Marias tårar

Marias tårar kommer efter Jonny Liljas skuld och före Tiggarens hand i Olle Lönnaeus trilogi om Jonny Lilja. Vi känner igen poliskommissarien och ensamvargen Jonny Lilja och hans  kollega Eva Ström,  som i Marias tårar beslutar sig för att Jonny nog inte kan vara den kallblodiga mördare som de andra kollegerna är säkra på att han är. Varför sprang han annars från brottsplatsen när de andra kom? Jonny har verkligen råkat illa ut.  Han måste till och med be om hjälp av sin värsta fiende, Ratko Jokovic, som håller hela undre världen i Malmö i ett järngrepp. Nu har man hittat Ratkos närmaste man, Radovan, misshandlad och fastfrusen i isen. Jokovic misstänker att någon försöker göra honom rangen stridig. Jokovic är inte på gott humör. Till honom kommer Jonny, som goda grunder misstänker att de kanske jagar samma person? Jonny får som vanligt att par råsopar innan han får tala. Jonny är verkligen mycket ensam. Han är också mycket dumdristig och sticker huvudet i snaran flera gånger trots att jag säger nej. Höt! Marias tårar är lika spännande och bra som de övriga romanerna i serien om Jonny Lilja. Malmö stad är en av huvudpersonerna. Marias tårar är välskriven; människorna lever; här förekommen mycken dialog och den är ledig och naturlig. På något sätt fäster en sig vid den strulige Jonny. Han handlar inte sällan oöverlagt, men är ofta den som är på rätt spår. Och om Jokovic är hans fiende så har han två värdefulla vänner i tidningsmurveln Gollum och den omvände mördaren Lelle. Annars är det inte många Jonny Lilja kan lita på.

Titel: Marias tårar
Författare: Olle Lönnaeus
Förlag: Massolit
Tryckår: 2016
Antal sidor: 379

Clara

Vilhelm svarar på en annons om delad lägenhet i Malmö på Spångatan 32. Clara heter den 25 - åriga kvinnan som hyr ut,  De träffas i Folkets Park och pratar en stund innan de går till lägenheten som är ganska bohemisk. Ett villkor jag gäller. Vilhelm måste spela pojkvän åt Clara. Hennes förre pojkvän Marco förolyckades på balkongen och föll i gatan. Men det får Vilhelm inte veta förrän senare. Det är upprinnelsen till Jens Lönnaeus debutroman Clara.
Clara är gränslös och utlevande och hon är känd överallt, till exempel i Kollektivet. Vilhelm blir ganska fascinerad av Claras sätt att leva även om han inte alltid är intresserad av att delta i allt festande. Och snart upptäcker han vad hon håller på med både vad det gäller honom och sitt levebröd. Men Vilhelm accepterar allt. Han vill bli en annan människa och lämna det förflutna bakom sig. Han vill bli kvitt minnena av modern som stängde in honom i ett mörkt skåp som han fick dela med hushållsavfallet och en massa flugor. Clara kommer att göra det möjligt för honom att bli en annan Vilhelm. Det är mycket som förefaller Vilhelm mystiskt. Han talar med Claras bästa väninna, Karolin, och det kommer att stå henne dyrt. Det är mycket spännande och allt känns kusligt osäkert. Flera gånger får en veta att hjärnan klipper och klistrar och möblerar om ens minnen. En kan inte lita på varken sig själv eller någon annan. Och absolut inte på Valter. Malmö är mycket levande i den här romanen. Särskilt området omkring Möllevången. Malmö sägs vara en stad mycket bättre än sitt rykte. Medierna förstör bilden av Malmö. Men visst - där skjuts mycket. Personteckningen är kanske inte så djupgående. Vilhelm är konturlös och formbar som modellera och jag blir lite irriterad på hans sätt att rätta sig efter allt och alla. Särskilt då Clara. Men det är spännande rent psykologiskt, välskrivet och överraskande in i det sista. Jag tror på det här författarskapet.

Titel: Clara
Författare: Jens Lönnaeus
Förlag: Historiska Media
Tryckår: 2020
Antal sidor: 312

En smakebit på søndag

"Hon hanterar vinterkylan som om den vore en efterhängsen gatuhund. Hon tittar åt ett annat håll och fortsätter somvanligt. Allt hon har på sig är en alldeles för stor hoodtröja vars ljuva knappt täcker hennes tjocka, svarta hår och ovanpå den en kort fransjacka k skinn och mocka. Det är en sådan som indianer på film har. Den för stora tröjan hänger ner över ett par slitna jeansshorts, ur vilka det slicker ut två smala, bruna ben utan gåshud. Hon borde vara genomfrusen, men det är som om hennes sätt att ignorera årstiden har fått den att lämna henne ifred. Precis som en gatuhund när den inte får någon uppmärksamhet. December har tappat intresset för henne och gett upp. Jag låter blicken glida vidare utan att släppa mitt intresserade ansiktsuttryck, det som visar att jag lyssnar. Folkets Park är färglös som om den sjunkit in i en djup depression. Allt är grått. Allt är grått utom Clara. Vi är själva i parken hon och jag.

Från sidan 5 i Clara av Jens Lönnaeus

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas denna söndag av 
astridtherese på den norska bokbloggen betraktninger
Fler smakebitar  HÄR