Bergtagen

Nu har vi läst Bergtagen (1913 - 1924) av Thomas Mann i läsecirkeln. Vi hade sommaren på oss och det var bra. Den tog tid. Av olika skäl; bland annat långa vindlande meningar och invecklade filosofiska resonemang. Jag läste Karin Boyes äldre översättning från 1929 men hade även Ulrika Wallenströms nya översättning (2022) till hands. Jag hade gärna velat köpa den, men det visade sig att den är helt slut på förlaget. På Bokbörsen finns 2 ex. Den ena kostar 950 kr och den andra 1 500! Varför Bonniers inte vågat sig på ett nytryck är en gåta. I varje fall är jag glad att vi läste och diskuterade den. Tillsamman med bokens huvudperson Hans Carstorp reser en mot sanatoriet i Davos i Schweiz och njuter av det vackra alplandskapet. Året är 1907. Han ska hälsa på sin kusin, den samvetsgranne, plikttrogne militären Joachim Ziemssen. Mötet med alla patienter, läkare och övrigt tjänstefolk tycks mig som en beskrivning av ett menageri. Thomas Mann tar gärna fasta på groteska detaljer är ibland riktigt elak. Bergtagen är betydligt roligare än en föreställer sig. Hans Carstorp är en föräldralös, lite gubbig ung man som står under beskydd av en äldre släkting och fosterfar, konsul Tienappel. Han är ingenjör och skeppsbyggmästare. Det är en lång resa från Hamburg till Davos särskilt som besöket är tänkt att endast vara i tre veckor. I matsalen finns sju bord vart och ett reserverat för ett visst sällskap enligt en viss rangordning. Siffran sju återkommer ofta i romanen; sju kapitel; sju år. Hans Carstorp häpnar över all den goda maten som serveras bittida och sent. Kusinen presenterar honom för alla efter hand som de dyker upp. Hovrättsrådet Behrens är en mäktig man; den diskussionsglade italienaren Lodovico Settembrini, tycker Hans Carstorp  liknar en positivhalare i sina gulrutiga byxor. En gåtfull kvinna med kirgisögon, madame Claudia Chauchat, irrriterar Hans Carstorp otroligt genom att slänga igen dörren till matsalen med en skräll. Han slås också av hur kallt det är i rummen och får veta: "Här fryser vi inte!" Förkyld får en naturligtvis inte vara på ett sanatorium. Hans Carstorp kommer ganska snabbt in i rutinerna och kommer att uppskatta stunderna i den förträffliga ligg/vilstolen där en sveper in sig i en varm pläd enligt visst schema. Den judiske jesuiten Naphta representerar en ny föreställningsvärld och Hans Carstorp får ännu en som "tävlar" om honom utöver Settembrini. Själv tycker han mestadels ingenting vilket kan förvåna. Möjligen känner han av sin ungdom, 24 år. De andra är åtskilligt äldre. Som läsare kan en bara förvåna sig över Thomas Manns bildning och kunskaper inom de mest skilda områden. Tiden är föremål för många reflektioner. Hans Carstorp tappar tidsuppfattningen och kommer att stanna i hela sju år. Jag slog igen böckerna fast besluten att försöka skaffa nyöversättningen och läsa om. Somligt har fastnat direkt men jag räknar med att en omläsning skulle öppna mina sinnen för nya intryck. Associationerna går på många håll; Dante, Goethe, Virginia Woolf. Det finns oerhört mycket mer att säga om den här romanen. Ellen Mattsson har skrivit ett efterord. Jag tycker att Bergtagen var en läsupplevelse. Det var inte alla i vår lilla bokcirkel som höll med. Väldigt konstigt.

Titel: Bergtagen

Författare: Thomas Mann

Översättare: Karin Boye, Ulrika Wallenström

Förlag: Forum; Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1929, 2022

Antal sidor: 964

En smakebit på søndag v. 32 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås.

"Hans Carstorp blev förbluffad över att en dam av gammal adel talade på det sättet. Hon snubblade på orden, vände på huvudet hit och dit med en rullande, kretsformig rörelse och med näsan sökande lyft i vädret, liksom ett rovdjur i bur, och viftande framför sig med sin fräkniga hand, lätt sluten med tummen uppåt, som om hon ville säga: "Fort, fort, fort! Hör inte på vad jag säger, utan tala själv, så jag kommer iväg!" Hon var fyrtio år, magerlagd utan former, klädd i en vit läkarrock med skärp och ett granatkors på bröstet. Under hennes sjuksköterskemössa stack lite tunt, rödaktigt hår fram, hennes vattenblå, inflammerade ögon hade en osäker blick, näsan var uppåtböjd, munnen grodaktig, dessutom med snett framskjutande  underläpp som hon rörde som en skovel när hon talade. Emellertid betraktade Hans Carstorp henne med all den blygsamt tåliga och förtroendefulla människovänlighet som var honom medfödd."

Ur Bergtagen av Thomas Mann. Fler smakebitar HÄR

Jenny Erpenbeck

Det har talats mycket om Jenny Erpenbeck på senare tid. Det beror på hennes senaste bok Aller Tage Abend, Natt för gott i svensk översättning av Ulrika Wallenström. Nu har hon varit på Internationella författarscenen i Malmö också. Författaren och översättaren Ida Linde intervjuade henne inför en fullsatt salong. "Naja", sade Jenny Erpenbeck ofta, med betoningen på andra stavelsen. Hon funderade gärna över frågorna innan hon svarade. Kanske också för att samtalet fördes på engelska. Natt för gott spås en framtid som klassiker. Det är en what if - roman som innehåller fem olika historier. Det börjar så sorgligt med ett spädbarn som dör samtidigt som morfadern dödas i en pogrom. Året är 1902 och platsen Galizien. Jag har inte kommit så lång i Natt för gott, men den lovar gott och har vunnit Independent foreign fiction prize 2015.
Ida Lindes senaste roman är Norrut åker man för att dö. Hon har också översatt Alfabet av Inger Christensen.