Philip Teir, född 1980, är författare och kulturchef på Hufvudstadsbladet. För ett par år sedan kom han ut med en novellsamling
Akta dig för att färdas alltför fort
som jag var väldigt förtjust i. Så finurlig och välformulerad och full av oväntade vändningar. Nu har hans första roman,
Vinterkriget, kommit ut. Undertiteln är En äktenskapsroman. Och det kan väl stämma, men jag tycker ändå att det kanske mera är en relationsroman. Fyra generationer är inblandade - mer eller mindre.
Huvudpersoner är Max Paul, 60, och hans hustru Katriina och det är deras äktenskap som sätts under luppen. Han är sociolog vid Helsingfors universitet och hon är personalansvarig på ett sjukhus. De har barnen Helen och Eva; den ena präktig, gift och tvåbarnsmor. Den andra vinglig konstnär i London. Deras relationer skildras också.
Far - och morföräldrar finns med liksom barnbarn. I viss mån är Vinterkriget alltså också en generationsroman. Katriina är organisatör och administratör ut i fingerspetsarna i arbetet såväl som på hemmaplan. Hon arrangerar vällustigt Max 60 - årskalas bara för att strax därefter uppdaga att han kanske hade en ny och mycket yngre kvinna. Det har han på sätt och vis också, men unga Laura har sin egen agenda och den omfattar alls inte Max. (Rätt åt honom.) Farmor Ebba får en stroke och den effektiva Katriina kallar hem Eva från London, organiserar den kommande begravningen samt planerar försäljningen av Ebbas sommarstuga. Men - och här känner jag igen Philip Teir - utgången är inte den förväntade. Över huvud taget. Jag läste gärna den här romanen som definitivt har sina förtjänster. Men den håller inte samma klass som Akta dig för att färdas alltför fort. Å andra sidan var den mästerlig.
Djuren (särskilt hunden) och naturen kommer i första hand hos Sirkka Turkka. Människor har hon inget större behov av. Hon bor i den lilla stuga där hon vuxit upp i skogen i Svartå i Södra Finland. Sitt poetiska uppdrag formulerar hon så här: "Jag kom för att ge era ögon ljus och oro, nu sjunker jag i sorg som i dimma med djurens vänskap som lampa." I Sirkka Turkkas diktning ryms sorg, vemod, humor och trots. Hennes formuleringar är drqastiska och absurda. Utsattheten hos allt levande utgör tillvarons grundvillkor. Per Wästberg skriver att Turkka söker sig till en känslornas urtid, till en doft av mossa och dyvatten som får en hel del samtida poesi att blekna. På finska finns det tretton diktsamlingar av ST, men endast två är översatta till svenska. Sirkka Turkka har fått ett flertal fina priser, bl. a. Finlandia - priset och Alexis Kivi - priset. Läs Per Wästbergs understreckare HÄR. Det är en bearbetning av det lovtal Wästberg höll vid prisceremonin den 14/5.
Inlägg
