mormor dör. Nu är Sara Sofia ensam. Hon iakttar omvärlden genom ett vackert skafferifönster som morfar snickrade åt dem. Hon går till den sure bonden AndersJon och mjölkar hans kor och försöker fri sig från hans händer. Allt är mycket vardagligt och enahanda. Tills en vacker dag det kommer en stram dam med hårt snört liv och svepande kjol och bygger ett stort hus med jättestora fönster alldeles intill Sara Sofias hus. Det blir mycket tittande i skafferifönstret. Damen visar sig vara den kvinnliga fotografen Hulda Serafia Jonsson (1869 - 1954) och hennes likaledes fotograferande bror, Fredrik. Detta tilldrar sig i Västerbotten strax utanför Burträsk. Tiden är slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet. Sara Sofias stillsamma liv kontrasteras mot den andras mera utlevande liv med års långa utlandsresor.  Hon inspireras till säga upp sig hos bonden och börja arbeta på ett bageri och senare som städerska. Sara Sofia försöker tänka sig ett fortsatt liv i ensamhet. Hon är låghalt och kutryggig och ser inte mycket ut för världen. Det är då Emanuel kommer och innan Sara Sofia vet ordet av är hon gift och har fått sitt bröllopsfoto taget av Hulda Serafia. "Jag var någon jag hade en man vid min sida." Hittills är allt en fin berättelse om Sara Sofias enkla liv. Sedan följer ett avsnitt som jag tycker är en transportsträcka. Det har förflyter en hel del år. En ung sopåkare hittar Hulda Serafias dagbok och så kommer hennes öde  i förgrunden igen. Den här delen känns som något som kopplats på och inte riktigt hör till till förra delen. Under berättelsens gång utvecklas samhället. Hushållen installerar telefon, radio, kyl och frys, vilket ju hade betydelse även för kvinnorna. Huldas hus är en roman om kvinnors förhållanden. En fiktiv mjölkpiga och en verklig fotograf, som plötsligt när hon beslutar sig för att lägga ner sin verksamhet låter kasta alla sina glasplåtar i sjön.