1986 visades The singing detective för första gången i TV. Det var en fantastisk historia och jag tyckte att jag aldrig sett något liknande förut. Den visades i sex olika avsnitt med en veckas mellanrum. Nu kan man se hela serien i ett svep på DVD. Om man orkar. Det rör sig om ca 7 timmar. Dennis Potter (1935 - 1994) skildrar en man, Philip Marlow, som ligger i en sjuksäng svårt plågad av psoriasis, ledvärk, feber och psykiska låsningar. Han rasar mot hela världen i välformulerade sarkasmer, spydigheter och ironier. Det är inte utan att man tänker på Oscar Wildes speciella ordkonst då och då. Förresten kan man tänka på Alice i Underlandet, Matrix och Monty Python också. Bl. a. "Who killed Roger Ackroyd" undrar Philip Marlow (inte att förväxla med Raymond Chandlers Philip Marlowe, with an -e) med en blinkning till kollegan Agatha Christie.Philip Marlow har också skrivit en deckare med titeln Den sjungande detektiven.
Marlows unge salskamrat, Reginald, läser fascinerat och med barnsliga läpprörelser (kommenterade av den sällskapssjuke Mr Hill)Den sjungande detektiven utan att ana att författaren finns inom räckhåll. Philip Marlow har skapat sig själv så att säga...
Philip drömmer, hallucinerar och minns sin barndom på 40-talet med olyckliga mamman Betty, fadern som var gruvarbetare och skogen med de älskade träden.Barndomen satte djupa spår och lämnade ärr som aldrig bleknade. Senare i livet blev Philip sångare, typ crooner ,på en dansrestaurang, The Laguna, samtidigt som han extraknäckte som privatdetektiv av det mindre nogräknade slaget. "Never trust your client" är en av hans få regler.
Flickorna på och omkring The Laguna är alla vackra, har illröda naglar och ondulerat hår under de svajiga hattarna. Männen har trenchcoat, hatt, små otäcka tangorabatter och röker oavbrutet . Alla är väldigt coola och gåtfulla. Det var klokast att aldrig lita på någon och blotta sig. Skumraskaffärerna är många och då och då fiskas det upp kroppar ur floden med vatten som tjära. Det mesta försiggår i regn och mörker. Kriget ligger som en svart molnbank vid horisonten.
Philip drömmer, hallucinerar och minns. Tidsplanen är minst tre. Parodiskt uppsluppna scener kontrasterar mot det allvarstyngda, t. ex. en sjukhusrond eller de båda skjutjärnen som trots sin grymhet mest av allt liknar Bill och Bull eller när den energiske prästen och alla hans sångfåglar försöker hålla andakt med de motvilliga patienterna anförda av Marlow som inte sparar på sarkasmerna. Musikalinslag och danser; flashbacks från barndomen vävs in liksom mängder av 40-talsdängor. "The songs, the songs! The bloody,bloody songs", för att tala med Philip.
Philip Marlow spelas av Michael Gambon med enastående inlevelse och intelligens.
Serien är regisserad av Jon Amiel.
Den sjungande detektiven har lånat en del av sin upphovsman. Och många är de som lånat av tekniken i Den sjungande detektiven, som fortfarande är lika outstanding.
Dennis Potters officiella hemsida: http://www.yorksj.ac.uk/potter/
Det går inte att göra rättvisa åt filmen som är alltför mångfacetterad för att låta sig fångas in i några futtiga meningar och lite axplock. Den måste ses.
Inlägg
