En smakebit på søndag v. 8 2023

 

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Ofta hejdade sig mamma mitt i en av alla de otaliga uppgifter som hela tiden avlöser varandra under en kvinnas dag (sopa gården, sprita och sortera bönorna, rensa durran, luckra upp jorden, gräva upp sötpotatisen, skala bananerna innan de tillagas...) och ropade på oss, de tre yngsta flickorna som fortfarande fanns kvar hemma, inte med de namn som vi hade fått när vi döptes, Jeanne, Julienne, Scolastique, utan med våra riktiga namn, de som pappa hade gett oss när vi föddes och vars betydelse alltid blev föremål för tolkningar och tycktes skissera vår framtid: "Umubyeyi, Uwamubyirura, Mukasonga!"

Från sidan 7 i Barfotakvinnan av Scholastique Mukasonga. Fler smakebitar HÄR

Vaggvisa

Natur&Kultur

Jag var tveksam till att läsa den här boken, men efter intervjun med fransk - marockanska författaren Leila Slimani i Babel blev jag intresserad ändå. Vaggvisa är en kuslig historia om ett psykes totala sammanbrott. Paul och Myriam Massé har två små barn, Mila och Adam. Myriam är jurist och känner att hon gärna skulle ta upp sitt arbete igen. En barnsköterska, Louise, anställs efter ett noggrant urvalsförfarande. Egentligen är det Mila som väljer och Louise visar sig vara en skatt. Inom kort har hon fått ordning på den trånga lägenheten och väntar föräldrarna med middagen klar varje dag. Hon leker med barnen och hittar på trevliga saker för dem. Paul och Myriam Massé vet inte till sig av lycka och bekantskapskretsen avundas dem. Louise dröjer sig kvar hos familjen så länge som möjligt om kvällarna och hon är alltid beredd att hoppa in under helgerna. Hennes eget hyresrum ligger i en slummig stadsdel där det inte finns många vita. Hon gör ingenting för att göra det trevligt omkring sig. Louise äktenskap med Jacques var en besvikelse och när han dör efterlämnar han enbart skulder. Dottern Stépanie gav sig iväg  så snart hon kunde och har aldrig hört av sig igen. Under en tid har Louise vistats på sjukhus för affektiva störningar. Louise är en väldigt ensam människa utan något egentligt sammanhang. Leila Slimani skildrar Louise och hennes liv och förhållanden så att läsaren känner hennes ensamhet och saknad in i märgen. Någon enda gång gör hon saker som förvånar familjen. En granne i trappan iakttar också ett märkligt beteende hos Louise. Det franska höghastighetssamhället med människor i karriären som tjänar massor med pengar och ständigt jagar mera kritiseras liksom mödrar som sällan ser sina barn eftersom arbetet upptar all deras tid. Klasskillnaderna är uppenbara liksom skillnaden mellan könen. Det tragiska slutet meddelades redan på romanens första sida precis som i en grekisk tragedi. Elegant och logiskt rullas sedan hela historien som leder fram till katastrofen upp. Louises situation skaver. Som läsare lider en med henne och oroas över vad som händer när barnen Massé inte behöver någon barnsköterska lägre. Jag är inte förvånad över att Leila Slimani fick Goncourtpriset 2016. I höst kommer Sex och lögner ut på svenska också på Natur&Kultur. Den handlar om kvinnor i Marocko där Leila Slimani är uppvuxen. Nu bor hon i Paris. Maria Björkman har översatt Vaggvisa.

En smakebit på søndag

"Inga papperslösa, är vi överens om det? Om det gäller en städerska eller en målare har jag inget emot det. De människorna måste ju få arbeta, men när det gäller att passa ungarna är det för farligt. Jag vill inte ha någon som är rädd att ringa polisen eller åka till sjukhuset pm det blir problem. Och inte för gammal och inte ha slöja och inte rökare. Det viktiga är att hon är pigg och flexibel. Att hon jobbar så att vi kan jobba. " Paul har förberett allt. Han har skrivit en lista med frågor och planerat en halvtimme per samtal. De har avsatt hela sin lördagseftermiddag för att hitta en barnflicka till sina barn. Några dagar tidigare, när Myriam hade pratat med sin väninna Emma om sina efterforskningar, beklagade väninnan sig över kvinnan som passade hennes pojkar "Nannyn har två söner här, så därför kan hon aldrig stanna kvar ett tag eller sitta barnvakt. Det är verkligen opraktiskt. Tänk på det när du håller dina intervjuer. Om hon har barn är det bäst att de är kvar i hemlandet." Från sidan 13 i Vaggvisa av Leila Slimani i översättning av Maria Björkman. Natur&Kultur 2018.

Astrid Terese håller i Läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås! Fler smakebitar HÄR.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!

"Min Albertine. Kanske är det fel att tala om sig själv när man skriver om någon annan, men jag undrar verkligen om jag skulle ha blivit som jag är utan henne. Skulle jag ha uppträtt lika stöddigt eller tagit mogtångar med sådan kvinnlig beslutsamhet om inte Albertine hade väglett mig? Skulle mina tidiga dikter ha haft ett så bitande språk om inte Astragal varit den bok som visade mig vägen."
Ur Patti Smiths förord till själva smakebiten som kommer här:

" - När jag satt i fängelse..., sa Julien. Jag visste: "Snacka inte med någon", den smygande gången, liksom från sidan, den fullkomliga och svårbegripliga samhörigheten mellan honom och mig... Ginette hade ju berättat för mig att hennes bror var en "bov", men jag hade i det sett en sorts vänlighet gentemot mig som kom från fängelset... långt innan hon sade det hade jag känt igen Julien. Det finns stigma som är omärkliga för den som inte suttit på kåken: ett sätt att tala utan att låta läpparna vara med, medan ögonen, för att förvilla, uttryckte likgiltighet eller raka motsatsen; handen runt cigaretten, att han valde natten för att göra saker eller bara prata, efter att ha varit tvungen att hålla tyst dagtid." Från sidan 40 i Astragal (1965) av Albertine Sarrazin (1937 - 1967) i nyöversättning av Maria Björkman Natur & Kultur