En smakebit på søndag

"exemplet paula. paula är ifrån landet. lantlivet har hittills hållit henne i schack - liksom hennes systrar erika och renate som är gifta. dem kan man avskriva redan nu, det är som om de inte längre fanns på jorden. med paula är det annorlunda, hon är den yngsta och finns i allra högsta grad på jorden. hon är femton år. hon är tillräckligt gammal för att kunna få fundera på vad hon skulle vilja bli: hemmafru eller butiksbiträde. butiksbiträde eller hemmafru. i hennes ålder är alla flickor som är lika gamla som hon tillräckligt gamla för att fundera på vad de skulle vilja bli. grundskolan är avslutad, männen i byn är skogsarbetare eller också blir de snickare, elektriker, plåtslagare, murare  eller så går de till fabriken. eller så försöker de som snickare, elektriker, plåtslagare, murare eller fabriksarbetare men drar sedan ut i skogen och blir skogshuggare. flickorna blir deras fruar. jägare är ett bättre yrke, de importeras utifrån. lärare och präster finns det inga, byn har ingen kyrka och ingen skola. till och med ett sådnat intelligensyrke som filialchef på konsum importeras utifrån, under honom arbetar alltid tre kvinnor och flickor ifrån byn och dessutom en flicka ifrån byn som lärling. kvinnorna blir butiksbiträden eller tillfälliga butiksbiträden tills de blivit gifta, och när de blivit bortgifta då är det slut med att sälja, då är de själva sålda, och nästa butiksbiträde får ta hennes plats och fortsätta sälja, växlingen sker i flygande fläng." från sidan 20 i Älskarinnorna av Elfriede Jelinek. Översättare Aimée Delblanc, Brombergs förlag 2008.

Astrid Terese på bloggen Betraktninger administrerar En smakebit på søndag. Vi uppmanas att dela med oss av det vi just läser utan att avslöja något vitalt.

Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

" Så här ligger jag, upp och ner uti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta,  och vänta och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer. Nu, när jag ligger med huvudet rakt neråt, utan en tums utrymme för mig själv och med knäna uppkörda mot magen, är både mina tankar och mitt huvud fullt engagerade. Jag har inget val, mitt öra ligger dygnet runt hårt pressat mot de blodiga väggarna. Jag lyssnar, lägger saker på minnet och jag är bekymrad. Det jag hör är intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt och jag ryser av skräck vid tanken på vad som väntar mig, på hur jag kan komma att bli indragen."  Från sidan 9 i Nötskal av Ian McEwan. 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. Fler smakebitar HÄR

Vem var Malika?

Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Miriam (Brombergs) är ett imponerande kraftprov.  Inte sedan Aprilhäxan har hon varit så bra. Majgull Axelsson är en fängslande berättare. I Jag heter inte Miriam utgår hon ifrån några verkliga personer och deras berättelser och Aneby, Jönköping och Nässjö samt Auschwitz och Ravensbrück som miljöer. De småländska orterna känner hon ju väl till och vad det gäller koncentrationslägren så gjorde hon studieresor. Och så har hon läst massor. Ändå har boken inte tagit mer än två och ett halvt år att skriva.
Malika är en romsk flicka i Auschwitz som tillskansar sig en död judisk flickas klänning och plötsligt blir hon en judisk flicka vars namn är Miriam. Och hon förstår att hon "bytt upp" sig. Romerna står väldigt lågt i kurs i lägret såväl som i samhället i övrigt. Miriam börjar alltå ljuga. Det fortsätter hon med under hela sitt liv. Av nödvändighet.
På sin åttiofemårsdag tänker Miriam tillbaka. Och det blir en dag av avslöjanden. Miriam är änka med en fosterson, svärdotter, barnbarnet Camilla och barnbarnsbarnet lille Sixten. Hon tänker på sin otroliga livsresa med tacksamhet men också med stor sorg. Hon har mist så många. Alla fantastiska kvinnor i lägren med vilkas hjälp hon överlevde; svenska Hanna som uppfostrade henne till en fin flicka och först och främst lillebror Didi som togs ifrån henne. Miriam har en otrolig förmåga att lyda, vara följsam och läraktig. Hur skulle hon annars ha överlevt? Hur orkar hon ensam bära tyngden av sitt förflutna genom hela livet. Kanske för att hon fick det hon aldrig trott att hon skulle få; ett hem, en man och ett barn. Visserligen var hon reservhustru och reservmamma, men i alla fall.
I år efter år lever hon med minnen som hon inte kan dela med någon annan. Vem vill lyssna på hennes lägerberättelser? Inte hennes man Olof i alla fall. Glöm och gå vidare! säger de aningslösa generationskamraterna. Vem skulle acceptera henne om hon avslöjade att hon är rom? Ingen. Dotterdottern Camilla uppmanar henne i alla fall att berätta. Och för Camilla berättar hon allt. Barnbarnet Camilla får ansvaret att föra Miriams berättelse vidare när hon är borta. 
Jag heter inte Miriam är en stark och viktig roman som många borde läsa. 

Kaosutmaning 2.0