Djävulsformeln

Carina Rydbergs självbiografiska roman Den högsta kasten kom ut 1997 och väckte en väldig uppståndelse. Därefter följde Djävulsformeln, 2000,  som jag inte kan erinra mig att det var så mycket väsen omkring. Nu har den likaledes självbiografiska romanen Vitt slödder kommit ut. Där är författaren framme vid sin  barndom. I väntan på den har jag läst Djävulsformeln. Jag var nollställd inför läsningen men ganska snart väcktes mitt intresse. Inte för att jag direkt hade något behov av att veta något om Carina Rydbergs kortvariga förhållande med Ernst Billgren, men det är något speciellt med hennes sätt att berätta. Hon är verkligen en iakttagare; särskilt av människors svagheter. Och hon är fullständigt skoningslös. Inte minst emot sig själv. Kvinnor gillar hon inte precis och långt ifrån alla män, men dem är hon hela tiden uppmärksam på. Långt ifrån alla män är intresserade av henne, men det vet hon och accepterar. Över huvud taget verkar romanens huvudperson vara en mycket ensam människa. När hon bestämmer sig för att försöka arbeta bort sin rädsla för vatten och drunkningsdöden åker hon till Maldiverna på en månad för att lära sig dyka. Hon är rädd men beslutsam och jag tycker att det är mycket intressant att ta del av hennes dykningar och hur de olika instruktörerna fungerar; korallreven som är döda och svarta; fiskarna hon möter och naturligtvis de övriga dykarna. Bokens omslag föreställer djävulsrockan som sveper förbi henne i ett obevakat ögonblick under en dykning. De övriga i dyksällskapet är en speciell sorts rotlösa människor som reser omkring och arbetar med olika saker på olika platser. Efter Maldiverna går hon en påbyggnadskurs i dykning i Egypten. Carina Rydberg blir med tiden en skicklig dykare. Hemma i Sverige skriver Ernst Billgren på en bok som kommer att heta Min kamp och som innehåller delikat information om Carina Rydberg som dessutom inte är sann. Jag blev oväntat förtjust i Djävulsformeln och författarens sätt att skriva. Jag hittade väldigt många slagkraftiga meningar och begåvade formuleringar som jag gärna strukit under om boken varit min. "Jag skriver för att minnas, för att nagla fast de ögonblick imitt liv som haft en betydelse. Det är den enda evighet jag har att hoppas på" skriver Carina Rydberg på boken sista sidor.

Titel: Djävulsformeln

Författare: Carina Rydberg

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2000

Antal sidor: 423

Nu är det Karl Ove och jag. Länge

Jag måste säga att jag varit skeptisk mot Karl Ove Knausgård och hans självbiografiska romanprojekt i sex delar och ca 2 500 sidor och därtill med den tvivelaktiga titeln Min kamp.
Självupptagen, medelålders mansperson i avsaknad av distans, tänkte jag.
Det var dessutom väldigt lätt att bli helt fed up. Karl Ove Knausgård var under en tid på var mans läppar; det pratades och det skrevs; det intervjuades.
Så bar det sig inte bättre än att vi ska läsa Min kamp 1 i läsecirkeln.
Och då ges ju ingen pardon. Alltså sätter jag igång. Utan större entusiasm ska erkännas. Jag anslår ordentligt med tid.
Och - vad händer. Jag fastnar. Direkt, totalt och handlöst.
Jag läser helt fascinerad och förtjust. Det är svårt att släppa boken.
Knausgård har en fantastisk förmåga att elegent glida mellan tidsplanen, göra utvikningar i tid och rum och alltid återknyta exakt där han lämnade.
Hans har ett skarpt sinne för detaljer och tar in allt och alla i omgivningen.
Man känner sig delaktig och närvarande. Och han förefaller vara fullständigt sanningsenlig och öppen.
Karl Ove Knausgård börjar sin berättelse i Malmö där han då bor med sin andra
hustru Linda. Han tar oss till barndomshemmet i Tromøya vidare till det första egna boendet i Bergen, Stockholm och åter till barndomshemmet för att begrava fadern; Yngves (den äldre broderns) och Karl Oves gemensamme fiende. 
Men vem var fadern?
Varför slutade han sina dagar i misär och alkoholism? Och vad hette han?
Min kamp del 2 väntar. Och alla de andra delarna. Det känns som om jag börjat
lägga ett pussel med väldigt många bitar.