Helgfrågan v. 49

Mia undrar i sin helgfråga varför en ska läsa klassiker?
Jag kan inte förstå varför en inte skulle göra det.  Det är ju ett gemensamt kulturarv. Klassikerna väljer sig själva. Det som läses av generation efter generation har det som utmärker en klassiker. Ibland kan en känna på sig när det gäller nya böcker också att det här kommer att bli en klassiker. Däremot behöver en inte tycka om alla klassiker bara för att de är klassiker.

Bonusfrågan gäller julklappar. Är julklappsinköpen klara? Blev det någon bok?
Julklappsinköpen är inte klara. Men det har i alla fall blivit en bok till lilla dotterdottern. Godnattsagor för rebelliska tjejer- II. Del 1 blev mycket uppskattad. Handbok för superhjältar i x antal delar vore fin till dottersonen om han inte redan läst alla delarna.
                   

Mrs Calloway´s provkök

Caraway Seed Cake

half a pound of flour

four ounces of butter

four ounces of sugar

two eggs

two teaspoons of caraway seeds

one teaspoon of baking Powder

a little milk

Boken som receptet är hämtat ur heter "Celebrating Charlotte Brontë: Transforming Life into Literature in Jane Eyre" och är skriven av Christine Alexander och Sara L. Pearson. Den handlar alltså om den faktiska bakgrunden till Jane Eyre, och går igenom romanen kapitel för kapitel med kommentarer och information om kläder, mat byggnader, skolor, personer, platser, etc. i den tidens England i allmänhet och i Charlotte Brontës liv i synnerhet. 
I Bilbo äts det också kumminkaka. Och där dricks det öl till!
5/11 kommer fil dr Birgitta Berglund att berätta om familjen Brontë här i Hässleholm. Tror att vi kommer att serveras te, scones och kumminkaka då.

225 grader var nog att ta i, men det tycker jag är medelvarm ugn. 1 l form blev bra. Men, vad är "lite" mjölk? Och så funderar jag över om inte lite citroncest hade gift sig bra med the caraway seed. Vi är två anglofiler som ska utreda saken imorgon när kakan provsmakas.

En smakbit på söndag

"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Professorn

1857, två år efter Charlotte Brontës död, kom hennes första roman ut. Det var hennes man, Arthur Bell Nicholls, som gav ut den. Hon hade tänkt sig att den skulle bli utgiven 1847, men den blev refuserad. Nu har den kommit ut på svenska på Modernista förlag i den första svenska översättningen sedan 1858.
Professorn handlar om den unge föräldralöse William Crimsworth, som tackar nej till att bli präst och avböjer giftermål med en kusin. Därmed har han brutit med sina morbröder. Brodern Edward, erbjuder motvilligt en kontoristtjänst, men behandlar William på ett sådant sätt, att han säger upp sig. Han beger sig till Bryssel. En rik kvarnägare, York Hunsden, har noterat hur Edward behandlat William och ger  William ett introduktionsbrev som han kan använda i Bryssel. Mr Hunsden kallar sig demokrat och avskyr orättvisor. I den nya staden går det bra för William. En vänlig holländare, Victor Vandenhuten, mottar introduktonsbrevet och blir Williams vän för livet. William blir lärare och det passar honom riktigt bra. Trots att han är obetydligt äldre än pojkarna han undervisar lyckas han sätta sig i respekt. Och de unga flirtiga flickor han möter i flickskolan ignorerar han. En komplicerat förhållande till båda rektorerna gör att han till slut säger upp sig. William intar en prövande attityd mot de flesta. De flamländare han möter i det nya landet tycker han är klumpiga och dumma. Katolicismen gillar han inte heller. Engelsmännen är bäst, men det är skillnad på kontinentala och brittiska. Människors yttre beskrivs väldigt ingående och anses svara mot olika egenskaper. Frenologin bredde ut sig vid den här tiden. En ung handarbetslärare, Frances Evan Henri, blyg och tillbakadragen men mycket intelligent, tilldrar sig Williams intresse. Handarbete och broderi anser han vara meningslös sysselsättning. Och litterära ambitioner är inget för kvinnor. Men hon är den första som uppvisar någon känslighet i ansiktet sedan William kom till Belgien. William har nu en universitetstjänst. Frances vill fortsätta att arbeta efter giftermålet och det godtar William. Frances slipar av Williams värsta kantigheter. Hon är, tycker jag, en föregångare till Jane Eyre. Den dynamiske York Hunsden kan vara ett embryo till Mr Rochester. Professorn är en jag - berättelse med en manlig protagonist. När jag väl började läsa blev jag snart fast i berättelsen. William är ingen riktigt sympatisk person. Han är trumpen och misstänksam, men han har ju å andra sidan inte mött så mycken vänlighet i livet heller. Han är mycket präglad av det viktorianska samhället och är mycket tillknäppt och behärskad. Frances blir däremot omedelbart en favorit. Hon är en ung kvinna med klokhet och viljestyrka. Professorn ägnas ett kapitel i Sandra Gilberts och Susan Gubars klassisker The madwoman in the attic som kom ut 1979. Charlotte Brontë hade egna erfarenheter av att arbeta som lärare i Bryssel. Det fanns också en professor Constantin Héger som betydde mycket för henne. Tack, Modernista som lyft fram Professorn. Översättning: Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Emma

Charlotte Brontës novellfragment Emma gjorde mig väldigt snopen och lurad på konfekten eftersom slutet hänger helt i luften.  Jag vet att det är ett fragment, men i alla fall. Läsningen fick mig att gå upp i varv av indignation och empati. Lite hämnd/upprättelse hade suttit fint. Jag förmodar att den miss Fitzgibbon, som kommer till flickskolan Fuchsia Lodge och en av fröknarna Wilcox, är densamma som titelns Emma. Emma är en ocharmig grå liten flicka. Miss Wilcox, som inte direkt utmärker sig för någon medkänsla eller finkänslighet, anstränger sig för att ha fördrag med flickan eftersom skolan så väl behöver elevavgiften. Hon låter sig imponeras av mr Conan Fitzgibbon Esq. och Emmas eleganta garderob. Hon utgår ifrån att hon har att göra med fint och förmöget folk. Miss Fitzgibbon åtnjuter vissa favörer - i enlighet mr Fitzgibbons krav - som gör att skolkamraterna ser snett på henne. Berättelsen är så fint skriven och rent principiellt tror jag att den har bäring än idag. Den arma lilla Emma går en oviss framtid till mötes. På vad sätt säger jag inte. Läs själv! Den här novellen platsar på punkt nr 1 Läs en novell som är utgiven 2016 i Ugglan&Bokens läsutmaning Läs en novell. II

3 x 3 under 2017

Ugglan&Boken
presenterar en ny läsutmaning för 2017. Jag har tvekat länge men kom sedan på att jag kör med både hängslen och livrem. Jag väljer sådant som jag ibland kan använda även i andra läsutmaningar jag deltar i så är det större chans att utmaningarna blir genomförda.

3 x Sekwa
Olivier Bourdeaut, I väntan på Bojangles
Pierre Lemaitre, Alex
Grégoire Delacourt, Kärlekens fyra årstider

3 x Charlotte Brontë
Professorn
Villette
Emma

3 x  kvinnliga nobelpristagare
Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter
Pearl Buck, Den goda jorden
Gracia Deledda, Den ensamme mannens hemlighet

Jag- och dagböcker

Ingrid Elams nya bok har titeln Jag. En fiktion.
Det är en essä om hur skönlitterära författare genom tiderna har hanterat jaget i sina berättelser. Vem är jag? Var går gränsen mellan författarjaget och det fiktiva jaget?
Ingrid Elam inleder med Klassiska jag.
Där jämför hon Sapho, Augustinus och Catullus.
Efter Känsliga jag med författare som Goethe och Rousseau kommer Jagets egen historia. Där konstaterar Ingrid Elam att Charlotte Brontë låter Jane Eyre berätta sin egen historia från barndomen till vuxen ålder och att "jaget" och det direkta tilltalet - kära läsare - skapar en intimitet mellan jagberättaren och läsare som har fungerat alltsedan Jane Eyre kom ut 1847.
Jane Eyre tar sig ur den ena begränsande miljön efter den andra. Sanning och jämställdhet är det hon kräver.
Jane Eyre är också berättelsen om en kvinnlig författares tillblivelse. Gränserna mellan fiktion och självbiografi hade börjat suddas ut, konstaterar Ingrid Elam.
Emily Dickinson viskar "jag är ingen" i kapitlet med samma namn medan Vladimir Majakovskij utropar "här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år!" under rubriken Det grandiosa jaget. Den ene förminskar den andre förstorar men Ingrid Elam menar att de inte är helt väsensskilda ändå.
"Jag" hos författare som Victoria Benedictsson, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Norén, Sara Stridsberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren och slutligen Karl - Ove Knausgård behandlas intressant.
Ingrid Elam är mycket beläst och uttrycker sig enkelt och elegant.
Det är en spänstig, sparsmakad essä som det finns anledning att återvända till.
Läs mer om Ingrid Elam
och HÄR

Seriealbum

I bokförlaget Argassos serie Klassiska seriealbum har turen kommit till Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Även om jag är tveksam till idén med att göra serie av klassiker måste jag säga att det är ambitiöst gjort.
Författarinnan presenteras; familjen Brontës släktträd finns med liksom kronologi och ett brev skrivet av Charlotte Brontë. I början presenteras alla personerna i serien.
Och jag tycker att man i stort sett återger berättelsen bra. Manusbearbetningen är gjord av Amy Corzine.
Men den vackre unge prästen St. John Rivers har blivit riktigt grotesk. Och Mr Rochester och Jane påminner lite väl mycket om Rhett Butler och Scarlet O´Hara.
Mycket av det allra viktigaste i Jane Eyre faller så klart bort när romanen blir serie. Och jag tror kanske inte riktigt att serien leder till att man läser hela den odödliga romanen.

Ett extra plus för att det i all enkelhet berättas hur serien blivit till rent praktiskt.

After leaving Mr Rochester

Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.

Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?

Les sœurs Brontë

1910 kom Les sœurs Brontë av fransmannen och katoliken Ernest Dimnet. Den har alltid funnits med på något sätt och nu har jag äntligen läst ett gammalt nött exemplar från 1927.
Författaren ägnar sig mycket åt familjen Brontës sorgliga historia som slutade med att den gamle prästmannen Patrick Brontë överlevde den sista familjemedlemmen (dottern Charlotte) med sex år.
Och ändå fick han sex barn, fem döttrar och en son. Sonen Branwell föreföll lovande, men gick ett tragiskt öde till mötes som alkoholist. Ernest Dimnet håller fadern ansvarig för sonens olycka. Och till viss del har han säkert rätt.
Över huvud taget skräder Ernest Dimnet inte orden. Han är djupt involverad i familjens öde; han är mycket empatisk i sin beskrivning av de tre mycket olika systrarna Charlotte (1816 - 1855) , Emily
(1818 - 1848) och Anne (1820 - 1849).
Charlotte var den pliktuppfyllande, ganska olyckliga, genialiska men tafatta författarinnan till Jane Eyre 1847, Shirley 1849 och Villette 1852.
Ernest Dimnet jämför henne med de samtida George Sand och George Eliot. Han menar att Charlotte Brontë egentligen var den mest begåvade. Men hon bodde i det avsides, lantliga Hawarth i Yorkshire och hade ingen hum om vad som tilldrog sig i världen än mindre om litterära teorier och strömningar.
Emily var den starka och stolta kvinnan som fann sin inspiration på heden. Och Svindlande höjder är helt visst en ren produkt av heden. Många av samtidens kritiker fann den frånstötande men Matthew Arnold och Charles Swinburne lyfte fram den. Och resten är ju som man brukar säga historia.
Den yngsta systern, Anne, var mild och god och hade blicken riktad mot himlen redan från början. Det viktigaste för henne var att inte vara till besvär. Men hon skrev Agnes Grey - en vidräkning med guvernantsystemet - och
Främlingen på Wildfell Hall där hon tar upp det problematiska med alkoholism. De båda romanerna väckte inte mycken genklang. Då.
Både Emilys och Annes romaner överskuggades helt av Jane Eyre.
För att återgå till Charlotte så avvisade hon en rad frierier. Bland annat det från den som senare skulle bli hennes man prästen Arthur Nicholls och som under första tiden i äktenskapet kallade Mr Nicholls i breven till väninnorna. Sedan blev det Arthur och därefter "min käre man".
De två sista åren i sitt liv var hon odelat lycklig.
Men hennes svaga fysik dukade under i ett havandeskap.
Ernest Dimnets bok Systrarna Brontë var engagerande att läsa. Han ser ur en annorlunda vinkel och med andra förtecken. Han lutar sig (klokt nog) mot The Life of Charlotte Brontë av
Mrs Gaskell som var väninna till Charlotte B. Den biografin kom ut redan 1857, två år efter Charlottes död. Det var hennes far som bett Elizabeth Gaskell att skriva.

Familjen Brontë. En brevbiografi är sammanställd av Juliet Barker.